På tisdagskvällen höll Margareta Lunde-Martinson från Uddevalla föreläsningen "Vad kostade väggen mig" i Wisbygymnasiets fullsatta aula. Omkring 500 personer fick där lyssna till hennes fall – och uppgång.
För tio år sedan diagnostiserades Margareta med utmattningssyndrom, kroppen hade slagit bakut sedan hon ignorerat alla larmsignaler som ljudit en tid.
Eller kanske hade hon inte alls hört dem.
– Man tänjer sina gränser, det blir ju så. Man tänjer dem till allting plötsligt brister.
Margareta Lunde-Martinsons historia är lik så många andras. Utmattningssyndrom och utmattningsdepression är i dag så utbrett i samhället att få ens längre höjer på ögonbrynen.
– De nya tekniska innovationerna har sitt pris, säger hon. Att alltid vara nåbara, den jämförelse med andra vi ständigt är utsatta för, alla krav som ställs på oss vad gäller prestation och sättet att vara. Inte sällan är det kvinnor med stort ansvar som råkar illa ut.
Generellt hänger hjärnan inte med i tempot, lika lite som den hängde med för hundra år sedan. I England fanns diagnosen "utmattade nerver" redan 1890, då hade tågen och bilen kommit och allt gick i rasande fart.
För Margareta Lunde-Martinsons del drog allt igång i livet ställdes på sin spets för tio år sedan.
Hon berättar när vi ses under tisdagseftermiddagen, några timmar före kvällens föreläsning:
– Mina föräldrar var sjuka, jag hade mycket på jobbet som LSS-sjuksköterska, barn att ta hand om, för att hinna tvingades jag plocka bort allt som gjorde mig gott; kompisar, träning.
Hon märkte det inte då, pusslet har hon lagt i efterhand, hur hon blev lättirriterad, hur hon drog sig undan, glömde saker, stavade fel, hade noll simultanförmåga, hon som alltid haft många bollar i luften och dessutom tävlat i sjukamp.
Våren 2009, när pappan gått bort och mamman fått plats på ett demensboende, brast det.
– Jag skulle skjutsa min son till ett hockeyläger i Lysekil, han frågade "mamma, är vi inte framme snart?"...då var vi på väg in i Norge!
Det var därefter hon fick sin diagnos: Utmattningssyndrom. Och den egna självbilden fick sig en törn.
– Vem är jag nu? Simultanförmågan hade alltid varit min bästa gren, där stod jag, förvirrad, vilsen.
Och hur lätt var det att acceptera?
– Det tog fem, sex år innan jag landat i att jag är en annan än den jag varit, det var en sorg att gå igenom.
I dag har hon, via samtalsterapi och tiden som passerat, lärt sig att leva med "Maggan 2.0". För den hon en gång var vet hon att hon aldrig kan bli igen.
Hon planerar in luckor i sitt schema, tränar lugnt ("Kör jag för hårt går kroppen i gång och rustar för stress"), mediterar, har sorterat i bekantskapskretsen och lärt sig säga nej.
Det är verktyg hon tar till för att ta sig vidare i livet med man, barn, barnbarn och jobbet som föreläsare i eget företag.
– Har jag en föreläsning ser jag till att ha en ledig dag både före och efter, säger hon.
Mest föreläser hon mot personal som arbetar med intellektuell funktionsnedsättning, föreläsningen på temat utbrändhet är tämligen ny, men uppenbarligen välkommen. På tisdagen var det alltså fullsatt och 200 personer i kö.
– Väldigt många känner igen sig, jag brukar fråga om det finns någon i publiken som aldrig känt sig stressad. En enda gång har en person räckt upp handen.
Margareta Lunde-Martinson hoppas att genom sina erfarenheter kunna hjälpa åtminstone någon att sätta stopp i tid.
– Många som diagnostiseras känner sig värdelösa, det är en myt jag verkligen vill slå hål på, säger hon.
Föreläsningen arrangerades av Ica Maxi under temat "Maximal gemenskap".