När Mejram Glansholm var 15 år gammal fick hennes mamma ett telefonsamtal om att hennes storebror hade tagit livet av sig. Han blev bara 27 år.
– Mitt hjärta krossades och jag var fullständigt i chock. Vi visste att han hade problem med psykisk ohälsa och mycket ångest, men inte att det var så illa, berättar hon.
Den tragiska och traumatiska händelsen blev starten för hennes egna försämrade psykiska hälsa.
– Man anklagar sig själv, att jag inte såg eller gjorde något. Det ledde fram till att jag år 2016 gjorde ett självmordsförsök. Jag hade bråkat med min mamma och hennes sambo och trodde att jag var en börda och att jag gjorde alla en tjänst, säger Mejram Glansholm.
GA skrev tidigare i veckan om att i snitt elva personer tar sitt liv på Gotland varje år, och många fler försöker. I Mejrams fall tog hon en överdos av sömntabletter, men att hon som tur var vaknade igen. Dock sökte hon aldrig någon vård eller hjälp.
– Jag kunde inte öppna mig. Jag kände att jag var en börda om jag sökte vård, och till slut tänkte jag att det var normalt att gå omkring med självmordstankar, eftersom det var mitt normala.
Det hela förvärrades i december 2018 då hennes mamma plötsligt försvann.
– När hon sedan hittades visade det sig att även hon hade tagit självmord. Hon hade åkt iväg med bilen och överdoserat, och frös ihjäl eftersom det var mitt i vintern.
Den fruktansvärda händelsen blev också något av en vändpunkt för Mejram.
– Det var där något startade i mig att vi måste prata om det här, för det här får bara inte hända igen.
Mejram Glansholm är uppvuxen i Visby, men flyttade efter att hon fyllde 18 till Uppsala tillsammans med sin pojkvän. Det var också pojkvännen som till slut fick henne att söka vård.
– Nu går jag i terapi och medicinerar. Man måste våga ta hand om sig själv och våga söka vård. Det är bland det svåraste jag har gjort men så otroligt viktigt, säger hon.
Hon berättar att hon har ett starkt kontaktnät runt omkring sig som stöttar henne.
– Jag har min pojkvän, mina tre syskon och mina kompisar. Världens bästa umgänge. Det jobbigaste för mig har varit tanken på att man inte vill tynga någon för mycket, men som jag läste någonstans så vill jag hellre att någon når ut till mig än att läsa personens dödsannons i tidningen.
Vad har du lärt efter att ha gått igenom allt det här?
– Att människan är jäkligt stark och att även om det känns jobbigt varar inte den känslan förevigt. Jag har fortfarande dåliga dagar men då försöker jag påminna mig själv om att det inte är för alltid och att det förhoppningsvis är bättre nästa dag.
Vad tycker du att vi som samhälle behöver göra?
– Vi måste prata om det redan i skolan. Det är många unga som mår dåligt och vi behöver lära oss att se varningstecken hos varandra om hur vi mår. Speciellt måste unga killar få må dåligt, tillåtas känna saker och våga prata om det.
I dag berättar hon att hon mår bättre. Hon har diagnosticerats med PTSD, posttraumatiskt stressyndrom, och depression men får hjälp. Till hösten hoppas hon kunna börja plugga. Mejram har samlat in pengar till organisationen Suicide Zero och försöker att lyfta frågan i sina sociala medier.
– Vi kan göra väldigt mycket på individnivå. Bara genom att prata om det, att ställa en enkel fråga om hur någon i din närhet mår, räddar liv.