– Nedladdningen innebär att hela musikkulturen är på väg att dö ut, säger en branschveteran som precis plockat ned skylten.
Ditt musikintresse kan mycket väl vara på gränsen till osunt.
Du är nog över 40 år, oftast man och för livet präglad av tonårens febriga vinylinvesteringar (*).
Den lokala skivbutiken har varit som ett andra vardagsrum för dig.
Där har du jagat samlarobjekt, lusläst konvolut, gaggat i timmar med musikexperterna i personalen.
Dylik njutning väntar inte på Ica Maxi, Coop Forum eller bensinmacken.
Det är där du förmodas köpa dina skivor i fortsättningen.
Du är en skivnörd och vilse i tillvaron, ett offer för den landsomfattande skivbutiksdöden.
– Den renodlade skivbutikens kompetens är ovärderlig för en väldigt stor grupp kunder, säger Magnus Kroon, ansvarig för utvecklingsfrågor på Svensk Handel.
En slakt
Miljön i det trånga kyffet bakom Skivfönstrets butikslokal på Götgatan i Stockholm andas Nick Hornbys roman High Fidelity. Lådor med cd-skivor och affischer lite varstans. Lite disk i vasken. Rockmusik tränger in genom dörren.
För ägaren Claes Skoglund, 46 år, är det tunga dagar. Hans livsverk, två klassiska butiker i Stockholms skivhandel, är på väg att slaktas.
I november 1988 öppnade han butiken på Södermalm. Innan dess var han anställd. Började på NK efter lumpen.
– Där blev jag den förste som sålde en cd-skiva i Sverige. Det var 1984.
Nu ser han mörkt på framtiden för cd. I höstas beslutade han att lägga ner butikerna. De senaste fem åren sjönk omsättningen med fem procent om året.
– Det fanns ingen möjlighet att fortsätta. Och främsta orsaken är nedladdningen, slår han fast.
Inte hög lokalhyra, inte konkurrens från nätbutiker, stormarknader eller andra säljställen – utan den illegala nedladdningen som gör musiken gratis för över en miljon svenskar. Han – som genom åren vunnit kundernas tillit med sina små handskrivna recensionslappar på skivorna – avskyr fenomenet:
– Huvudproblemet är inte att plattan kostar 30 spänn mindre på Cdon eller Ginza, utan att den är gratis på nätet.
Osäkert
Bluesgubbarna, Leonard Cohen-tanterna, rockarna och de numera grånade popsnörena vill fortfarande ha ett fysiskt föremål med sig hem. Sådant bekymrar inte dagens tonåringar.
– Kundstocken fylls inte på längre, bekräftar Claes Skoglund.
Mellan 2002 och 2007 halverades försäljningen av musik-cd i Sverige, enligt skivindustrins intresseorganisation Ifpi, som också lägger skulden på den illegala fildelningen.
Utvecklingen har förstås slagit hårt mot skivbutikerna. Men hur många har försvunnit på fem år och hur många finns kvar nu?
TT har talat med företrädare för skivbolag, distributörer, Ifpi, Grammofonleverantörernas förening, SCB, Handelns utredningsinstitut och Svensk Handel (någon handlarförening för skivbutiker existerar inte).
Ingen kan helt säkert svara på frågan.
De flesta branschbedömare antar att ungefär hälften av butikerna har lagts ned under perioden. Majoriteten gissar att 70–80 har överlevt.
Svarta hål
Så – molnen hopar sig över landets skivnördar. Och inte bara på mindre orter.
I januari kom beskedet att Linköping – en av landets större universitetsstäder, en kommun med 140 000 invånare – förlorar sina två sista skivbutiker. Borlänge, Dalarnas största tätort, är ett annat svart hål, enligt skivbolagen.
Magnus Kroon talar om en ”otrolig utslagning”:
– Jag följer många orter och har kunnat se hur den ena skivbutiken efter den andra slås ut. Skaraborg med 15 kommuner har i dag inte en enda enskild skivbutik kvar.
Det finns en kritik bland skivhandlarna mot skivbolagen. Claes Skoglund har länge varit en av de mest högljudda inom sitt skrå:
– Skivbolagen skulle aldrig ha lämnat sin ursprungliga affärsidé, att hitta nya musikgenier, även om det kostade mycket pengar.
Försäljningsdirektör Jonas Thulin på Universal Music vägrar att dödförklara cd:n. Han tror på en annan typ av säljställen i framtiden, ”underhållningsbutiker” med förutom musik även film, böcker, tv-spel, mobilsignaler, kläder och prylar kopplade till artister.
Gör ont
”Allt ska bort – 50 % rabatt – hela sortimentet” stod det i Skivfönstrets sista annons, illustrerad med David Bowies gråtande Aladdin Sane-figur.
I butiken på Götgatan gapar skivfacken tomma. Första readagen vällde kunderna in vid öppningen. De dyrbara boxarna rök först. Sedan de tidlösa klassikerna. Halva butiken försvann i ett nafs.
– En del stamkunder sade att de egentligen inte ville komma hit. De nästan bad om ursäkt för att de köpte till halva priset, säger Claes Skoglund som i en annan tid vevade punkgitarr och hade/har Stones, Bowie och Reed som husgudar.
TT: Vad är din känsla nu när. . .
– Prata inte om det, klipper han av när smärtan stiger upp till ytan igen.
(*) Jodå, artikelförfattaren tillhör denna grupp.
Lars Pedersen/TT