Backhoppningen har sitt ursprung i Norge. 1862 hölls den första backhoppningstävlingen i norska Trysil. Denna bild är dock tagen vid senare tillfälle.
DU&JAG
Vi ska kasta oss utför hoppbacken i hundra knyck i den här artikeln, tajma stupet, fälla ut skidorna i ett bärande V och sedan flyga genom luften.
Backhoppning, den idrottsgren som så många svenskar fick en relation till under nyårsdagarnas bakrus.
Sven Plex Petterssons lugna stämma som mellan 1959 och 1998 lotsades oss genom tävlingarna i Garmisch-Partenkirchen. Det var vid starten den första direktsända skidtävlingen i Sverige, men sedan 2005 får vi klara oss utan den.
Vi ska återvända till hoppbacken men först till Benjamin von Ahn i Tofta. Dock ska vi sänka eventuella förväntningar för nej, han har inte hoppat backe på särskilt hög nivå. Faktiskt inte tävlat alls.
Men han har ägnat sig åt all typ av skidåkning, gjort sina träningshopp och framför allt varit tränare åt atleter som i dag är goda nog för såväl världscupen som i olympiska spel.
– Det är en så väldigt komplex och teknisk sport som man kan analysera hur mycket som helst och komma med råd till de som hoppar. Det har jag alltid tyckt varit roligt, säger han.
Det var för all del ett tag sedan han slutade som tränare, redan 2011, men det är ändå så udda så att vi vältrar oss i den tiden i den här texten.
Jag menar: En backhoppare – i Tofta. Som numera för övrigt är verksam som hjälptränare i längdåkning och skidskytte.
Inte mycket finns gemensamt i geografin mellan Val Gardena och Tofta. Benjamin von Ahn kallar båda platserna för hemma.
Men vi tar det väl lite grand från början. Val Gardena i Sydtyrolen i det nordligaste Italien på gränsen mot Österrike. Det var här han växte upp tillsammans med tre syskon.
Ett av dem, Elena Runggaldier, kom med tiden att bli familjens allra främsta backhoppare med VM-silver i Holmenkollen 2011 och dessförinnan guld och flera medaljer i junior-VM.
Men kanske än hennes sätt att vara pionjär inom den kvinnliga hoppningen än mer betydelsefull. Hur hon, tillsammans med andra banbrytare, bland annat anmälde IOK för diskriminering för att damer inte fick lov att hoppa backe i OS.
Och så kom därför historien att ändras.
Men, alltså. Val Gardena, en dalgång på 1300 meters höjd omgiven av alper med ett myller av pister.
– Det är en ort som lever på skidturismen och numera även sommarturism. Mycket välstånd i dalen, praktiskt taget varje hus hyr ut rum. Det finns vissa likheter med Gotland, faktiskt.
Turismen, menar du?
– Ja, att man lever på turismen men samtidigt är alla inte så förtjusta i den. Det är mycket folk och hela byn korkar igen när det är som mest turister där.
Ingemar Stenmark i tidstypisk stil från det 70-tal då Sverige i stort sett stod still under hans åk i bland annat Val Gardena.
Val Gardena blev ett i Sverige bekant ortsnamn inte minst genom den alpina världscupen. 1975 kantade 50 000 åskådare pisten när säsongsfinalen avgjordes via parallellslalom.
Italienaren Gustavo Thöni tog då titeln sedan Ingemar Stenmark körde ur. Men konungariket Sverige hade trots detta fått sin första alpina fixstjärna.
Det är där, i dalen, Benjamin levde sin barndom och uppväxt. Åkte utför, byggde egna hopp i en grässlänt, var så klart som grabbar är mest. I byn åker alla skidor i någon form, säger han. Det är helt enkelt en del av kulturen.
Men vad skulle han göra av sitt liv? Nja, inte hade han någon större aning. Det blev som det blev och på så sätt hamnade han så småningom i Sverige.
– Jag började plugga idrottsvetenskap i Innsbruck, bytte sedan spår till en master i internationell business och marknadsföring och då krävdes ett års studier utomlands.
Tanken var att hamna i Norge.
Det blev småländska Växjö.
Tack och lov, för där träffade han den som senare blev hans hustru, Linn från Lycksele. De som med tiden alltså tog båten till Gotland.
Benjamin von Ahn.
Det var ett beslut taget under coronapandemin. De bodde då utanför Stockholm, efter att bland annat även bott en tid i såväl Italien som Österrike.
– Vi funderade på var vi ville slå oss ner på riktigt. Vi ville till en plats man inte behövde lämna när vi har semester. Och då blev det som det blev, skrattar han.
En tomt i Tofta, köpt osedd och nu med ett nybyggt hus, pool på gården och någon kilometer ner till den böljande Östersjön.
Efter ett och ett halvt år på Gotland trivs de. Gillar lugnet och att slippa storstadsstressen. Att båda har möjlighet att arbeta hemifrån förenklar tillvaron.
Efter många år som anställda på LinkedIn, grundade Benjamin och två tidigare kollegor The Insiders, ett bolag som kopplar företags viktigaste affärsmål till LinkedIns potential.
Även det ”blev som det blev”.
– Jag har aldrig tidigare haft tankar på den typen av arbete, men som det är nu är det det perfekta jobbet.
Att lämna ett land för ett annat, hur har det varit för dig?
– Ganska okomplicerat, jag har svårt att identifiera mig med något speciellt land. Jag är från Val Gardena och trivs nu med att bo i Sverige, ungefär så.
Hur mycket italienare är du?
– Det där är en svår fråga. Jag har italienskt pass, älskar den italienska maten, och allt det fina med Italien, men annars…jag är ladiner, minoritet av en minoritet, kan man säga.
Benjamin von Ahn, Tofta-bo sedan relativt nyligen. Det mesta är toppen, men saknaden efter snö och höga berg finns alltjämt efter uppväxten i Val Gardena.
Och här måste vi ge oss bakåt i historien för att reda ut begreppen. Även via en gotländsk lokaltidning ska det gå att tillskansa sig en del europeisk historia.
Provinsen Sydtyrolen, där Val Gardena är beläget, tillhörde Österrike från mitten av 1300-talet fram till 1919 då området fick avträdas till Italien.
När Benito Mussolini sedan kom till makten och gjorde Italien till diktatur 1925 förbjöds tyska språket i området. Efter andra världskriget tvingades Italien dock att gå med på kravet att garantera de tyskspråkigas rätt till sitt eget språk och kultur.
Benjamin von Ahn var en gång i tiden tränare i backhoppning hemma i Val Gardena. Det är länge sedan, men några av hans adepter tävlar idag i världscupen. Sedan ett och ett halvt år bor han i Tofta.
Förutom människor med tyskt och italienskt ursprung befolkas provinsen bland annat av minoriteten ladiner, vilken Benjamin alltså tillhör.
En folkgrupp i några av alpmassivets dalgångar med ett språk som talas av runt 30 000 personer och därmed är Europas minsta.
– Så det där är svårt, säger han igen. Och vad är gränser och länder? Vi är alla människor. Dessutom har jag en syster i Chamonix i Frankrike, en syster i München och en bror som bor kvar i Val Gardena. Vi är spridda överallt
Se där, men med detta sagt är han inte utan hemlängtan emellanåt.
– Till alperna, de höga bergen. De saknar jag ibland. Och snön. Jag gillar ju all form av skidåkning.
För det får du inte mycket av på Gotland!
– Nej, det är sällan. Men jag har engagerat mig i Svaide Roma och hjälper till som skidskyttetränare. Det är en jättefin verksamhet där Jesper Forsman gör ett jättejobb. Det är kul att ha fortsatt kontakt med skidsporten.
Där, på träningarna, handlar det om att ”inte skrämma bort barnen” som han uttrycker det. Låter lite skämtsamt, kanske, men rymmer ett stort allvar.
– Det ska vara fokus på glädjen och att ha roligt, att alla kan vara med och utvecklas. Få ner krav på tävling och prestation, det finns det ändå tillräckligt av.
I backhoppning tävlas i såväl 70 meters- som 90-metersbacke. Och nej, det är inte Benjamin von Ahn som flyger i luften.
Jamen se så, ska vi ge oss in i backhoppningen igen, då. För att undertecknad, jag, tycker att det är en så mäktig sport.
Vi är ju uppvuxna med den, många av oss svenskar. Dessa dimmiga nyårsdagar som i televisionen delades mellan backhoppningen i Garmisch och nyårskonserten i Wien.
”Gomidda, gomidda” sa Plex Pettersson och sedan var det igång.
Backhoppningen som sport anses ha sina rötter i Norge i tidigt 1800-tal. Då började det också tävlas i nordisk kombination i vilka utövarna lägger samman resultaten i såväl backhoppning som längdåkning.
Sven Plex Pettersson var i flera decennier synonym med backhoppning och alpin skidåkning i Sveriges Television.
Genom sin palett av utövade skiddiscipliner blev Benjamin så småningom tränare i denna duo-sport, men här fokuserar vi alltså på backdelen.
Så, Benjamin. Vilka är de viktiga detaljerna för att lyckas?
– Mycket förenklat handlar det om att nå maximal hastighet, kanske runt 90-100 kilometer i timmen, få balans, kraft, tajming och få med så mycket höjd och fart in i flygningen, för att sedan få till en bra landning.
Extremt komplext, alltså?
– Absolut. Det är extremt tekniskt krävande men också tämligen enkelt att från sidan hitta de detaljer som behöver rättas till. Det är den delen jag gillade. Att filma hoppen, analysera och komma med idéer till förbättring.
Och nog gick det hyggligt, det får man säga. Det finns några hoppare han lyckades att ”inte skrämma bort”.
Alex Insam och Lara Malsiner är två atleter som tävlar i backhoppningens världscup och som i yngre dagar ingick i Benjamins träningsgrupp.
Sommarhoppning, vem har sagt att det behövs snö för att hoppa backe?
Men för en oinvigd…det ser lite läskigt ut!
– Fast man börjar ju inte precis i 90-metersbacken! Det börjar med små, små hopp. Överlag är den en säker idrott med väldigt få skador. Underbacken följer hoppbanan och det finns inga träd eller annat som kan orsaka skador.
Hur ser dina egna meriter ut?
– Det finns inga.
Inte alls?
– Nej. Jag har aldrig tävlat eller så. Jag har gjort en del hopp, i 60-metersbacken som mest. Då kände jag hur luften bar skidorna men som sagt, nej, inte särskilt många hopp. Tyvärr, skrattar han.
Vinnaren Daniela Iraschko, Österrike, i damernas backhoppning vid VM i Oslo 2011. Tvåan Elena Runggaldier, Italien, till vänster. Det är Benjamin von Ahns syster. Trea Coline Mattel, Frankrike. Året före vann Elena guld i junior-VM.
Skid-VM 2011 Holmenkollen där Elena Runggaldier (till vänster) hoppade till sig silverplatsen.
Dock har han alltså på nära håll följt sin systers karriär, Elena Runggaldier. Hur hon som pionjär inom sporten så småningom alltså hoppade hem internationella medaljer.
Ett kul och tajt gäng med tillräcklig idrottsglädje för att landa lugnt och långt.
– Då, när hon var aktiv, tyckte man väl inte det var så märkvärdigt, hon är ju bara min syrra, så att säga. Det är mest i efterhand jag känner mig riktigt stolt över vad hon åstadkom.
Så varför inte göra så, allihop här på ön. Låt oss känna oss i alla fall lite, lite, lite stolta för att det finns en länk från Tofta till VM-medaljer i backhoppning.
För vad det kan vara värt.
Fotnot: Under skid-VM i Trondheim förra veckan fick backhoppningen skandalrubriker sedan norska laget erkänt fusk med omsydda dräkter, vilket syftade till ökad bärkraft i luften. Om detta pratades inte under denna intervju, för då hade det ännu inte hänt.