Fartyget Mila strandade utanför Hoburgs fyr trettondagsafton 1935.
Du&jag special
Folket på Hoburgs fyr hade bjudit sockenborna på julkalas och lagom till kaffet tycktes någon i sällskapet uppfatta signaler från en fartygsvissla i det busväder som rådde, med snö och tjocka och slitande kuling.
Och väl utomhus fanns inget tvivel, upprepade nödsignaler hördes från Hoburgsrevet till och då fanns inget annat än att lämna kalaset ty när en infödd kustbo har en strandning får allt annat vänta.
Det här var en tid då fartygstrafiken var tät i Gotlands farvatten och haverister till sjöss knappt renderade i mer än en notis i lokaltidningen.
Sedan generationer var sjöfolk och kustbor vana vid räddningsinsatser och att undsätta besättningar. Det var helt enkelt en del av levnadsvillkoren.
– Jo, det blev vardag, säger Per-Erik Ahlér i Vamlingbo, vars morfar Arvid Kristiansson var en av dem som var med om den dramatiska räddningsinsatsen.
Den här gången visade sig grundstötningen på revet, där lysbojen denna natt hade slocknat, vara något ut-över det vanliga.
Men ännu anade ingen att havet snart skulle fyllas av brännvin.
– Den där händelsen ändrade tideräkningen här ute, det var före och efter Mila, säger Per-Erik.
Räddningsaktionen visade sig bli problematisk. Att ro ut med livräddningsbåten var omöjligt då pålandsvinden hade drivit issörjan till en barriär.
Allt som fanns att göra var att invänta dagsljuset och hoppas på det bästa.
Först i gryningen kunde haveristen för första gången skådas från land, ett inte särskilt stort fartyg som nu fått en hotande slagsida.
Per-Erik Ahlér är barnbarn till Arvid Kristiansson som deltog i räddningsaktionen. Han har bevarat ett tackbrev från den gotländske kaptenen.
Lantbrukaren Hugo Wilson i Sundre var en av roddarna till traktens roddlivbåt Elisabeth Vachtmeister.
– Vi gick in emot haveristen, den var nära att en av männen miste benen när båtarna slog ihop, berättar han i P4Gotland-serien ”Jakob och Johannes 1900-tal”.
Efter hårt arbete kunde så de stelfrusna besättningsmännen föras i säkerhet.
Märkligt dock, tyckte räddningsmanskapet, att så litet fartyg hade en så pass stor besättning, hela 15 man; elva estländare, två holländare och två svenskar, visade det sig.
Dessutom var de väldigt undvikande när de sedan, på pensionat Botvide i Burgsvik, förhördes om vilken last som fanns ombord. Här anades minsann ugglor i mossen.
Räddningsbåten Elisabeth Wachtmeister är i dag åter på Sudret, numera dock som museiföremål
Men snart nog exploderade nyheten över Burgsvik, Sudret, Gotland och hela Sverige: lasten bestod endast av sprit.
63 000 liter för att vara exakt, fördelat på 5000 tioliters bleckdunkar var och en innehållande 96-procentig exportsprit, till vardags kallad XP, samt 5000 liter konjak och rödvin på butelj, i lådor om tolv flaskor i varje.
Så vart skulle då fartyget med all denna dryckjom? Och var kom hon ifrån?
Från Gdynia till Kronstedt i Finska viken menade den holländske befälhavaren envist och hävdade felnavigering som orsak till strandningen.
Så småningom skulle det visa sig att inte mycket var som det sagts. Mila, om 168 bruttoton, användes som smuggelfartyg, kaptenen hade endast svaga navigationskunskaper och var i själva verket bulvan åt sin brorson, som var huvudman för såväl fartyg som last och kunde spåras till Reval, i dag Tallinn.
Och de två svenskarna ombord, som sade sig endast vara passagerare, var i själva verket flera gånger straffade för just olaglig sprithantering. Uppenbart alltså att de fungerade som mellanhänder till stockholmsmarknaden.
Ingenting gick dock att bevisa och därför friades hela besättningen från smuggelavtal.
Beslag av lasten kunde heller inte göras då de tiotusentals literna sprit befann sig på utländsk botten, det vill säga ombord på fartyget, och att de i lagens mening dessutom kommit dit ”av tvingande nöd”.
I Sundre blev det folkvandring den där ogästvänliga morgonen för snart 90 år sedan.
Kvar i sjön, ständigt utsatt för vind och våg, låg ångaren Mila bland de värsta brotten på Hoburgsrevet. Runt Storsudrets kuster bads det böner om ihållande sydlig vind. Stod den sig länge skulle nog resten ordna sig till det bästa, tänkte man.
Och till slut hände det, skrovet till den vattenfyllda ångaren gav upp och mot land, om morgon, flöt en ström av glänsande plåtdunkar, ja, hela den vida bukten låg glittrande blank av bleck.
En del sprit rann ut i sjön, emballagen var bräckliga och tålde inte kraftiga stötar. ”Det ska ju ända blandes äut”, skrockades det och någon menade att ”hail Austersjöen nå matt ha blitt leiksum en enda stäurar grogg”.
Bernt ”Bison” Nilsson gjorde reportage om "spritskeppet" Mila på 70-talet. Enligt egen utsago ett av de roligaste reportage han gjort.
Sällan, nej, aldrig, har så många människor setts vandra längs kusten med krattor och båtshakar. Folk kom cyklande i bara skjortärmarna mitt i vintern och spriten rann så kråkorna blev på lyset av snön.
I praktiskt taget varje gård i Sundre och Vamlingbo fanns sprit undangömd i många år framöver.
Den roende räddaren Hugo Wilson var en av många som lyckades bärga en del av lasten.
– Det var mest på nätterna man cyklade dit och letade, dunkarna gömde man i buskarna och tog hem när det lugnat sig. Ett hundratal liter lyckades jag nog släpa hem och gömma, berättar han i en intervju med Bernt ”Bison” Nilsson, publicerad i Expressen 1975.
En stor del av spriten gick sedan åt när Hugo fyllde 40, mest till kaffehalva, men den dög även gott till likör och grogg.
– Det var ett kalas det! Jag var nog den här i socknen som hade sprit kvar längst, ända in på 60-talet hade jag några snapsar kvar.
Nutida fotspår får illustrera gamla promenader.
Det var med viss rädsla för lagens långa arm som strandfolket bärgade lyckolasten, såväl polis som tull patrullerade på stranden och den gamla sanningen att ”strandfynd hör strandfolket till” hade upphört att gälla.
Bland de mer försiktiga var bonden från Vamlingbo som fick tag i två tiolitersdunkar men inte ville avslöja sig genom fotspår i den nysnö som börjat falla. Därför tog han en dunk under vardera arm och gick baklänges den knappa milen hem, folk skrattade åt honom när han kom backande genom hedlandskapet.
Trots att traktens folk försågs med brännvin för lång tid framöver tog tullarna hand om det mesta. Spriten fraktades till Visby och lastades i en godsfinka i väntan på transport till Stockholm.
Då det knappast rådde något tvivel om vilken last som fanns i den där trävagnen på hjul bevakades den av polis dygnets alla timmar.
Det sägs dock att två damer lyckades charma och avleda vakterna tillräckligt länge för att deras kavaljerer skulle hinna borra hål i vagnen och fylla flera ämbar med sprit.
Fotnot: Fakta i denna artikel bygger i första hand på Allan Cedergrens bok ”Farlig kust”, utgiven 1984, ett reportage i Gotlandsguiden 2014 samt Bernt ”Bison” Nilssons reportage i Expressen 1975. En variant av artikeln har tidigare publicerats i GT och Helagotland.se.