Sommaren som passerat har legat i linje med de senaste somrarna, vad gäller antalet polisanmälningar av cyklar.
Under maj, juni och juli i år har 176 stöldanmälningar gjort, den absolut övervägande delen i Visby.
Samma tid förra året inkom 189 anmälningar och året före det 159 stycken, enligt polisens egen statistik.
När GT besöker cykelförrådet intill polishuset i Visby registreras just den 123:e inlämnade cykeln.
Ulf Nybom tar upp anmälan om var den hittats och hänger sedan upp den i taket, sorterad under ”augusti”.
– De finns kvar tre månader i vårt system. Sedan får upphittaren cykeln, i annat fall går den till auktion i Gnisvärd, berättar han.
I källarrummet hänger cyklar av de mest skilda slag; gamla och rostiga vrak såväl som nya och till synes nästan oanvända dyrgripar.
Förvånansvärt många verkar inte bry sig om att de blivit av med sin hoj:
– Vi har haft nya, fina cyklar, säkert värda 20-25 000, som ingen letar efter. Men upphittaren får ju till slut en fin cykel, säger Ulf Nybom.
Det är just efter sommaren den stora vågen av cyklar når polisens förråd, cyklar som varit på vift under semesterperioden som nu lämnats vind för våg.
Både låsta och olåsta hojar lämnas in, de låsta ska man vara försiktig med, råder Ulf Nybom:
– Man riskerar ju alltid att bli den som själv om man inte är helt säker på att cykeln redan är stulen, säger han.
Är det många ägare som återfår sin cykel?
– Jo, det händer ibland. Dem vi får in matcher vi mot vårt register, men vet man bara att det var ”en röd Crescent” är det svårt. Det är viktigt att anteckna sitt ramnummer.
Det är oftast tack vare allmänheten som cyklar kommer till rätta. Utan vittnen är dessa stölder svåra för polisen att utreda.
– Det händer att vi hittar en och annan i missbrukarsammanhang, men annars är det svårt, säger Magnus Frank, kriminalkommissarie i Visby.
Cykeltjuvarna har blivit mer och mer fräcka. Cyklar har stulits i trädgårdar liksom stående fullt synliga utanför arbetsplatser.
En person GT talat med som drabbats berättar så här:
– Jag och min fru var i stan två, kanske tre timmar. Vi kedjade fast cyklarna i varandra, genom hjul och ram och allting, och satte dessutom fast dem i en stolpe.
Men det hjälpte inte.
När de skulle ta cyklarna hem efter sommarmiddagen var de borta:
– En vinkelslip, sedan är det enkelt gjort, säger personen.