Maud och Hans Söderberg har sitt hus i andra ändan av tomten, på behörigt avstånd från den osäkra klintkanten. Men de är oroliga att någon ska ramla ner i hålet och det med rätta.
För några dagar sedan såg de siluetten av tre mörkklädda män komma vandrande på utsidan av staketet i riktning mot hålet. Det var skymning, nästan mörkt och svårt att se i terrängen. Några steg till och de hade gått rakt ut i hålet. Maud sprang ut och skrek att de skulle gå därifrån, försvinna. Männen hade vett nog att vända.
Området vid Axelsro söder om Visby, har branta klintkanter som består av kalksten och moränlera. Havet gröper ur marken nertill samtidigt som berget långsamt vittrar. Det är då stenarna lossnar som de gjorde i slutet av augusti och ett block på omkring tio meter gav vika och landade på strandkanten, där folk gärna strövar.
– Jag hörde hur det mullrade och trodde först det var åska eller att militären övade.
När Maud och Hans Söderberg gick ner till klintkanten såg de hur en staketstolpe med en betongklump hängde i luften. Sedan såg de en spricka och den växer för var dag.
– Vi stoppade ner en tumstock på två meter. Den försvann, berättar Maud Söderberg.
Efter raset har sprickan sakta växt längs utsidan av Söderbergs staket och är nu över 25 meter lång. Om det innebär att risken för ytterligare ras är överhängande, är det ingen som säkert vet. Skulle hela biten längs sprickan lossna är det en sten som är minst tio gånger större än den som rasade i augusti.
Att det är farligt att vistas både utanför staket uppe på klintkanten och nere på stranden är det ingen tvekan om.
Det vore rimligt att stänga av området så att ingen kan gå där. Vem som har det ansvaret är inte alldeles självklart.
– Markägaren, säger både länsstyrelsen och regionen.
Maud och Hans Söderberg är bara markägare fram till hålet. Deras tomt slutar vid staketet där stolpen hänger i luften. Sedan tar en ny markägare över, vilket komplicerar det hela eftersom ägarförhållandena är oklara.
I regionen skulle räddningstjänsten kunna ta en del av ansvaret men bara då det gäller akuta situationer.
– Annars är det markägaren som har ansvaret, säger Per Wikberg på räddningstjänsten som jämför med istappar som riskerar att rasa i skallen på folk som går förbi.
– De sätter upp skyltar om att det är farligt att gå där och spärrar vägen med bockar och snören.
Nu är det inte lika lätt för en privatperson att hindra folk från att vandra längs naturreservatet Gotlandskusten. Anna-Lena Fritz på länsstyrelsens naturvårdsenhet påpekar att det ytterst är markägaren som har ansvaret men att kusten är allas.
– Vi ska försöka hjälpa till. Det är farligt för allmänheten att vistas där, säger hon.
– Ett förslag till skylt som varnar för ras har tagits fram.
Den ska sättas upp längs vandringsstråken nedanför området där det rasat.
På ovansidan av klintkanten där ett stort hål bildades när stenblocket rasade och där risken för ytterligare ras är överhängande, krävs en annan hantering.
– För att hägna in eller spärra ett område inom strandskyddat område måste man begära dispens. Det kan både markägare och andra göra, säger Anna-Lena Fritz.
Att faran är överhängande både genom att sprickan växer och att det är omöjligt att missa hålet om man går på utsidan av staketet, faller därmed på markägarens ansvar.