"Inblåst på Stora Karlsö"

Hien idag. Den skyddade viken på nordsidan av Stora Karlsö. Högsommar då solen den gångna veckan smekt över klippor och enbuskmarker som en vänlig mormors hand. Ett slags paradis. 

Ett utklipp ur tidens gång med badande barn och glassätande kikarförsedda besökare längs alkornas klipphyllor. Ett framtida idylliskt minne bland våra gamla garderober av tid och historia. Tills moln i skiftande tunga grå nyanser börjar springa ikapp över himlen. Från väster nu. Mot öster. 

Inne på Gotland ser vi hur de blir allt tyngre. Molnen. Och hur horisonten mot den större ön luckras upp i regnskurar. Bara några lätta droppar faller här ute hos oss. I åskvärmen. I går morse så en försiktig knackning på dörren då en av guiderna informerar om att den som säkert vill i land måste befinna sig vid bryggan trettio minuter senare. 

Väderleksutsikterna säger nämligen att de närmaste dagarna och nätterna kommer domineras av tilltagande vind och oväder. 12-18 meter per sekund. I fel riktning för att båten skall kunna förtöja säkert vid bryggan i Norderhamn. Kanske storm. Den som önskar kan stanna men får, i så fall, räkna med flera inblåsta dygn. Detsamma gäller naturligtvis dem som inte hinner samla ihop sina på stranden och i husen utspridda ting och föremål. Vilket nu blev min lott. 

Med hela kamerautrustningen inklusive objektiv, mikrofoner, stativ liksom en veckas mat och snus blev företaget omöjligt. Och tack och lov för skepparen Leif som hade tid och välvilja att leverera snus i form av ettan lös vid sin korta förtöjning. Annars hade dessa dagar kunnat sluta riktigt illa. Inte ville jag drabbas av svår nikotinabstinens ute på denna annars så trevliga ö. 

Så vi är en liten skara kvar här ute. Guiderna förstås. Och en grupp som alltså antingen inte hann iväg. Eller valde att stanna. Sedan i natt har dessutom strömförsörjningen gett upp. Det sägs bero på något fel i Klintehamn men har dragit ut på tiden. Hela natten och förmiddagen. Och situationen är framöver alldeles oklar. 

Ja. Nu sitter vi alltså här och kan inte annat. Inblåsta mitt i sommaren. Hänvisade till oss själva. Och en handfull andra, för oss helt okända, människor. Inte är det väl, under dessa omständigheter, märkligt att mina tankar går till Stig Dagermans ”De dömdas ö” eller någon kuslig deckare av Agatha Christie. Eller vindlar sig ännu längre bort i fantasin. Jurassic Park. Där i fallet Stora Karlsö de beskedliga och fascinerande sillgrisslorna och tordmularna kommer förvandlas till människoätande monster med glupande käftar. Eller skenar den kanske nu? Min tankegång. Nå. Den som lever får se.