På Minimaria i Visby har man precis dragit igång arbetsdagen när Helagotland.se kommer på besök, och det är ännu lugnt i de ljusa korridorer där behandlare, sjuksköterskor och läkare samsas om ytorna. Samordnaren och behandlaren Eva Lindvall tar emot reporter och fotograf i sitt rum, och vi sätter oss i de fåtöljer där ungdomar med olika former av drogproblematik i vanliga fall sitter tillsammans med sina familjer.
– Vi möter alla typer av ungdomar här. Det är ingen speciell sort som är mest återkommande, utan de kommer från alla samhällsklasser. Det de oftast har gemensamt är att det finns en sårbarhet eller psykisk ohälsa, samt att de har det oroligt i familjen på något sätt, säger Eva Lindvall.
Det var ett politiskt beslut som låg bakom att Minimaria slog upp portarna till sina lokaler på Neptungatan i norra Visby i slutet av 2014. Tidigare hade unga människor med missbruksproblem fått söka hjälp på flera olika platser inom regionens verksamheter, men nu öppnade i stället en specialiserad mottagning med allt på ett och samma ställe.
– Jag tänker att det vi gör här på Minimaria är helt avgörande. Här finns en spetskompetens som gör att ungdomar och deras familjer kan vända sig hit, och sedan inte behöver hänvisas till andra verksamheter längs vägen. Vi känner ett jättestarkt stöd från region och politiker, och att allt finns samlat här är förutsättningen för att det ska fungera, säger Eva Lindvall.
Hon tillägger dock att hon och hennes kollegor i en drömvärld inte skulle behövas.
– Jag hade ju varit glad om vi inte hade behövts alls. Jag hade gärna blivit arbetslös om det var av den orsaken att problematiken inte fanns.
Minimaria på Gotland erbjuder sin hjälp och sina tjänster till personer upp till 24 år. Någon nedre åldergräns finns inte, men Eva Lindvall berättar att de yngsta som kommer in är kring 14 år gamla.
– Visst möter vi även någon enstaka 13-åring, men annars brukar de yngsta vara runt 14. Överlag så har drogproblematiken i den yngre gruppen ökat, och vi har även sett ett mer avancerat användande i den gruppen, säger hon och fortsätter:
– Tidigare såg vi inte något droganvändande på högstadiet, men det stöter vi på allt oftare i dag. Att debuten sker allt tidigare är oroväckande, i och med att risken för att fastna i ett beroende ökar ju tidigare man börjar.
Varför tror du att användandet av droger sjunker ner i åldrarna?
– Vi har inga vetenskapliga svar på det, men mina egna teorier är att den liberala vågen i världen spelar in. Droger syns i populärkulturen, och det får ofta väldigt stort genomslag hos ungdomarna. Jag tycker att det känns frustrerande då det här är väldigt starka krafter som är svåra att kämpa emot.
– Sedan tror jag även att det psykiska måendet hos unga i dag spelar in i att allt yngre människor provar droger.
På Minimaria jobbar man med rådgivning, bedömning och behandling. De som kommer hit är allt från oroliga föräldrar till unga människor som fastnat i omfattande beroende.
– Oftast kommer de hit frivilligt, men ibland är det efter påtryckningar från socialtjänsten. Vi börjar alltid med att berätta vad Minimaria är och gör en kartläggning av problematiken. Då kollar vi på det psykiska måendet, risk- och skyddsfaktorer samt bokar in ett läkarbesök. Är det en person som bara provat droger någon enstaka gång kan det räcka med själva kartläggningen, säger Eva Lindvall.
Är det däremot någon som fastnat i drogerna så utreder personalen på Minimaria hur man ska gå vidare.
– Det kan handla om såväl behandling som medicinering. Ofta fokuserar vi på att förstärka relationerna inom familjen, för ska man lyckas så behöver familjen vara involverad.
Finns det några varningssignaler som man som förälder borde hålla koll på om man misstänker att ens barn börjat använda droger?
– Det finns inga allmänna tips egentligen, men som förälder känner man ju sitt barn allra bäst, och börjar man se förändringar i beteendet bör man vara lite extra uppmärksam. Det kan handla om förändringar när det gäller umgänge, humör, hur man sköter skolan eller att man börjar prata om droger på ett annat sätt.
När Eva Lindvall får frågan hur det är att arbeta på Minimaria säger hon att det givetvis finns tunga och mörka stunder, men att ljuspunkterna ändå överväger.
– Det är klart att det är tungt när man möter en ung människa som inte vill leva, men att se de små framstegen och att möta ungdomar som tagit sig ur mörkret gör ändå att det är vanligare att jag känner glädje i mitt arbete än tvärtom.