DU&JAG
Stockholm den 2 mars 2020. När Benny Andersson i slutet av ”En kväll för Josefin” sätter sig vid flygeln hälsas han med en varm applåd av en fullsatt salong, han som var Josefins, ja, hela Ainbusks, vän och mentor.
Det är fyra år och två dagar sedan hon gick ur tiden, den 29 februari 2016, och i Hotel Rivals konsertlokal vid Mariatorget strålar det som är kvar av kvartetten Ainbusk samman för en minneskonsert.
Tillsammans med Mina Drömmars Band spelar han "Jag mötte Lassie" och sedan avslutningsnumret "Älska mej".
"Se mig för här är jag, låt mig få komma nära", sjunger storasyster Marie Nilsson Lind med svag röst, de ord som Josefin alltid sjöng.
...och sedan sångens sista strof, den som under så många år varit en tröst för alla som behöver; "Älska mej för den jag är".
Hon hade önskat just det slutet, och Benny skrev melodin där i tornstudion vid Berzelii park så att just den frasen passade in. "Han är ett geni", som Marie uttrycker det.
November 1988. "Du måste komma och titta, det är några tjejer som heter Ainbusk Singers på tv" ropade Bennys fru sedan 1981, Mona. Det var efter Abba, efter premiäruppsättningen av "Chess" och Benny minns det ända hit. Så bra det var, så starkt, så passionerat.
Ainbusk Singers som bildats av fyra bondbrudar från När, som gjort ett antal shower och med tiden låtit höra talas om sig ända in i tv-huset i Stockholm och programmet "Lördag me' Larssons".
Allra mest golvades han av den blonda i mitten, Josefin Nilsson.
Så han tog helt enkelt reda på numret och ringde pappa Allan i När, Benny såg stora möjligheter för en framtida karriär.
– Jag frågade om jag fick ta kontakt med Josefin och det hade han ingenting emot. Så då gjorde jag det.
Den här intervjun har föregåtts av en del mejlkontakt, men till slut har vi bestämt tid i Stockholm. Benny är en stor del av min uppväxt, alla Abbas album finns i min skivsamling, samtliga flitigt spelade. Jag är det sällan, men jag erkänner, jag är lite starstrucked.
Vi sitter i Hotel Rivals restaurang, det hotell Benny är ägare till. Varsitt glas vatten, inga extravaganser, det är ännu någon timme kvar tills föreställningen ska börja.
Det händer att han går hit och äter, även om han själv är road av matlagning, köttfärsfylld paprika med ovanliga kryddor är en senkommen favorit i hemmet vid Djurgårdsbrunnsviken.
Benny är 73 men jobbar alltjämt som förr, säger han. För närvarande blir det en hel del resor London tur och retur, det är där den hologramturné Abba ska ut på produceras. Agnetha, Björn, Benny och Anni-Frid ska se ut som de gjorde 1979 nu när de åter ska ut runt jorden, kanske kan allt vara klart till 2021.
Det är så mycket efteråt. Josefin är borta och vi pratar om en tid som ligger mer än 30 år bakom oss. Så mycket frånvaro, så stark närvaro.
Förutom i SVT-dokumentären ”Josefin Nilsson – älska mej för den jag är” har han just aldrig pratat offentligt om Josefin efter hennes död. Inte förrän nu, han som var en bästa vän i livet och musiken.
Han minns hur det var, där i början, när han första gången sett Ainbusk live på Kulturhuset i Stockholm.
– Jag ville göra en skiva på svenska, men det ville inte hon. Inte alls. Hon tyckte det konkurrerade för mycket med Ainbusk. Och det får man acceptera, fair enough, de hade en särskild kemi. Så det blev så småningom en på engelska.
Vilket väl tyder på en viss styrka från hennes sida?
– Ja, men hon visste vad hon ville. Och man måste lyssna på sina artister, ler Benny.
Istället blev det Benny, Ainbusk och en hund som heter ”Lassie”. Låten gick in på Svensktoppen 18 november 1990 och låg kvar i tolv veckor, varav tre som etta.
Den kom att uppfattas som närmast en skämtlåt och blev upphov till en spalt i Expressen där folk kunde berätta om udda möten med udda kändisar. Ainbuskarna tvingades posera på hundbilder lika ofta som Di Sma drog kundvagnar i landets lokaltidningar.
I själva verket var det långt ifrån ett skämt, Maries text handlade om hunden som tröst för ett misshandlat barn. Inga ämnen var någonsin för svåra för kvartetten.
Okej då, en ”Lassie”. När jag var fyra bodde jag granne med Svenne Hedlunds moster. Det var i mitten av 60-talet. En gång kom hela Hep Stars dit, då gick jag in till tant Signe och fick ett signerat idolkort. Se där, mitt första möte med Benny.
Brighton den 6 april 1974. Samtidigt som ”Hooked on a feeling” med Björn Skifs och Blåblus går upp som etta i USA vinner Abba Eurovision Song Contest med låten ”Waterloo”.
Småsyskonen Josefin och Hanna har redan somnat men brorsan Janne och nyblivna tonåringen Marie snurrar av lycka i den bruna manchesterfåtöljen vid tv:n på Alvare gård i När. Sedan är det dags för ladugården där en precis nyfödd lammunge förstås får namnet Abba.
Det är ännu 15 år till mötet med Benny.
Brighton blev, som vi vet, starten på en sagolik succé. Benny, som spelade piano och dragspel redan vid tio, som nasat tvättmaskiner innan han blev organist i The Hep Stars, tv-debuterade med Abba i ”Vi i femman”, spelade på Murgrönan, kom att erövra världen med sina melodier och banbrytande pianospel.
1981 gav de ut sitt sista album, ”The Visitors”. Till dags dato har Abba sålt drygt 375 miljoner skivor.
Sedan följde musikalerna, "Chess" på engelska och svenska, "Kristina från Duvemåla" och "Mamma Mia". Ingen rast och ingen vila, även om Benny säger att han är bra på att bara masa omkring och inget göra.
För Josefin och Marie, liksom de andra ainbuskarna Annelie Roswall och Bittis Jakobsson, var han dock aldrig Abba-Benny. För dem var han vän, mentor och stöd i med- och motgång. För skulle Benny ha Josefin fick han ta de andra på köpet, kvartetten från När som kom att sjunga för kung, drottning och fosterland med nerv, energi och patos.
– Jag bestämde mig tidigt att en artist kan man ta ansvar för, det är ett långtidsprojekt, man kan inte göra en skiva och sedan inget mer. Nu blev det inte så av andra skäl, hon jobbade med Ainbusk, gjorde film och var med i "Chess", bland annat. Men Josefin är den enda jag tagit mig an.
Men det blev alltså bara ett album (”Shapes” 1993).
– Ja...och varför vet jag inte riktigt. Jag har undrat mycket över det där. Men man måste ju som producent hela tiden vara beredd.
Om du ska sätta ord och känslor på det, vad var det som tog dig så med Josefin?
– Hennes närvaro, hennes uttryck...det syntes tidigt. Hon ville framåt.
På vilket sätt ser man det?
– Det vet jag inte, det bara finns där. Det beror mycket på vem man är själv också. Det tilltalade mig i alla fall, speciellt att hon sjöng så bra.
Den lokal där vi sitter bär sin egen musikhistoria. Restaurangen hette för länge sedan Aston, det var här Aston Reymers Rivaler bildades. I den glada orkestern ingick en dragspelare vid namn Magnus Lind, i dag make till Marie Nilsson Lind. Så märkligt är livet, allting hänger ihop.
Stockholm 2002. Den svenska versionen av musikalen "Chess" har premiär på Cirkus i Stockholm. Björn och Benny har givit rollen som huvudpersonens hustru "Svetlana" till Josefin och dessutom givit henne större utrymme i handlingen.
Det var en tid då Josefin var hårt tärd av livet,märkt av den destruktiva relation hon levt i på 90-talet och sargad av ett tablettmissbruk, vilket Marie Nilsson Lind skriver om i nyligen utgivna "Josas bok – min berättelse". Varje kväll i två år grät Josefin riktiga tårar från sitt mörkaste inre.
Så trött och slut var hon av ett liv som aldrig tog paus; filminspelningar, skivor, musikal och Ainbusk-turnéer och till detta ett brustet hjärta och en tappad tro på kärleken.
Benny sitter tyst i restaurangen, runt om klirrar matgäster, där ute över Mariatorget sänker sig kvällen och publiken till "En kväll för Josefin" börjar samlas utanför salongens dörrar.
Han var orolig under de där åren, säger han.
– Ja, det var tungt, som det är när människor man tycker om inte mår bra...det är jobbigt, man tänker mycket.
Under alla år övergav han dem aldrig. Många gånger var han på besök på ön, ibland med sin segelbåt. När syskonen runt 2010 brutna av livet flyttat hem till Gotland för att läka varandras sår stöttade han ekonomiskt genom att hyra ett hus i Visby innerstad, noga med att det fanns både skrivbord och piano, att de verkligen hade det bra. "Jag tog det på kulturkontot", som han säger.
– Jag hoppades att Marie skulle fortsätta skriva och kanske göra en föreställning någon gång fram i tiden, om två, tre, fyra år.
Och så kom det till slut att bli, det vet vi. "Systrarna Sisters" spelades för 54 fullsatta salonger på Länsteatern i Visby våren 2015, de jobbade med Benny igen och han skrev melodin till finalen; ”Innan livet är förbi”. Han var på premiären, systrarna var nervösa men han minns hur det lyfte, där på scenen.
– Det var en bra föreställning, mycket bra. Jag vet inte var de fick kraften från, men närvaron där på scen…ja, det var riktigt, riktigt bra.
Om du tar dig till känslan när du såg dem, efter allt som hänt?
– Det var ju fantastiskt, jag tror de fick lite luft under vingarna där. Det var fint att det blev så.
November 1989. Tre dagar kvar till showen "More Amore" på Göta Lejon i Stockholm och något finalnummer är ännu inte klart. Endast titeln "Älska mej för den jag är" är satt.
Marie skriver om det i "Josas bok" och har tidigare berättat det i en intervju på Du&jag-uppslaget.
Hur hon och Josefin sent en kväll gick upp till Benny i studion vid Berzelii park med utsikt över Nybroviken, han hade provat alla möjliga varianter, stora dramatiska stycken, men systrarna sade nej till det mesta.
– Kan du tänka dig det, två brudar från När som sitter med Benny i studion och sågar det mesta, skrattade Marie i den intervjun.
Men till slut satt den där, "jag tror kanske jag har något" sade Benny. Och det hade han, den melodi som vi i dag känner och som spelas av så många som behöver tröst. ”Jag tror vi grät alla tre" skriver Marie i boken.
Men Benny protesterar:
– Nej, säger han, jag gråter inte, inte så lätt. Men det var en fin stund, minns han.
Josefin berättade i den sista intervjun jag gjorde med henne att ni båda grät i studion även under inspelningen av "Shapes".
– Haha, nej det gjorde vi inte, hon kanske grät, inte jag. Men jag tror jag vet vilket moment hon menar, vi höll på med "High Hopes and Heartaches", hon sa "jag vill att de andra går ut", de gick och jag tryckte på "record", jag brukar inte göra det annars, jag är lite rädd för den där röda knappen. Och så sjöng hon något så otroligt bra, jag är inte mycket för wejlande men när hon kom loss där, det var som fan vilken kapacitet det fanns, vilken nerv och inlevelse...ja, otroligt bra.
Han tystnar igen, Benny. Tänker sig till den där stunden i Polarstudion vid S:t Eriksbron.
– Ja, säger han. Hon var bra, Josefin.
Saknar du henne?
– Så klart. Hon hade mycket kvar att ge, det syntes i "Systrarna Sisters", det hörs på den här nya minnesskivan, på demoinspelningarna där. Hon hade nerven.
Finns det någon motsvarighet bland svenska artister i dag, som du ser det?
– Nej...jag menar, det finns många bra artister, men ingen är som Josefin. Men ingen är som Laleh heller, eller hur? Det dyker hela tiden upp starka personligheter, men någon ny Josefin Nilsson, nej, det finns det inte.
Men, säger han, "den här tjejen som Marie jobbar med nu" och syftar på Lee Gotvik, rösten i Mina Drömmars Band som också deltog på Rival och Wisby Strand.
– Hon är bra...jag hörde henne nu på soundcheck och har fått skickat från förra föreställningen Marie och hon gjorde, ja, hon är riktigt bra.
Benny har sett till att skivan "Shapes", Josefins enda soloalbum, givits ut på vinyl. "Om någon skulle vilja ha den", som han säger.
Kontakten med Marie har fortsatt. De ringer de varandra emellanåt, han finns för henne. Ibland behöver hon någon liten melodi eller komma in och spela på Rival. Då ställer han upp, vänskapen är djup och genuin. Benny var den första utanför familjen hon ringde om dödsbudet.
Efter Josefins bortgång var han ofta i telefon och bad Marie hålla ut och fortsätta jobba. Bara vänligt, utan att pusha.
– Jag är så otroligt tacksam. Han hjälpte oss när vi hade det som svårast, när ingen egentligen fanns där för oss. Vi har en speciell kontakt, det har vi alltid haft. Det är en stor och djup vänskap i mitt liv, liksom det var i Josas. Jag beundrar honom för hans otroliga konstnärlighet och hans sätt att vara; sann, innerlig och äkta. Han är en kär, kär vän, vi pratar väldigt mycket om livet, säger Marie.
Ett par timmar senare, i slutet av minneskonserten, sätter sig Benny vid flygeln på Rivals scen. De ler mot varandra, han och Marie.
De har en så lång historia tillsammans, så mycket mörker, så mycket ljus.
Den här kvällen är ljuset i fokus, längst fram på scen brinner en låga för en saknad vän.
Sedan slår han an de kända tonerna till ”Älska mej” och Marie sjunger ”se mej för här är jag, låt mej få komma nära”. För första gången sjunger hon till hans flygelkomp.
När allt är över säger Benny, lite för sig själv, de ord alla tänker: ”Det var synd att Josefin inte var med i kväll, det här hade hon tyckt om”.