Eric D Nilsson och hustrun Marianne vid hamnterminalen i Visby.
Eric David Nilssons liv är ett liv till sjöss. Hans yrke har alltid varit skeppsredarens, hans stora hobby har alltid varit sjöfarten. Saltvattnet finns i hans ådror, vinden sliter i hans vita hår vart i världen han sig vänder.
– Jag följer med vad som händer, sitter i några styrelser och ger ett och annat gott råd. Ja, sjöfarten är mitt stora intresse, säger han.
Eric D Nilsson, på många sätt Gotlandsbolaget personifierad. ”Det Eric vill inom bolaget, det genomförs också” sägs det, trots att han för närvarande inte sitter i någon beslutande position. I över 50 år har han dock med fast hand verkat inom bolaget.
Vill du läsa om avtalet med staten eller Gotlandstrafiken förr, nu och sedan höjer jag varningens flagg redan nu. Då får du vända dig till andra forum. I dag är frågorna av annan art, om kärleken och om livets obönhörliga gång.
Intervjun görs per telefon. Vi har försökt få till ett personligt möte men inte lyckats, därför sitter vi öra mot öra.
Eric befinner sig, berättar han, i vardagsrummet där han och hustrun sedan 61 år, Marianne, just njutit sin frukost. Utanför ligger Karlaplan, på Östermalm i Stockholm, vit av första snön.
Måndagsförmiddag klockan tio men Eric har redan varit igång länge. Med ålderns rätt vaknar han i gryningen och har under morgontimmarna planerat för veckan, som vanligt är kalendern full, det är ju så svårt att varva ner och lägga av.
Stockholm på 1930-talet. Potatis, salt sill, kalvstek med gräddsås, stadsbarnen lekte på bakgårdarna, Per-Albin var statsminister, Bromma flygplats höll på att byggas och från världen utanför ljöd ”Summertime” med Billie Holiday.
Eric växte upp på Katarinavägen på söder som David och Annas enda barn. Pappa var kamrer på Cementas kontor i Stockholm och dessutom ansvarig för transporterna av cement mellan Slite och fastlandet.
Periodvis bodde föräldrarna därför på Slitebaden och det var där Eric fick sin första doft av de stora haven.
Så länge sedan men han minns det ända hit, hur han fick följa med sin far ombord på båtarna och med stora ögon gjorde sina första besök i såväl maskin som på bryggan. Klart det imponerade på en liten pojke.
Vem var han, den där lille killen som var du?
– Tja, säger han, en grabb som alla andra, jag fick många kamrater där i Slite och hemma gick jag i skolan, Södra Latin.
Det var skakiga tider, sent 30-tal. I dag vet vi hur det gick och vad som hände. Då låg andra världskriget med sina fasor ännu i framtiden, för tänk så mycket det hinner hända under ett långt liv.
– Jag var tolv när kriget bröt ut, i september -39. Jag minns att vi kallades till aulan och fick reda på att Tyskland gått in i Polen.
Du minns den stunden?
– Jadå...det var oroligt då. Det hade det förresten varit länge. Det fanns en utbredd skräck för ryssarna.
Ingen var rädd för Tyskland, snarare var det ganska tyskvänligt, minns han.
– Det handlade inte om nazism, men det var ryssen man var rädd för. Pappa hade såväl pistol som mausergevär där hemma om det skulle behövas.
Under krigsåren kom Eric med i Sjövärnskåren och när det var dags för värnplikt hamnade han till sin glädje i flottan.
Kriget var över, Europa andades ut och Eric kunde ge sig av på ett halvårs resa runt Afrika med kryssaren Gotland som vid det laget blivit utbildningsfartyg.
– Och efter militärtjänsten började jag förbereda mig för den kommersiella sjöfarten, säger han.
Och där har han alltså blivit kvar.
Jag föreställer mig honom på den tiden, kanske som någon av kisarna i SVT-serien ”Vår tid är nu” om Stockholm fredsåret 1945 och åren därefter. Sista avsnittet sänds på måndag, se det. Hattar och ballongdäck, ”godmorgon”, ”godkväll” och nymalen jazz. Pappersflingor som singlar över Kungsgatan, Eric i sin ungdoms vår och med framtiden för sig.
Strax 90 och klar i skallen. Minnet är så gott att det ibland närmast är honom till besvär.
Det märks även under den här intervjun, Eric prickar in årtal och hela skeenden i en detaljerad räcka.
Oftast är det svårt att runda sjöfarten, oavsett vilken fråga jag ställer går svaret via fartyg, trader och rederier liksom namn på kolleger från förr och nu. Och det av så vitt jag förstår en enda anledning: för att kärleken till sjön är honom så oändligt stor.
I dag delar han och hustrun Marianne sin tid mellan våningen i Stockholm, huset i Visby och det lilla fritidshuset på Ingarö.
Så vilket är ditt verkliga hemma, Eric?
– Ja, du...det är nog Stockholm. Men Visby också. Jag jobbade som skeppsmäklare för Sveabolaget när jag blev utlånad till Gotlandsbolaget i Visby 1962, då köpte vi vårt första hus på Gotland och har alltid haft en bostad där sedan dess och bodde där också i många år.
På Gotland har mycket av livet hänt. Här föddes dottern, här tog äldste sonen studenten, här finns så många minnen.
Här gick han ner till båtarna när de låg vid kaj och morsade på besättningen, tog en kopp kaffe, frågade om frun och barnen, var hej och du med alla.
– Det blev som en plikt. Det var viktigt för mig. På bryggan eller i maskin, alla är lika betydelsefulla, det hade jag lärt mig när jag seglade runt Afrika, inte minst.
Nästan lika ofta som Eric D i sina svar på frågorna tar en tur till havs nämner han sin hustru Marianne, hans livs kärlek.
I 61 år har de varit gifta och alltjämt tillbringar de så mycket de kan av sin tid tillsammans.
Hur träffades ni? Berätta.
Han skrockar, Eric. Det gör han ofta under intervjun, skrattar till av plötsliga hågkomster och kanske för honom i intervjuer ovanliga frågor.
– Hur vi träffades? På ett bröllop, fast vi kände förstås varandra tidigare.
Jodå, så var det. En kusin gifte sig med en bror till Marianne och Eric var den ende i lämplig ålder att vara marskalk samtidigt som Marianne fick uppdraget att vara tärna.
Och så uppstod till sist kärlek mellan de unga tu och något år senare, 1956, gifte de sig med varandra.
61 år som man och hustru, på vilket sätt har Marianne gjort dig till en bättre människa?
– Har hon gjort det? Nej, inte vet jag...hur fan ska jag veta det?
Ni har tre barn, Jan-Eric, Björn och Ann-Marie. Hur var du som pappa?
– Periodvis reste jag mycket så jag måste säga att Marianne stod väldigt mycket för uppfostran och att ta hand om barnen. Men jag försökte se till att så mycket som möjligt vara hemma på helgerna.
Vad saknade du mest under de där åren?
– Det fanns alltid en hemlängtan, till familjen och till Sverige när vi bodde utomlands, vilket Marianne och jag gjort i 23 år. Jo, alltid ett slags hemlängtan.
1970. Eric D Nilsson tar över efter direktör Sven Axelsson.
Timmar, dagar, veckor, år. Nyss var Eric den lille killen med hela livet framför sig. Nu fyller han sina försvarliga 90 och än verkar det för all del finnas gry i gubben.
Jag har aldrig träffat Eric, bara hört och läst. Och det finns lika många sätt att beskriva en person som det finns de som beskriver.
För mig tycks han som en riktig sköning men som säkert har hårda nypor och är en tuff motpart när det så krävs. Den uppfattningen bildar jag mig under våra två långa telefonsamtal.
Hur har du kunnat bli så gammal som du är?
– Jag undviker sena nätter, vi lever försiktigt, både Marianne och jag, säger han och citerar gärna sin tidigare livmedikus Erik Hoffstedt: ”Du mår mycket bättre än du förtjänar”.
Han försöker hålla igång med promenader, även om han just nu måste hålla sig relativt stilla.
– Jag är lite kvaddad i babord knä. Jag var på Lindgården, Marianne väntade i taxin och när jag sprang nedför trapporna vred jag till knät så en liten bit av en sena precis under korsbandet gick av. Just nu går jag med stödkäpp men läkaren säger att det kommer bli bra.
Hur gammalt är egentligen 90?
– Nu för tiden, när medellivslängden för män i Sverige ligger på 80,3 år är jag bara i övre medelåldern, det är så man får se det, eller hur?
Ja, varför inte!? Men du är trots allt i den ålder då många faller ifrån. Hur reflekterar du kring det?
– Det är tidens gång och är inget att göra åt. Det kan hända när som helst, bara man går ner på gatan kan det vara slut. Jag har ett ytterst fåtal av mina gamla vänner kvar, det är en sorg, förstås, att de försvinner.
Är du rädd att dö?
– Nej, jag känner ingen skräck. Jag har aldrig gjort något som kan hindra mig från att hamna i en bättre omgivning. Inte vad jag vet i alla fall, skrattar han.
Är du sugen på att bli 100?
– Om konditionen håller i sig så varför inte!?
Vilka drömmar har du kvar?
– Att vara med familjen, barnen finns inom sjöfarten och vi pratas vid ibland om Gotlandsbolagets framtid. Det sysselsätter jag fantasin med, att bygga bolaget ännu starkare för framtiden.
Den som blir gammal blir oviktig, säger en del, men det tycks inte gälla Eric D Nilsson. Inflytandet i Gotlandsbolaget är ännu stort.
”Det du vill, det genomförs” sägs det. Är det så?
– Nja, jag upplever inte att jag har större inflytande är andra i styrelsen, men det är klart, jag har hållit på med det här i 67 år nu så tacka fan för att jag har viss erfarenhet och kunskap värd att lyssna på.
I tidningens arkiv nämns du i hundratals artiklar, du sägs vara tuff i förhandlingar och en slipad diplomat. Men: på vilket sätt är du alldeles vanlig?
Han skrattar sitt 90-åriga skratt.
– Jag ser mig som mycket, mycket vanlig. Jag heter ju till och med Nilsson. Var det allt? Bra, tack, och du är välkommen att ringa igen.