DU&JAG
Det är bortom sjukdomen nu. Sjukdomarna. Fylld av erfarenheter är han och tankar tänkta som bara han själv känner.
För det är ju så, ingen kan gå opåverkad när livet plötsligt ställs på sin spets, som det gjorde för två år sedan då tillvaron fick en mörkare ton är tidigare.
– Jag har inte pratat med så många om det här, men jag har ju tänkt en massa, förstås.
Vad har du tänkt?
– Att jag klarar det här, jag kommer att klara det. Fast visst, det har varit tufft emellanåt, risken med den cancer som satte sig i halsen var ju att jag inte längre skulle kunna prata.
…eller sjunga, för den delen, som i Toto-tributbandet Band of the Brave han är del av och som gör en konsert i Stenkyrka kommande lördag, 15 juli.
Vi ska återvända dit, till såväl sjukdomarna som musiken.
Sommar i Stenkyrka, böljande grönt trots torkan. Vi sitter inomhus, i orangeriet. Dag har blivit frusen av sig, det är en effekt av den sju veckor långa strålningsbehandling han genomgick förra året.
Här, i Ungesmiss, har han sin och sina förfäders och förmödrars historia.
Här är han född och uppvuxen. Ja, bokstavligt född. Mamma hade påssjuka när det var dags för förlossning den där januaridagen, sjukvården ville inte ha in henne så lille Dag föddes i hemmet.
Så har han fått det berättat, kanske är det är sant. Om inte så är det ändå en god story.
Släkten går långt bakåt i tiden, just nu lever sjätte generationen på gården; Dags och hustrun Carolas barn.
– Det finns något fint i att det här är byggt av mina förfäder, säger han och sveper runt med handen. Jag är själv hantverkare och känner varmt för den byggnadskonsten. Alla detaljer som finns här, även om huset förstås byggts ut med tiden.
Hantverkare, ja. Och mer därtill, han säger att han aldrig riktigt hittat sin yrkesmässiga plats. Han har jobbat inom hotellnäringen, varit yrkesmilitär, drivit ett lantbruk i 13 år och var senast skorstensrenoverare.
Den firman lades ner i efterdyningarna av pandemin, uppdragen dök och då fanns inget att göra.
I dag arbetar han på Stuveriet. Det är hans första anställning sedan 1993. Där kommer han nära Gotlands sårbarhet.
På hamnen ser han alla transporter med allsköns varor. Vattnet är enda vägen. Två dagars stillestånd i färjetrafiken och butikernas hyllor börjar gapa tomma.
– Jag har reflekterat över hur många tomma trailers som går från Gotland till fastlandet och de som jobbat länge på hamnen säger att det varit en tydlig trend över tid. Vi producerar för lite här på ön vilket gör sårbarheten ännu större…fast nu blev det politik av det hela. Äh, vi släpper det nu.
Stenkyrka är hur som helst hans plats i världen. Bedövande vackert, som han säger. En socken med driv där saker händer och sker.
Dag själv är en driftig person och har så alltid varit. Ingenting är omöjligt. Många är de fester och välgörenhetsgalor han dragit ihop i socknens folkets hus.
Och snart blir det alltså en till, Band of the Brave i Stenkyrka folkets hus med Dag själv vid en av sångmickarna. Vilket alltså inte var självklart med tanke på sjukdomen.
Bakom sig har han band som The Forheads, The Malt Men och, när de var som flest, 19-mannabandet Raw Collection, detta efter att han börjat med musik först i 50-årsåldern.
Raw Collection gjorde för övrigt en livestreamad konsert under pandemin till förmån för vårdpersonalen på Gotland, vilken inbringade 20 000 kronor. Den finns för den som vill att se på Youtube.
Våren för två år sedan, 2021. Gotland förberedde sig för konstrundan Öppna ateljéer. Dags hustru är konstnär och de har för vana att bjuda in besökare till sin trädgård…
– …så jag klättrade upp på en stege för att skruva fast vad det nu var. Stegen brast, jag for i backen och kördes in till akuten där det konstaterades tre brutna revben och en kollapsad lugna, berättar han.
Men mer än så syntes på röntgenbilderna: Cancer i ena njuren. Inte aggressiv men dock cancer.
Vid knappa 60 fick tillvaron en ordentlig törn:
– Ja, det var ju inte vad jag förväntat mig, säger han med ett snett leende.
Så klart inte, så tänker ingen. Dag säger att han aldrig tänkt att han ska dö. Intellektuellt vet han så klart att det kommer att ske, men inte så att han ägnat den stunden särskilt många tankar.
Sunt så klart, varför gå och tänka på det om det inte behövs.
…men nu behövdes det plötsligt. Han säger att han började döstäda, i meningen att kolla upp försäkringar, arvsrätt och liknande. Kan man förenkla för de efterlevande ska man göra det.
– Så resonerar i alla fall jag. Det är klart, man grubblade en del över livets förgänglighet också men jag tog det ändå inte så hårt, det måste jag säga. Jag har funderat på varför det är så, att jag kanske inte riktigt tog in det.
Troligen har det, säger han, med äldste sonen att göra. 34 nu, stort, stark. Men när han bara var fyra diagnosticerades han med leukemi och två tuffa år för Dag och hans förra fru tog vid.
– Jag tänker att efter den pärsen kan det inte bli värre. Det har liksom satt saker i perspektiv…det kan vara en förklaring att jag kanske inte riktigt tog in min situation.
Carola dyker plötsligt upp i orangeriet, hustrun, hon skakar på huvudet, skrattar, nu skrattar hon men när diagnoserna slog in var tårarna många.
– Nej, säger hon. Du har nog inte riktigt fattat än, tror jag. Du har inte tagit in allt.
I tidig oktober 2021 opererades en halv njure bort på Karolinska sjukhuset i Solna. En del magmuskler avlägsnades vilket gjorde det svårt att ta sig ur sängen om morgnarna.
Men ändå…han var frisk, operationen lyckad:
– …och för min del var det nog bara bra att bli lite hjälplös. Yngst i syskonskaran, du vet, ska alltid klara mig själv. Nu tvingades jag ödmjukt acceptera att jag behövde assistans.
Men historien tog alltså inte slut där…för bara tre månader senare, i januari 2021 kände Dag plötsligt en körtel på halsen just under högra käken.
Inom vården pekades med hela handen: Dina halsmandlar ska opereras bort. Ska det vara nödvändigt, tänkte patienten. Svaret var: Ja.
Vid efterföljande provtagning visade det sig att mandlarna bar på HPV-virus, humant papillomvirus.
Flickor i årskurs fem erbjuds sedan länge vaccin mot viruset vilket kan orsaka livmoderhalscancer. Numera erbjuds även pojkar vaccin då viruset bland män oftast angriper svalget.
Varje år får omkring 800 kvinnor och 300 män någon typ av cancer orsakad av HPV. Åter var Dag Edlund från Stenkyrka på Gotland del av statistiken.
– Jag tänkte att det är nästan fånigt vilket jävla oflyt! Två av varandra oberoende cancerformer, det kändes orättvist med två sådana duvningar, men ändå, ska någon ha det så är det väl jag som inte gräver ner mig.
Han hade dock tur i oturen. Den strålningsbehandling som inleddes under hösten i fjol gav resultat. Han behövde inte avlägsna tungan eller av andra skäl förlora talet, vilket fanns som risk i ett värsta-scenario.
Den 3 november i fjol strålades han för sista gången, också detta på Karolinska.
Och här är han nu…bortom sjukdomen. Sjukdomarna. Men det är ändå inte som förr. Han är frusen av sig och trött.
– Jag har aldrig behövt sova särskilt mycket, sex timmar har räckt gott. Nu kan det bli tolv timmar och jag är ändå trött. Och så är gapet stelt, jag måste göra min käkgymnastik i minst ett år och det håller jag stenhårt på, inget slarv där.
Hur mycket tid upptar det du varit med om i tankeverksamheten i dag?
– Varje dag påminns jag om behandlingarna då kroppen på ett eller annat sätt inte känns som förr. Muntorrhet, stelhet i käken och rent generellt är jag svagare än förut. Av naturliga skäl har jag tappat en del muskler.
Men ändå, du är friskförklarad!
– Ja, och det är jag så tacksam för. Jag menar, jag nosade på 60 när jag trillade ner från stegen. Det tyckte jag var lite för tidigt att lämna in.
Nu över till Toto. 1978 slog Los Angeles-bandet igenom med låten ”Hold The Line”. Sedan dess har gruppen radat upp hits, ”Rosanna” och ”Africa” tillhör de mest kända.
Här är det dags att föra in gotländske trummisen Nicka Hellenberg i berättelsen för det var honom Dag fick syn på i ett inlägg på Facebook för ett par år sedan.
Nicka var på besök i LA och besökte där Totos originalbatterist Jeff Porcaros grav, hans allra största inspirationskälla inom musiken och trumslagandet.
– Jag kände inte Nicka men kommenterade bilden, typ ”är det inte dags att ge oss på Totos musik?”.
Och så blev det efter viss tvekan. ”Vi kastar oss ut för stupet” sade Nicka inför premiärspelningen på Jazzklubben i maj ifjol. Det krävs mod nämligen att ge sig på Totos komplicerade kompositioner, därav namnet Band of the Brave.
Förutom att det krävs mod att spela deras låtar – rock, r’n’b, pop, symfoni, jazz…allt – har det genom åren också krävts mod att rakryggad stå upp för den typen av musik.
Få band har i media blivit så hånade som Toto.
Expressens Måns Ivarsson gjorde sig själv odödlig genom sin elaka recension av en konsert på Olympen i Lund: ”Zzzzzzzzzz gitarrsolo zzzzzzz zzzzzzzzz zzzzzzzzz Hold the Line zzzzzz zzzzzz allsång zzzzzzzz zzzz zzzzzzz”.
…fast betydligt längre än så, i omfång som en normallång artikel.
Nicka står för sin kärlek, så gör även Dag.
Musiken, även den han spelat in solo, har hjälpt honom att ta sig igenom de trots allt tunga tankarna som sjukdomarna genererat. Trots att han alltid alltså varit en ”kan själv”-människa har han också trivts i lagsammanhang.
Fotbollen i VSB och Stenkyrka, han var aktiv tills över 50, och så klart musiken. Att musicera tillsammans, repetera, finjustera och sedan uppträda för publik.
– Vi har fått tillgång till en replokal i ett gammalt skyddsrum på Terra Nova. Tänk, där håller jag till med några av Gotlands bästa musiker…det är en njutning att få vara med om det.
Du och Blossom Tainton som sångsolister, det kunde varit sämre!
– Jo, jag hoppas väl att även jag tillför en del, men Blossom, med allt hon varit med om och all framgång hon haft, att hon fortfarande brinner för att repa i ett skyddsrum, det är fint att vara med om.
Han tål inte stark mat längre, inte heller salt, men halsen håller för sång. Tur är väl det!
Jag frågar hur de senaste två åren påverkat honom som människa och han säger att det är svårt att svara på, kanske bättre att fråga omgivningen?
Men ändå:
– Jag vill tro att jag blivit med ödmjuk inför livet, jag har lättare att be om hjälp. Jag hoppas att det är så. När jag inte kunde ta mig ur sängen, att då ha de som hjälpte mig upp…det gjorde nog något med mig.
Band of the Brave, som premiärspelade på Jazzklubben i maj i fjol, består förutom Dag Edlund, Nicka Hellenberg och Blossom Tainton av Stefan Olsson, bas, Henrik Thomsson, gitarr, Ludvig Olin, keyboard och sång, Magnus C Lydahl, keyboard och Tomas P Jörholt, slagverk.
I Stenkyrka den 15 juli spelar även gotländska bandet De Lyttas Kapell.