Redan som liten grabb lockade båtlivet. Pappa var sjöman och redare och Ulf följde så ofta han kunde med på hans 200 tonnare som fraktade gods mellan gotländska hamnar. Det var dåtidens långtradare.
Nu nära 70 år senare står han ännu i styrhytten emellanåt, nu på någon av Fåröfärjorna.
– Jag var anställd där några år, men efter pensionen fortsatte de att ringa, nu kör jag kanske tre månader om året, säger han.
För det är ju precis så som ingressen lyder. En sjöman som älskar havets våg kan aldrig riktigt gå i land, och sjön - den vilda, svarta, blanka och stilla - har ju faktiskt varit hans liv.
– Det är friheten, tror jag. Jag kan jobba nätter, dagar, inga problem, men aldrig 7-16, det skulle jag aldrig ha klarat, skrattar han.
Kanhända är det en klyscha, säger han, men ändå: På böljan är ingen dag den andra lik. Det är nog det som är tjusningen.
I begynnelsen gick han på trader till Medelhavet och på Amerika som befälselev på Broströms-fartygen. Tio dagar i hamn var inte ovanligt, då hyrde han bil och upptäckte världen.
– Det var i tidigaste 70-talet, innan charterturismen slagit igenom och innan folk reste som de gör nu. Det var speciellt.
72-75 gick han sedan befälsskola i Kalmar och tog styrmansexamen. Under merparten av yrkeslivet kom han sedan att hålla till i Östersjön och Nordsjön.
Många lastfartyg har han styrt genom åren, Sudersand och Nordersand är två av de tidiga.
Så småningom, vi tar det schematiskt här, startade han Andership i Slite AB tillsammans med brodern Roland och bröderna Werkander, Anders och Carl-Evert. Där fraktades stål, flis, trä och annan torrlast med tre fartyg – Nordlandia, Gyle och Rauk – på trader mellan Östersjöhamnarna.
Som mest, på 90-talet, hade företaget 33 anställda. Då skrevs det mycket om sjöfarten i bladet.
Men konjunkturen dök, transporterna tog alltmer andra vägar, och fartygen avyttrades i tidigt 2000-tal. Under några år fortsatte Ulf Andersson som befälhavare, men nu i annans regi.
I dag är bolaget sedan länge likviderat, kvar finns dock alla minnen från hamnar i när och fjärran, i Oxelösund och Gävle.
– Jag har trivts bäst i närfart, det var väl pappa som formade mig. Att gå i Östersjön har varit perfekt.
Han har också fått vara med om en näring som utvecklats och omformats, från hans tidiga år då segelfartyg och träbåtar med lasten täckt av presenning ännu var gångbara, till dagens kontainerfartyg.
– Vilken resa det har varit, säger han.
Att han fortsatt inom sjöfarandet även som pensionär har främst med det sociala att göra, säger han. Träffa folk och snacka skit, det är kul när något händer.
Och som om inte det vore nog har han vad som kallas generell lotsdispens i vattnen från Helsingborg i söder till Örnsköldsvik i norr.
Under sommaren har han vid tre tillfällen gått in som befälhavare på bogserbåten Karl-Erik med vidhängande pråm för att lotsa in och ut den i samband med lastning av kalksten vid Stråbrottet nära Fårösund.
– Det är en pusher med pråm som jag är bekant med sedan tidigare, finns det ingen tillgänglig lots ringer de mig, då mönstrar jag på som befälhavare och tar ekipagen in och ut, berättar han.
Från hemmet i Slite, där han lever med hustrun Lotta och hunden Nelson, har han utsikt över skärgården. Noggrant följer han fartygstrafiken vid horisontlinjen.
Några minuter hemifrån, vid Sju Strömmar, ligger hans egen båt, ett aluminiumskrov med utombordare. 20-30 turer har det nog blivit i sommar, mest av allt när barnbarnen är på besök.
