Under förra året anmäldes omkring 22 000 sexualbrott i Sverige, bakom varje siffra i statistiken finns naturligtvis människor som fått hela sin värld rubbad.
Eva, som egentligen heter någonting annat, är en av dem. Hon ställer upp på den här intervjun för att belysa hur livet förändras när det som inte kunde ske ändå sker.
För hon hade ju ingen aning om vad som pågick.
– Jag bara märkte att någonting var annorlunda, först trodde jag det handlade om droger, för vad skulle jag tro!? Men att det skulle bero på det här...det kom som en chock.
Att det verkligen verkade handla om sexuella övergrepp fick hon kännedom om via omvägar. Det kom från ingenstans som ett slag i magen. Och att prata med dottern var heller inte det enklaste.
– Hon ville inte, förstås. Hon var kaxig tonåring och blev bara förbannad när jag frågade och ville veta, berättar Eva.
Det var så mycket hon undrade: Hur mådde dottern, innerst inne? Hur länge hade det här pågått? Hur länge hade dottern tvingats ljuga?
– Det malde hela tiden och jag visste inte heller vart jag skulle ta vägen och vem jag skulle prata med, allt var bara kaos.
Eva berättar, där vi sitter i köket medan molnen drar förbi där ute på himlen, om en tillvaro som praktiskt taget slutade fungera. Om fantasierna som skenade, om bilderna i hennes huvud som aldrig kommer att raderas.
– Första tankarna var att slå ihjäl personen, men det gör man ju inte. Men hatet tog faktiskt överhanden.
Eva tog till slut kontakt med en advokat vilket mynnade ut i en polisanmälan. Vederbörande kom senare att dömas för just sexualbrott.
Än i dag, fast tiden gått, kämpar Eva med känslorna. Med hatet, med skammen och med den skuld hon belägger sig själv med, att hon inte såg eller förstod och att det ju var ju hon som från början kom i kontakt med personen.
– Har du ätit LCHF någon gång? Hela hjärnan blir som sirap, så blev det i alla fall för mig. Så känner jag det. Trött, labil, det är lätt att tålamodet tryter, säger hon.
Och så ville, och vill, hon prata. Prata, prata, prata. ”Fråga vad du vill” säger hon där vid köksbordet.
Dottern, som känner till att den här intervjun görs men inte är med vid tillfället, ville hellre lägga locket på och låta det som varit vara.
Men trots allt kom, säger Eva, relationen till dottern att förbättrats och bli mer öppen sedan hemligheten avslöjades. Dotterns ilska tycktes lägga sig då pressen att ljuga inte längre finns.
Dock finns det egentligen inget slut, Eva är klar över att hon och dottern tvingas leva med händelsen resten av livet.
– Det är ju ofta så. De som döms får ett straff som så småningom är avtjänat medan offren aldrig riktigt blir fria.
Eva ställer upp på den här intervjun för att hon hoppas kunna göra skillnad i alla fall för någon.
– Det är så viktigt att inte sopa sådant här under mattan. Det här händer omkring oss hela tiden på olika sätt. Det är så enkelt att lägga upp en bröstbild på nätet och få pengar på swish, allt är så lättillgängligt och går så fort.
Det är svårt för ungdomarna, menar hon, att inse konsekvenser och hur snabbt det kan eskalera.
Hon uppmanar alla som får vetskap om att deras eller andras barn är utsatta att polisanmäla.
– Det här måste få ett stopp, annars får vi väldigt trasiga barn, som hon uttrycker det.
De som har barn i tonåren, vad ska de vara uppmärksamma på?
– Det är som med allt annat som inte känns helt rätt: Var en jobbig förälder, var envis och fråga, fråga, fråga.
Låt också, betonar Eva, barnen få veta att utnyttjandet aldrig är deras fel.