- Jag är som en sån där vippdocka man hade som barn. Man kunde puffa omkull den, men dockan hade en tyngd i botten och vippade alltid upp igen, säger Gisela Norberg.
1993 fick Gisela en rejäl knuff. Hon kände en knöl i armhålan. Vid mammografiundersökningen samma år hade man inte sett någon tumör, men med hjälp av ultraljud hittades modertumören i Giselas ena bröst. Hon opererades och fick cellgift och antihormonell behandling.
Vid en kontroll hösten 1995 hittades tre nya tumörer. De satt intill bröstbenet och kunde inte opereras och Gisela fick därför en autolog stamcellstransplantation och strålning. Tio år senare, 2005, fick Gisela sin tredje cancerdiagnos. Den här gången satt tumören i det andra bröstet och det opererades bort.
Rädslan
Ett cancerbesked är omtumlande. Det var det också för Gisela Norberg. Hon var 48 år och fick en insikt om att hon var dödlig. "Det känns som att någon drar bort mattan under fötterna på en", förklarar hon.
Men Gisela hade läst en hel del om cancer i Cancerfondens tidning och hon visste att en cancerdiagnos inte måste vara en dödsdom. Visst var hon orolig, men hon bestämde sig för att inte låta rädslan ta över livet.
- Rädsla förstör livskvaliteten.
Gisela ville fortsätta leva och för henne innebar det också att hon ville fortsätta arbeta. Hon var lärare i bild och konsthistoria på Tyska skolan i Stockholm och tog bara ledigt några dagar de veckor hon fick cellgiftsbehandling.
Att få ett svårbehandlat återfall var förstås riktigt tufft, men det var först den tredje bröstcancerdiagnosen som höll på att suga musten ur henne. Rent medicinskt behövde man bara operera bort bröstet, men att komma igen och än en gång ta tag i jobbet på skolan var mer än vad Gisela orkade. Hon bestämde sig för att gå i pension när hon fyllde 61 och sedan flyttade hon och hennes man från Stockholm till sommarhuset i Rute.
Väntan blir tortyr
Vi träffas i Visby en solig septemberdag. Sex år har gått sedan Gisela fick den sista cancerdiagnosen och hon ställer upp på den här intervjun för att hon vill berätta att cancerbeskedet inte är slutet.
- Jag har fått 18 fina år, kan Gisela konstatera när hon blickar tillbaka.
Visst har hon haft det tufft många gånger. Behandlingar kunde kännas som helvetesfärder och väntan på provsvar och besked var som tortyr.
- Att leva mellan hopp och förtvivlan är det värsta tillståndet, men när man fått beskedet känner man sin fiende.
- Då är det faktiskt inte lika jobbigt.
Gisela önskar inte bort sina sjukdomsår. De ställde allt på ända. Några vänner försvann ur hennes liv, andra klev in och blev riktigt nära vänner. Och samtidigt fick hon också en mognad och medvetenhet om vad som är viktigt i livet.
- När man får cancer blir man medveten om att livet kan ta slut och jag har försökt att vända den insikten till en förmån.
Mycket tid med barnbarnen och mer tid för sin åldrande mamma stod högt upp på Giselas prioriteringslista, men hon ville också uppleva nya saker och bokade in en turridning på en islandshäst.
Innan hon hade hunnit lära sig hur man bromsar kom hennes häst i sken. När skogen närmade sig kastade Gisela sig av hästryggen och plötsligt låg hon på sjukhus igen med ett lårben i tre bitar.
Gisela skrattar åt det bedrövliga minnet.
- Jag hade glömt att jag var bröstopererad! Jag var inte lika smidig som förut. Men jag fick i alla fall rida.
Är du rädd för att få fler återfall?
- Nej. Jag lever nu. Det som kommer det kommer. Och om det kommer får jag göra det bästa av det.
Varför ska man stötta Rosa bandet-kampanjen?
- Tack vare forskningen har jag fått 18 år. Du själv eller någon du känner kan också komma att behöva hjälp någon gång.