Hanna Sihlman, 32, öppnar dörren för att välkomna oss till familjens hus i Roma. För ovanlighetens skull är alla fem familjemedlemmar hemma samtidigt. Först ut att hälsa på oss är Tinti. En stor, lurvig blandrashund som är märkbart glad över besöket.
Nästan lika nyfikna är döttrarna Myra, 1 år, och Vilja, 4 år.
– Jag ska baka en tårta, utbrister Vilja när hon ser oss.
Pappa Asker Christiansson, 36, står i köket med lillasystern i famnen. Han har precis gått på föräldraledighet och ska vara hemma tre månader. Det är något av en lyx för familjen. I vanliga fall ses de ungefär bara tre av sex veckor. Asker arbetar nämligen som kapten och spenderar en stor del av tiden till sjöss.
– Många har sagt: "Oj är han borta så mycket, vad jobbigt". Men vi hade inte levt så här om vi inte hade sett fördelarna med det. När vi väl är tillsammans har vi verkligen kvalitetstid och jag tror att det är bra att få längta efter varandra, säger Hanna och får medhåll av Asker.
Det märks att paret är väl sammansvetsat. Men innan vi går in på det, låt oss börja från början. På andra sidan havet.
Hanna Sihlman växte upp i ett samhälle åtta mil söder om Helsingfors. Hon bodde tillsammans med sin mamma, pappa och tre syskon. Dagarna fyllde hon med en rad fysiska aktiviteter.
– Jag ärvde mina bröders intressen och på den tiden testade man ju allt som fanns. Fotboll, dans, musik. Men jag märkte att jag var bra på innebandy.
Med tiden fick sporten en allt större plats i Hannas liv och när det var dags att välja gymnasium bestämde hon sig för att flytta hemifrån för att kunna gå en linje med innebandyinriktning.
– Det var bara så det var. Ville jag satsa var jag tvungen att flytta, berättar hon medan vi slår oss ner i vardagsrummet.
Längtan till andra platser tog inte heller slut där. Som 17-åring bestämde sig Hanna för att hon skulle flytta till Sverige efter gymnasiet. Genom en kontakt fick hon tips om ett lag vid namn Endre och utan att veta var de höll till skickade hon en ett mejl till dem.
– Jag visste inte ens om att Gotland fanns. Sedan insåg jag att "Det är ju en jävla ö, Sveriges Åland". Jag ville egentligen till fastlandet så jag hoppades att de inte skulle svara mig. Men det gjorde de och jag kom hit och provspelade. Då föll jag pladask.
Det var inte heller bara ön hon skulle falla för. Efter ett år träffade hon gotlänningen Asker och de blev snabbt ett par. Han, sjömannen, och hon, innebandymålisen, fann en gemensam nämnare i att de båda ofta var upptagna.
– Oavsett vem jag lever med är jag självständig och har egna intressen. Vi accepterade och förstod varandra, säger Hanna.
Plötsligt blir vi avbrutna av Vilja som kommer in i vardagsrummet med en bricka. Hon förklarar nöjt att den fläckiga leran i själva verket är pizza, köttbullar och pannkakor. Alla får en varsin bit och låtsasätandes fortsätter Hanna att berätta om den första flytten från Gotland år 2009.
– Jag var trött på innebandyn och ville göra något annat. Så jag och Asker flyttade till Kalmar och jag började plugga journalistik. Jag är inte en av dem som kan säga att jag har vetat att jag ville bli journalist sedan barnsben. Men jag frågade mig: "Vems jobb är jag mest avundsjuk på? Jo, journalisternas".
Och så blev det. Efter studierna började Hanna att arbeta på P4 Gotland och allt flöt på fint. Men inombords gnagde en känsla. Hanna var osäker på om hon ville bo i Sverige eller i Finland och därför bestämde hon sig för att flytta hem ett år. Under det året fick hon jobb på rikssporten.
– Det året var bra för mig. Jag insåg att jag hade förändrats och att Finland hade förändrats. Men det har varit en process för jag ville inte känna att jag valde Gotland för Asker utan för min egen skull. 20-åriga jag hade aldrig trott att jag skulle välja bort drömjobbet för livet på en ö. Men livet är inte bara karriär.
Samtidigt har Hanna i dag hittat ett sätt att kombinera arbete, familj och egna intressen. Trots att hon ofta är själv med barnen.
– Tack vare Askers jobb blir det att jag umgås mycket med vänner med barnen. Ibland lämnar jag dem hos deras farmor för att kunna jogga en timme. Sedan är vi mycket utomhus tillsammans. Men visst, det är klart att det ligger mycket på mig när Asker är borta. Men jag är ju något av en tävlingsmänniska och jag tror att en av mina styrkor är att jag ser möjligheter.