Sara Nyd tar fram kaffekoppar ur köksskåpet, häller upp mjölk i en gräddkanna och sätter igång kaffebryggaren. Hon gör det vant med en hand, på den andra armen vilar tre månader gamla Alexis.
Sara Nyd berättar en mörk historia, med många år kantade av ångest och depression, men varje gång barnen kommer på tal lyser hennes leende.
Sara Nyd har valt att berätta om sitt liv och den depression som höll på att ta hennes liv – två gånger. Anledningen är att hon vill ta bort skamkänslorna som finns kring psykisk ohälsa.
– Hur mycket jag än pratar om det så är det ändå fortfarande känsligt, säger hon innan intervjun börjar.
Sara Nyd slår sig ner i soffan med Alexis i famnen. Som barn hade hon själv en trygg barndom. Hon beskriver tillvaron i familjevillan, som bara ligger några hundra meter från hennes lägenhet. Hon växte upp med en storasyster och mamma och pappa. På dagarna gick hon hos en dagmamma, där hon även hade en av sina bästa vänner.
– Det var en bra barndom. Sedan har jag alltid varit osäker på mig själv, säger Sara Nyd.
När hon började skolan gjorde hennes tillbakadragna sätt henne än mer osäker.
– Jag fick höra att det var något negativt. Det sattes press på mig att jag måste vara mer framåt och prata i klassrummet, säger hon.
På skolans utvecklingssamtal fick hon ofta höra att hon skulle ta för sig mer och räcka upp handen. Detta gjorde att Sara kände att hon hela tiden tvingades vara någon som hon inte var.
– Jag var helt säker på att jag inte duger som jag är, säger hon.
Osäkerheten och tvivlet skulle visa sig vara förödande och till slut ta över hennes liv.
Så här i efterhand kan Sara Nyd förstå att hon hade ångest redan som barn, men då trodde hon bara att det hon kände var ett tecken på att det var något fel på henne.
– Jag visste inte ens vad ångest var. Vi pratade aldrig om känslor i familjen, så jag fick aldrig sätta ord på det, säger hon.
Sara Nyd ansträngde sig i skolan, men kände nästan alltid att hon borde gjort saker och ting bättre. Hon satte en enorm press på sig själv och jämförde sig med sin syster som var både äldre och som, Sara upplevde, hade lättare för att lära sig.
– Jag hade väldigt mycket destruktiva tankar. Jag tänkte att jag var ful och värdelös, säger hon.
Sara Nyd tror att lärarna såg att hon inte mådde bra. Hon minns särskilt ett samtal, i årskurs 6, där läraren frågade vem hon umgicks med.
– Jag svarade ”ingen, jag är mest själv”. Då ville jag att de skulle förstå, men läraren gick bara vidare till nästa fråga. Då försvann lite hopp och jag tänkte att det är inte någon idé att försöka berätta, säger hon.
Redan på mellanstadiet skadade Sara Nyd sig själv första gången. Hon minns tydligt hur det var. Hon kom hem från skolan, upprörd, och gick direkt till badrummet där hon låste in sig.
– Jag tog stryptag på mig själv och tänkte att jag håller så länge det går. Men det finns ju spärrar i en, berättar hon.
Tankarna på att hon var värdelös gick hela tiden runt i huvudet och hon tyckte att hon förtjänade att skadas.
– Sedan var det skönt att få ut en del känslor eftersom jag var så inåtvänd, säger hon.
Men samtidigt gjorde varje försök att skada sig själv att Sara Nyd kände sig själv ännu mer värdelös.
– Jag kunde verkligen inte tänka något positivt om mig själv och om någon sa något bra till mig tänkte jag att de ljög, säger hon.
När Sara Nyd fyllt 16 år blev de destruktiva tankarna värre och hon skadade sig själv regelbundet. Trots att självskadebeteende är ett stort problem bland unga var det aldrig något som det pratades om i skolan eller något annat sammanhang.
– Det kom aldrig på tal. Därför kändes det ännu mer skamligt, säger hon.
Sara beskriver att hon ibland kunde dra upp tröjärmen en liten bit så att någon av hennes skador kunde skymtas.
– Jag vill inte visa såren, men en del av mig ville visa det för jag ville ju ha hjälp, säger hon.
Hennes föräldrar har i efterhand berättat att de inte visste hur de skulle hjälpa utan att de hanterade det genom att ha "extra koll" på henne, berättar Sara, som är noga med att inte beskylla sina föräldrar för något. Problemet, tycker hon, ligger i samhällets tabu kring självmordstankar och psykisk ohälsa. Att ingen pratade om det är anledning till att hon i dag delar med sig.
– De vuxna skulle bara ha frågat rakt ut. Om någon i skolan inte visste vad de skulle säga så borde de ha rådfrågat en kollega eller något, säger hon.
När Sara Nyd var 17 år gjorde hon sitt första självmordsförsök. Men det misslyckades och hennes pappa hittade henne. Hon hamnade på Visby lasarett.
– Jag kände framför allt sådan skam. Det var jättejobbigt att mamma och pappa nu visste allt och att de såg mina ärr, säger Sara Nyd.
Efter några dagar på barnavdelningen skickades hon hem och kontakter med BUP, barn- och ungdsompsykiatrin, följde.
– Det var jätteskönt att komma till en psykolog och förstå alla tankar, men jag hade behövt mer, säger Sara Nyd.
Under behandlingen fyllde hon 18 år och när hon blev myndig skulle hon flyttas över till vuxenpsykiatrin. Hon hade ingen lust att börja om med en ny psykolog och avslutade därför samtalen.
– Fast jag hade ju mått dåligt i sju år och det reder man inte ut på sex månader, säger hon.
Trots det kaos som Sara Nyd bar på inombords skötte hon skolan under hela gymnasietiden.
– I efterhand är det svårt att förstå hur jag kunde klara av det, men skolarbetet distraherade mig också. Jag bet ihop och grävde ner mig i skolan, säger hon.
Efter studenten studerade hon konst- och musikvetenskap i Uppsala. Samtidigt fick hon, via Facebook, kontakt med en kille, som gått på samma högstadieskola som hon. Det ena leddde till det andra och när Sara Nyd året efter påbörjat en utbildning i Australien, kom han efter. Paret blev gravida och åkte hem till Sverige. Trots att de båda var unga så var deras dotter planerad, men glädjen grusades av en hel del oro.
– När vi gjorde ultraljud fick vi veta att hon var sjuk, säger Sara Nyd.
Förlossningen, som kom sju veckor för tidigt med hjälp av akut kejsarsnitt, följdes av specialistvård för barnet. I dag är dottern fem år och mår bra, men den jobbiga starten tärde på förhållandet och Sara och hennes pojkvän separerade.
Sara Nyd, som egentligen aldrig blivit frisk från sin depression, drogs återigen ner i ett mörkt hål. Hon kände sig otillräcklig som både mamma och människa.
– Jag tänkte att min dotter får det bättre utan mig. Jag trodde verkligen det. Jag ville inte vara en börda för någon utan underlätta för alla och bara försvinna, berättar hon.
Saras andra självmordsförsök skedde mer på impuls. Hon var ensam hemma i lägenheten.
Sara försökte att ta sitt liv, men repet som hon använde brast. Hon vet inte hur lång tid det tog innan repet gick av, men under det korta ögonblicket hann hon tänka så mycket.
– Det blev så klart i mitt huvud. Jag tänkte på min dotter och att jag behöver henne och hon behöver mig.
I dag är det tre år sedan händelsen och Sara Nyd ser det hon inte såg då.
– Jag har egentligen aldrig velat dö. Det var depressionen som gjorde det, säger hon.
Efter självmordsförsöket kom Sara Nyd till psykakuten och fick sedan den hjälp hon hela tiden behövt.
En kombination av terapi och antidepressiva mediciner blev hennes väg till ett friskt liv. Hon beskriver terapin som jobbig, att rota i det förflutna och att förstå alla tankar.
– Men det blev inte längre något skamligt och dåligt. Och jag kunde förstå varför, terapin var ofta som en aha-upplevelse, säger hon.
Det blev tydligt för Sara Nyd att hon under flera år lidit av en depression utan att kunna ta sig ur den trots att vissa perioder var lite bättre – eller snarare mindre dåliga.
Hon beskriver de verktyg hon fick för att kunna hantera ångest och jobbiga känslor. En av sakerna hon använder sig av är ett brev som hon skrivit till sig själv.
– Ångest kanske bara varar i några minuter och sedan sjunker det sakta. Det gäller att ta sig förbi den där toppen, förklarar Sara Nyd.
Sara Nyd vill att hennes erfarenheter ska komma till nytta så hon bestämde sig ganska fort för att dela med sig av sina upplevelser genom att föreläsa. Det visade sig vara en lyckoträff av flera anledningar. Under en föreläsning på Gråbo satt en socialpedagog-student i publiken.
– Efteråt tog han kontakt med mig och vi bestämde att han skulle komma hit, säger Sara och avslutar meningen:
– Och sedan gick han aldrig.
Den 15:e maj firar paret Nyd sin första bröllopsdag. Sedan tre månader tillbaka är de även föräldrar till lille Alexis.
Saras man är hennes stora stöd i vardagen.
– Vi fick en sådan bra start och kunde ha en öppen relation med en gång. Han var ju på föreläsningen och hade hört allt. Det var aldrig något konstigt för oss, jag behövde inte tänka på vad jag skulle berätta och när, förklarar hon.
Enligt Socialstyrelsen tar cirka tre svenskar livet av sig varje dag, bland dessa är det ungefär 150 ungdomar som årligen begår självmord. Varje gång det sker är det en stor tragik, men det går att förebygga. En av de saker man bör göra är att prata om psykisk ohälsa, menar Sara Nyd. Hennes uppmaning till alla är att om man misstänker att någon mår dåligt så fråga hur det är – och fråga igen.
– Jag tycker inte att man ska vara så rädd, för man kan egentligen inte göra det värre, säger Sara Nyd.