Det är Sture Stenström, före detta lagman och nu domarledarmot i domkapitlet, som ser sig tvingad att svara på Inger Harlevis frågor med en insändare till gotländska medier.
Sture Stenström försvarar och förklarar domkapitlets beslut. Harlevis kritik att beslutet hastats fram, stämmer inte alls, menar han.
"Under min femtonåriga verksamhet i domkapitlet inte har varit med om ett ärende som utredningsmässigt har tagit så lång tid och som krävt en så ingående och omsorgsfull behandling som detta."
Harlevi ifrågasätter bland annat varför tjejerna som utnyttjades sexuellt av prästen, och som fick honom att avsäga sig prästkragen från flera år sedan, inte var med i en konsekvensanalys innan beslutet att ge prästen kragen tillbaka.
"Enligt svensk rättstradition har målsägande inte den ställningen att de äger rätt att påverka påföljders avslut eller upphörande. Detta får anses gälla även när en person med stöd av kyrkoordningen ansöker om att återfå behörigheten", svarar Sture Stenström.
Stenström bekräftar att det råder nolltolerans mot sexuella överträdelser inom Svenska kyrkan och att präsen i detta fall genast miste sin anställning.
"Ett flertal av dem som utgjutit sig i debatten tycks mena att den obehörigheten gäller för livstid, även om detta inte anges i klartext. Det finns i kyrkordningen och dess förarbeten inget stöd för att möjligheten att återfå behörigheten skulle vara utesluten i sådana fall. Som biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, har påpekat i en artikel i SvD, finns det sexuella övergrepp av olika slag. I det aktuella fallet fann åklagare att något brott inte hade begåtts. Det finns alltså skäl till besinning och eftertanke vid bedömningen av enskilda fall."
Läs hela Sture Stenströms insändare här nedan:
Domkapitlet hade inte bråttom
Eftersom Inger Harlevi på nytt har tagit till orda i det som i massmedia kallas prästbråket och då hon inte där har sällat sig till dem som är eller varit anställda inom kyrkan och som på ett infamt sätt angripit stiftets biskop personligen, vill jag som domarledamot i domkapitlet svara på hennes frågor i lokalpressen den 8 april.
Det behöver dock först klarläggas hur ett ärende som det aktuella ska handläggas enligt kyrkoordningen. När en präst eller diakon ansöker om att återfå sin behörighet, alltså inte sitt arbete, prövar domkapitlet ansökan. En sådan prövning blir aktuell endast om biskopen godkänner den. Om inte så faller saken. Om biskopen däremot godkänner kommer ärendet upp på domkapitlets bord. Biskopens godkännande är dock inte ett tillräckligt skäl, endast en förutsättning för att förklara någon åter behörig. Enligt förarbetena till kyrkoordningen ska domkapitlet fatta ett självständigt beslut ”byggt på en grundlig analys av hur situationen efter obehörighetsförklaringen har ändrats och om prästen eller diakonen i fortsättningen kan anses lämplig”. När ärendet kom upp i domkapitlet upplyste jag inledningsvis ledamöterna om detta. – Som vanligt när gäller behörighetsfrågor hade en utredningsgrupp fått i uppdrag att göra en sådan analys.
Så till Inger Harlevis frågor.
Varför anlitades Lennart Belfrage och inte någon specialist på kyrkokansliet eller en psykolog som är proffs på aktuella frågor? Lennart Belfrage är en erfaren legitimerad psykolog - och teologie doktor. Han har länge arbetat med psykosociala frågor inom kyrkan och fanns med när det uppdagades vad prästen hade gjort och har varit med under hela processen från att ansökan kom in fram till domkapitlets beslut. Han har varit en mycket väl skickad specialist på att analysera orsakerna till det som hände, hur det som hänt bearbetats och behandlats och hur omständigheterna förändrats så att prästen ansågs lämplig att återfå behörigheten..
Varför så bråttom? Det var inte alls bråttom. Utredningsgruppens arbete var färdigt vid juletid. Domkapitlet hade sammanträde både i februari och i mars i år men jag visste att jag inte skulle ha möjlighet att vara närvarande då. På mitt förslag insattes därför ett extra sammanträde i januari och ledamöterna kallades till det i november. Jag vill här tillägga att jag under min femtonåriga verksamhet i domkapitlet inte har varit med om ett ärende som utredningsmässigt har tagit så lång tid och som krävt en så ingående och omsorgsfull behandling som detta.
Varför var inte utlandsrepresentanterna i domkapitlet med? Domkapitlets ordinarie sammansättning i Visby stift är sådan som den var vid det aktuella sammanträdet. Ärenden som rör Svenska kyrkan i utlandet handläggs dock enligt kyrkoordningen ”i särskild sammansättning”, nämligen med den ordinarie sammansättningen utökad med representanter anställda inom utlandskyrkan.
Är det sant att Lennart Koskinen kontaktats? Ja, han har även svarat skriftligen.
Varför var inte tjejerna med i en konsekvensanalys? Enligt svensk rättstradition har målsägande inte den ställningen att de äger rätt att påverka påföljders avslut eller upphörande. Detta får anses gälla även när en person med stöd av kyrkoordningen ansöker om att återfå behörigheten.
Var allt som framkommit känt för domkapitlet och hur tänkte ledamöterna? Vi var väl informerade om vad som i allt väsentligt förekommit. Med detta som grund fokuserade utredningsgruppen på nuläget, om prästen och förhållandena ändrats på ett sådant sätt att denne kunde anses lämplig att utöva sitt uppdrag. Beslutet i domkapitlet var enhälligt vilket förklarar ledamöternas ställningstaganden. Om vad som sades under överläggningen i domkapitlet råder sekretess. Domkapitlets beslut står fast. Ingen i detta land kan enligt den gamla latinska sentensen ”ne bis in idem” dömas för samma sak två gånger. Domkapitlet kan alltså på eget bevåg inte ompröva saken med åberopande av omständigheter som ligger inom ramen för det som var känt vid beslutet om att behörigförklara. Obekräftade uppgifter i övrigt föranleder ingen kommentar, särskilt med tanke på att anmälan som riktats mot biskopen till Ansvarsnämnden för biskopar har begränsats till dåvarande händelser så att den inte omfattar obekräftade uppgifter som i övrigt förekommit.
Övriga frågor. Dessa ankommer inte på mig att besvara.
Avslutningsvis vill jag nämna följande. Det är odiskutabelt att det inom Svenska kyrkan råder nolltolerans mot sexuella överträdelser. I detta fall miste prästen genast sin anställning och domkapitlet tog sedan beslutet att obehörighetsförklara prästen efter hans egen begäran. Ett flertal av dem som utgjutit sig i debatten tycks mena att den obehörigheten gäller för livstid, även om detta inte anges i klartext. Det finns i kyrkordningen och dess förarbeten inget stöd för att möjligheten att återfå behörigheten skulle vara utesluten i sådana fall. Som biskopen i Uppsala stift, Ragnar Persenius, har påpekat i en artikel i SvD, finns det sexuella övergrepp av olika slag. I det aktuella fallet fann åklagare att något brott inte hade begåtts. Det finns alltså skäl till besinning och eftertanke vid bedömningen av enskilda fall.
Sekretessen i sådana här ärenden hämmar informationsmöjligheten och debatten, men jag hoppas att jag någorlunda tillfredsställande har kunnat besvara ställda frågor och kommentera ärendet.
Sture Stenström, f.d. lagman