Att bosätta sig på Gotland efter slutförd tjänst som biskop hör inte till vanligheten. Biskop Anderberg, som tjänstgjorde mellan 1951 och 1961 är den enda i modern tid. Och räknat från 1800-talets början, då 15 biskopar avlöste varandra, är det bara ytterligare två, Möller och Eberstein, som lagts i den gotländska jorden. Övriga tog troligen båten till andra sidan.
Beslutet att stanna på Gotland har fått växa fram även om Sven-Bernhards hjärta tidigt började bulta för ön.
– Eva, du har fått konkurrens. Jag är förälskad i Gotland, sa han redan i början av sin biskopskarriär.
Miljön och det milda klimatet bidrog liksom alla de goda mötena med människor.
– Det finns så mycket att glädjas över på Gotland.
Enkelt och okomplicerat umgänge är en sak.
– Man är du med folk här.
Blåsippan bidrog också.
– Jag levde sju år utan sippor i Lycksele. Där kunde jag inte bo.
På Gotland är det behovet säkrat med råge. Längs vägen till Hejnum är backen blå. Framme i Kyrkebys ligger en fin liten gård med medeltida anor. Där har Sven-Bernhard Eva fått ett nytt hem.
Efter några års spaning hittade de en vitkalkad enkelstuga, påbyggd med övervåning och vind. Två flyglar ramar in gården och i tomtgränsen ligger en källare från 1100-talet. På baksidan breder en stor gårdsplan ut sig och närmast huset finns en utbyggnad där moderna bekvämligheter som kök och badrum har placerats.
– Vi har hittat vårat drömhus, säger han och pekar på alla detaljer.
Han öppnar det lilla väggskåpet i hörnet där ikonmålningarna fått sin plats.
– Det här är min goda vrå.
Metertjocka fönsternischer, ett trägolv som inte följer den vågräta linjen och en sandstensspis för tanken till alla de människor som levt sina liv här.
Ute på gårdsplanen tävlar ramslök och svalört med klosterliljan och snödropparna om insekternas uppmärksamhet. Några porslinshyacinter och påskliljor bidrar till den enkla prakten. Ögat siktar mot de höga träden.
– Vi har fyra par häckande kungsörnar i socknen. Det måste vara rekord, säger Sven-Bernhard.
Uppe under takutsprånget hänger små gråbruna fågelbon. Det är hussvalorna som funnit platsen lika hemtrevlig som biskopsparet.
Gödsellukten, som inte är alltför påträngande, konkurrerar med vårblommorna om näsans uppmärksamhet. Friden är påtaglig och inte ens ljudet från grannens röda traktor kan störa känslan. Händerna höjs till en hälsning. En blick till vänster om ladugården, fångar Hejnum kyrka.
– Där kan jag fira gudstjänst ibland.
Sven-Bernhard lägger ner staven samma dag som han varit präst i 45 år, den 26 maj. Då blir han pensionär men biskop är han livet ut, förstärkt med titeln emeritus. Det innebär att han kan tjänstgöra vid gudstjänster när församlingen kallar.
Livet på Gotland började med att telefonen ringde.
– Det var nog det mest överraskande samtal jag fått, säger Sven-Bernhard om när kanslichefen på Visby stift, Ragnar Svenseruds röst hördes i andra änden av luren.
Det handlade om att kandidera som biskop. Sven-Bernhard behövde konsultera både Eva och Gud Fader innan han kunde lämna besked.
– Av vår herre får du inget svar om du inte ställer dig till förfogande, var Svenseruds listiga övertalningstaktik.
Den 6 mars 2011 vigdes han till biskop i Uppsala domkyrka.
– Tiden efter blev den intensivaste perioden i mitt yrkesverksamma liv.
Många möten avlöste varandra liksom många och långa resor. Att ta ställning i samhällsfrågor ingick också, som när han varje morgon i flera veckors tid ringde i kyrkklockorna för en bättre färjetrafik.
Allt har inte varit enkelt. Konflikter och hetsiga debatter ingår i en ledares roll och representation hör till ämbetet.
– Det är roligt att lyssna och lära av människor med olika bakgrund, vara en självklar gäst i deras verklighet.
Han nämner den varmt troende drottning Silvia som han tycker är förvånansvärt avspänd som bordsdam och besöket hos mjölkbonden som ttidvis lever i en pressad tillvaro.
Att sprida Guds ord och se till att andra också gör det, är hans jobb. Ibland är det inte lätt att ha alla svar till hands. Som när en 8-årig kille räckte upp handen och sa:
– Jag har en liten fråga till. Om det nu är så här bra med Guds kärlek, hur kan då allt det onda och alla krig få ske?
– Det är en stor och viktig sak som jag funderat på hela mitt liv. Men jag vet att Gud är med mig när jag brottas med den frågan, svarade
Sven-Bernhard och konstaterar att barn ofta dyker djupt i det som är viktigt.
– Det är roligt vilka man än träffar och ett jätteprivilegium, säger han och drar handen över skägget som blev kvar.
– Jag har haft det sedan jag var 19 år.
Med den behåringen har varje ny konfirmandgrupp, oberoende av varandra, gett honom det fyndiga smeknamn Sankt Bernhard.
– Tja, det får man ta om man ser ut som jag, flinar biskopen.
Och namnet Sven-Bernhard är han tämligen ensam om. I hela landet finns två stycken – och båda bor på Gotland.
– En god vän skrev ”Sven-Bernhard Sverige” på ett kuvert och skickade. Det kom fram.
Några vidare planer för livet som pensionär, har han inte.
– Först ska jag fundera om jag eventuellt ska skriva en dikt, men jag lovar ingenting.
Det är inget raskt tempo han siktar på.
– Det ska bli väldigt, väldigt skönt. Då bestämmer jag själv vad som ska stå i almanackan, säger han och ser inte särskilt slutkörd ut trots hektiska år där ett världsomfattande arbetsfält krävt hans närvaro.
– 2017 besökte jag elva av 30 församlingar i utlandet.
Med jobbet som biskop i Visby stift följer ansvaret för de svenska utlandskyrkorna. Det innebar många och långa resor.
– Jag längtar inte till flygplatser men det var alltid roligt när jag kom fram.
Nu kan han sitta hemma i Hejnum och tänka på alla platser han besökt och alla människor han mött. Och slippa checka in på flygplatsen.
– Det kan räcka att åka till Fole och köpa mjölk.