Håkan Loob är en av landets främste ishockeyspelare genom tiderna med guldmedaljer i såväl SM som VM, OS och Stanley Cup. Karriären började för länge sedan IK Graip i Slite.
DU&JAG
Den 24 augusti 1944 kunde farfar Jüri Loob och de 16 övriga ombord på tungt lastade ekskutan för första gången sedan flykten från estniska ön Kihnu trampa svensk mark.
Efter stora beslut och svåra umbäranden hade flykten från Estland – som efter tre år av tysk ockupation nu höll på att ockuperas av Sovjetunionen – lyckats.
Det visade sig att de hamnat på Gotska Sandön. Efter bara någon timme hämtades flyktingarna av kustartilleriets personal och eskorterades till Fårösund.
Det hela kom att bli starten på ett nytt liv, så fjärran från – men ändå geografiskt nära – det som en gång varit deras hem.
Håkan Loob föddes 1960 i Slite där han som femåring började åka skridskor på Bogevikens is, han blev med tiden en av Sveriges främsta ishockeyspelare genom tiderna. Allt har han vunnit: SM, VM, OS och Stanley Cup-titeln i världens bästa liga NHL.
Men i den här intervjun pratar vid inte om idrottskarriären, istället handlar det om livet, döden och om släktens rötter på den lilla estniska ön Kihnu.
Och rent krasst är det ju så: Hade inte den där flykten lyckats…
– …så hade jag aldrig blivit född.
Det är så du tänker?
– Ja. För att det är så det är. Det skapade min och mina syskons förutsättningar. Det finns så mycket sorg och tragik bakom det som sedan kom att utmynna i frihet. Alla som lämnades bakom, alla som omkom under flykten och så de som lyckades ta sig hit, reflekterar han.
Josef Stalin var Sovjetunionens diktator när Baltikum invaderades hösten 1944.
Det är i höst 80 år sedan en ström av flyktingar lämnade Baltikum för att söka skydd i Sverige. I rangliga båtar riskerade de livet i Östersjöns kalla svarta och ibland vredgade vatten.
Omkring 200 000 personer – tio procent av befolkningen – lämnade sina hem för alltid, runt 11 000 av dem hamnade på Gotland innan de flesta sedan spreds över landet.
Det ockuperande Sovjetunionen gjorde vad som kunde göras för att stoppa flykten. En restriktionszon upprättades längs kusten där ingen utomstående tilläts vistas, stränder krattades för att avslöja fotspår, skrov till fartyg förstördes och invånarna fick endast små ransoner bränsle.
Man städade helt enkelt upp så gott man kunde, det vill säga "tog hand om" såväl båtfolk som familjemedlemmar.
Många förekom Sovjets intåg i landet och gav sig av i elfte timmen. De förstod vad som väntade. 1941 hade Josef Stalin beordrat massdeportation av ”icke önskvärda personer” till Sibirien. Efter tre år av tysk ockupation var det nu alltså dags igen.
Så: Hellre lämna allt för en chans att leva fritt än att åter hamna i Stalins våld.
Efter fem dygn på flykt strandade familjen Loob den 24 augusti 1944 på Gotska Sandön.
Inget vet hur många som aldrig nådde svenska kusten, många båtar var i sjöodugligt skick, andra blev beskjutna och sänktes till havs. Men en hel del av de ofta överlastade båtarna kom alltså fram vilket också tvingade Sverige till snabb aktion.
Flottan, kustbevakningen och civilsamhället tog stort ansvar för att hjälpa de människor som anlände, utblottade och med tomma händer.
När strömmen var som allra störst, i september och oktober 1944, fanns de som arbetade dygnet runt med att vara till hjälp.
En av dem var landsfiskal Berthil Bonde (1903-2000) i Slite vars hem tidvis användes som härbärge. En dag sägs han ha tagit hand om runt 700 personer.
De allra flesta baltiska flyktingarna levde resten av sina liv i exil. Många hoppades på att kunna återvända, men de flesta återsåg aldrig sina hem.
Jüri och Tatjana Loob, Håkan Loobs farfar och farmor, lämnade allt för friheten. Den 24 augusti 1944 tog de sig till Sverige och Gotland för att aldrig mera återvända.
Håkan Loobs farfar Jüri Loob och hans fru Tatjana lyckades ge sig av något tidigare än den stora massan. Redan den 19 augusti 1944 lastade de sina barn Marie, 13, Paul, 11, Jaan, 9 och Leida, 5, i den åtta meter långa ekskutan som Jüris far Peeter använde när han körde posten mellan Kihnu och estniska fastlandet.
Familjen bodde i byn Saareküla, åtta personer ur tre generationer på de 70 kvadratmeterna. Någon materiell nöd led de inte, de hade såväl djur som jordbruk på gården.
Men sommaren 1944 nådde ryktet ut till Kihnu att röda armén var på väg in i Estland norrifrån, dess bombplan hade då redan förvandlat huvudstaden Tallinn till grus.
– De bestämde sig sedan snabbt, ”vi måste bort från Kihnu innan ryssen kommer" som pappa långt senare berättade, säger Håkan.
Pappa Paul, ja. Paul som kom att slå sig ner i Slite, gifta sig med Gun från Othem och uppmuntra sönernas hockeysatsning, förutom Håkan också Peter, Jan och Anders, till slut kom också lillasyster Lotta.
VM i Schweiz 1987, Håkan Loob (mitten) har just gjort samtliga svenska mål i 3-3-matchen mot Tjeckoslovakien. Så småningom tog Tre Kronor guld i turneringen.
Sällan eller aldrig berättade han någon om sitt förflutna, om att som 11-åring ha korsat havet i en öppen båt.
Inte förrän 1996 då Håkan Loob skrev boken ”Mer än hockey” tillsammans med journalisten Stig Dahlén. Denne tyckte att även familjens rötter borde synliggöras bland alla mål och titlar.
Och så blev det.
– Det var ju ganska sent i mitt liv, jag var 35, innan dess hade jag inte funderat så mycket på min bakgrund. Men vi bad pappa berätta om hur det var och vad som hände.
Och först då öppnade han sig?
– Ja, det bara vällde ur honom. Vi satt i köket i Slite och han gick inte att stoppa. Det blev kanske som ett reningsbad. Jag minns att jag skrattade, rös och grät om vartannat. Tiden stod stilla.
Håkan Loob gav 1996 ut boken "Mer än hockey", skriven tillsammans med journalisten Stig Dahlén. I den berättar hans pappa Paul om flykten från Estland hösten 1944, en berättelse som i högsta grad kommit att påverka Håkan och hans syskon.
Det var hans farfars far Peeter som var spindeln i nätet inför flykten, hans postbåt var den enda båt på Kihnu som hade förutsättningar att klara resan till friheten.
I boken ”Mer än hockey” berättar pappa Paul, som gick ur tiden 2006:
”En dag i slutet av juni kom en estländare som värvats till kapten i tyska armén till bryggan när postbåten skulle gå. Nazist in i själen var han. Han var kallad till ett viktigt möte på fastlandet, den dagen körde Jüri båten och innan de landsteg tryckte kaptenen plötsligt sin pistol i ryggen på far och sa: ’Nå, Loob, jag vet nog, också ni har planer på att fly västerut, eller hur?”.
Tankarna skenade, skulle han erkänna och spräcka flyktplanen? Han fann för gott att säga sanningen och till Jüris överraskning svarade kaptenen: ”Ni åker ingenstans utan mig”.
Tyskarna och de estländare de värvat kände vid tiden marken rämna, än hade Tyskland kontroll över kusten men det var bara en tidsfråga innan Sovjet hade tagit över hela landet.
Farfar och farmor, Peeter och Maria, bestämde sig för att stanna på Kihnu. De hade ju hemmanet att se till; ”Vi blir kvar och ser efter djuren, om ett år är det bättre här, då kommer ni tillbaka”.
Den 19 augusti gav de sig av, 17 personer i en båt för tio, barnen fick inget veta förrän samma dag.
Jüri hade då gått en sista runda på gården, sett på allt timmer han släpat hem för att kunna bygga större i framtiden.
”Farfar och farmor stod på verandan och vinkade till oss när vi försvann bakom syrénbersån. Det var sista gången vi såg dem – någonsin”.
Kihnu är den lilla ön i Rigabukten, sydväst om estniska staden Pärnu.
De tog sig till lilla och obebodda ön Sangelaid norr om Kihnu där de övernattade och där den nazistiske kaptenen lämnades kvar efter ett rejält kok stryk.
Nästa kväll gav de sig av över Rigabukten, men vädret var hårt och den grova sjön piskade iskallt, att ta sig genom Irbensundet var inte att tänka på, inget annat att göra än att gå för att söka lä bakom Ösel.
Plötsligt svepte vitt ljussken över vattnet och fastnade på den gamla postbåten – de var upptäckta.
Kanske hade de tyska posteringarna på Ösel hört motorljudet, de visste att attackplan och patrullbåtar sköt utan förvarning och nu hörde de hur starka motorer startades.
Paul Loob berättar i boken ”Mer än hockey”:
”Far satte högsta fart, 10-12 knop, och skrek med en stämma jag aldrig tidigare hört: ’Kasta er ner på botten!’, rädd var bara förnamnet. Vi var vettskrämda. Döden jagade oss, men hann aldrig ifatt. Jag vet inte om tyskarna på allvar tog upp jakten, kanske förstod de att vi var estniska flyktingar och de sparade hellre ammunitionen till ryssen”.
Vågorna slog med full kraft, vattnet sköljde, vuxna och barn öste tills krampen brann, marginalerna var små men i gryningen var de åter på Sangelaid.
De hade lyckats – och misslyckats. Och tiden var knapp.
Huset i Saareküla på estniska ön Kihnu som familjen Loob flydde från i augusti 1944. Ingen av dem kom att återse platsen.
…men två dagar senare, den 23 augusti, hade kulingen förvandlats till stiltje, i nattmörkret gav de sig för andra gången av, utan mat, sjökort eller kompass. De tog sig genom Irbensundet under andlös spänning och kunde så småningom stäva ut på öppet hav.
Håkan Loobs pappa Paul:
”Vi barn började drömma om de svenska karamellerna som vi blivit lovade att vi skulle få, solen hade börjat gå upp över landet vi lämnat men bakom oss hörde vi plötsligt ett flygplan. Det kom närmare och plötsligt störtdök det mot oss”.
Det kom aldrig några skott, planet girade undan och försvann. Kanske skulle det bara skrämmas.
– Vilka var de? Det har jag funderat på många gånger, sade Paul Loob den där natten i köket i Slite då allt till slut rann ur honom.
Mitt ute på Östersjön med långt till land upptäcktes flyktingarna av två torpedbåtar, oron tilltog, men när de visade sig ha blågula beteckningar förstod de att de nått friheten.
Farfar Jüri plockade fram en halvliter, tog sig en klunk och vrålade ’Tervisi vabatuse eest!” (Skål för friheten!).
Bara veckor senare hade Sovjet kontroll över Estland och de baltiska farvattnen.
Familjen Loob i Slite, mamma Gun från Othem och pappa Paul från Kihnu i Estland i mitten, omgiven av Anders, Peter, Jan, Håkan och Lotta.
Se där, en historia bland så många. Alla de tusentals som flydde över Östersjöns vatten den där hösten – och alla som flytt från andra platser på andra sätt – bär sina egna specifika historier.
Håkan Loob, som är gotlänning i själen men sedan många år bor i Karlstad:
– Även om min familj nådde friheten finns det en stor tragik i allt det här. Som pappa som nästan aldrig berättade något, bara någon enstaka gång nämnde han sitt ursprung, om vi barn inte ville äta fisk sa han att ”vi fick minsann äta sill och potatis sju dagar i veckan”. Inte mycket mer än så.
Han har funderat på vad fadern bar inom sig genom livet, minnen han aldrig kommit ifrån. Det är tankar som dyker upp var gång har ser människor på flykt.
Farfar och farmor, Jüri och Tatjana, som också kom att bo i Slite, höll sig på sin kant. Oroliga, tillbakadragna, präglade av sin bakgrund.
– Vi barn blev tillsagda att inte knacka för hårt på dörren när vi gick till dem, minns jag. De trodde det var ryssen som kom. Den där rädslan gick aldrig ur dem.
Gotland finns alltid i Håkan Loobs hjärta, ett par, tre gånger om året besöker han hemön. Han är numera även ett bollplank för Visby Roma i deras satsning högre upp i seriesystemet.
Håkan Loob är, säger han, ganska ovetande om släkttrådarna bakåt i tiden. Han vet att fadern hade kusiner som blev kvar, inte mycket mer.
Tanken att släktforska har slagit honom, men han anar att det är svårt. Många kyrkböcker brändes och förstördes av ockupationsmakten för att utplåna historien.
Pappa Paul var tillbaka många år senare, men Kihnu var en annan plats än förr. Farfar Jüri valde att inte återse sitt ursprung. Inte heller Håkan har besökt den lilla ön.
– Det har inte blivit så. Men man borde så klart åka dit någon gång, det är ju min historia.
Hur det gick för farfars far Peeter är inte belagt. Det sade att han dödats av en blixt. Sanningen antas vara att han slagits ihjäl när han vaktade ett förråd i hamnen.
Havet ger och havet tar, en gammal sanning inte minst för kustboende människor.
I dag är det åter orostider. Håkan blev lika illa till mods som de flesta andra då Ryssland startade sitt anfallskrig i Ukraina i februari 2022.
– Jag har många gånger funderat på hur de har det i baltländerna i dag, med tanke på den historia de har. Jag tänker att de måste känna en viss oro, att det kan hända igen. Det är svårt att förstå, det som hände i Ukraina.
Så hur tänker du kring allt det här, Håkan? Din släkts historia?
– Jag är stolt över dem, över deras handlingskraft. De riskerade livet för möjligheten att ge familjen en framtid. Det där är intressant, vad betyder härkomsten för en människa, har jag fått en större drivkraft genom det här…det är kanske upp till forskningen att visa.
När vi gör den här intervjun, den 22 augusti, är det på dagen 80 år sedan din pappa, hans syskon och föräldrar befann sig i den där postbåten på Östersjön.
– Du, det har jag inte tänkt på. Det får jag nog sätta mig och reflektera lite över. Hålla flykten i minnet och fira friheten.