Patrik och Magnus, då var de unga, det är de inte längre.
DU&JAG
Det var som en nyck av ödet.
Samma helg som vi grabbar från förr, vi som växte upp och gjorde allting tillsammans under de där viktiga uppväxt- och ungdomsåren, skulle ses allihop för första gången på över trettio år…
...samma helg som vi fått ihop denna träff på Österlen visade det sig att det blivit aktuellt att sälja ännu ett barndomshem i staden i det småländska inlandet där jag växte upp, den stad där vi alla växte upp.
Inte mitt, mamma och pappa är borta sedan ett decennium.
Nu är det Patriks tur. Han och de tre syskonen har framför sig att tömma villan. Så många gånger som jag var där under tonåren, lyssnade på ”A trick of the tail” och även såg Carola slå igenom i gillestugan.
Nu ska hans mamma Ulla, sedan pappa gått ur tiden, lämna staden och flytta närmre en av döttrarna några mil bort.
Ännu en familj, en släkt som försvinner från staden.
– Femtiotvå år blev det i huset. När mamma flyttar försvinner min enda länk dit, jag är lite rädd för det. Att det ska bli ett tomrum. Från och med nu finns inte det som alltid funnits, det känns…konstigt, sa Patrik.
Barndomen, uppväxten, gymnasieåren och tiden därefter. Vi gick som barn i dörr hos varandra, bytte småningom saften mot Liebfraumilch och Löwen. Genesis spelade symfonirock och Abba var hett och lite skämmigt. Det var de åren.
Det här reportaget handlar om människor som mycket få av er som läser känner till, om ens någon. Det är mina barndomsvänner. Vi fyller alla sextio nästa år, vi har känt varandra sedan vi var sju, åtta.
Det är över femtio år nu.
Det är så märkligt att vi befinner oss i samma ålder som gamla människor, som vi sade, där på Österlen där vi återsamlades i Jannes fritidshus.
Nej, du som läser känner inte många, men ändå känner du allesammans för alla kommer vi någonstans ifrån, alla har sina rötter och relationer.
Just vi här på bilden råkade födas samma år, bo där vi bodde, var samma andas barn med samma intressen och fick därmed livslånga band.
Så här var vi nu; Patrik, Tomas, Bengt, Magnus, Janne och jag. Rejäla husmanskostnamn.
Vi hade inte setts allesammans på så många år…
…men när vi till slut möttes, lite nötta av tiden och med alla åldrar inom oss, fortsatte vi på den mening vi inte riktigt avslutade senast.
Du har varit med om det, du också. Att allting stämmer, att tiden inte finns.
Vi var medelklass, växte upp i villor, nog för att föräldrarna fått slita då i en annan tid men när vi på sextio-, sjuttio och åttiotalet blev till dem vi är, på sextio- och sjuttiotalet, hade vi det så bra vi kunde.
Privilegierade, enades vi om, visste vi ju redan.
En liten landsortsstad på småländska höglandet, präglad av industri, idrott och kyrka. Homogent, lugnt, tryggt, världen började vid OK-macken och tog slut vid mejeriet.
Men, som Janne sade:
– Egentligen var det nog en segregerad stad, det ser man i dag. Som nog alla städer egentligen. Det var lite ”gated community” på vår gata, det var vi och inga andra. Aldrig att vi umgicks med de som bodde i lägenhet, eller hur?
Nej, så var det, vi höll oss till vårt.
Janne är i dag logistisk konsult med egen verksamhet, delar sin tid mellan Stockholm och fritidshuset på Österlen, köpt för åtta år sedan. Det var alltså där vi sågs.
Kalla öl under gassande septembersol och mogna äpplen som smällde mot uthusets plåttak, långt borta, på andra sidan vägen, vågorna som väste in och suddig i fjärran: Bornholm.
I Jannes barndomshem såg jag 1984 Herrey's vinna Eurovision med ”Diggi-loo, diggi-ley”. Mitt minne är klart, inte hans. ”Är du säker? Har jag inget minne av!”. Ja, Janne, jag är säker.
Janne har ingenting kvar i vår stad, föräldrarna är borta, hans storasyster lämnade jordelivet för tre år sedan. Vi ska komma till det, till döden.
Och de andra, mina vänner, dina vänner: Magnus i Helsingborg, Patrik i Stockholm, logistiker och ekonom, barn och familjer. Tomas också i huvudstaden, skild och nu på ny kula.
Jag hamnade på en ö i havet och fick barn och blomma.
Bengt är evig ungkarl, bor kvar i staden där vi växte upp och driver sin möbelbutik. Han är konstanten, hos honom hälsas det på när vi är hemma. För "hemma" är det i evig tid. Han vet vad som hänt, vilka som gift och skilt sig, det går att tyda om inte annat så av sängförsäljningen.
Jag tänker på det här i mitt jobb ibland när jag träffar potentater och kändisar. Någonstans är också de bara grabben eller tjejen från förr, för vilka titlar är oviktigt och framgången sekundär.
Efter att härom veckan i bladet ha skrivit om denna då förestående återförening i min lördagsspalt fick jag ett meddelande på mejlen.
Vederbörande hade varit på sin årliga reunion med sina uppväxtkamrater och åter insett att det finns så många olika sätt att minnas samma tillfälle.
Så jag sätter på ”Sigge Skoog” på musikspelaren, min favoritlåt med Olle Adolphson. Sigge, hans barndomsvän, hur de gick längs Stockholms kajer, metade mört och hörde suckarna från tunga skrov.
”Sigge kan man minnas vad man har känt, när bara bilder finns kvar, eller ljuger jag för oss bägge som jag ljög dig full i gamla dar, jo visst var det så man minns det, fast på ett annat sätt, ja så var det nog, man minns aldrig rätt”.
Ja, så är det, så klart. Minnet är bedrägligt. Tack och lov, ibland.
I kvällarna två färdades vi mellan högt och lågt, det var The noble art of homecoming, att landa i en känsla. Då, förr, var ett år en hel epok, nu går tjugo år innan någon hinner blinka, nyss har vi plockat undan efter millenniefesten.
Vi sade att det var tur att de respektive som finns med i bilden inte var där, hos oss.
Så hög densitet av vår, bara vår, gemensamma historia hade varit svår att smälta.
– Det hade blivit disaster, som Janne sa.
Det var en andningspaus från det "nu" man sägs ska vistas i men som är så fullt av pockande göromål och måsten.
En fristad där inget av det som senare hände ännu hade hänt: barnafödslar, skilsmässor, dementa föräldrar och ökande antal begravningsceremonier; den del av livet som då var så fjärran från vår begreppsvärld.
Inom oss hörde vi smattret av en Puch Dakota, kände lukten av Flygande Jacob, såg Tipsextra och MTV, våndades för proven. Ett nu så långt bortom sinneslandskap.
Du&du&du&du&du&jag, Janne, Patrik, Tomas, Magnus och Bengt.
Särskilt hjärtligt var det att Tomas var med. Tomas fick hjärtstopp när han körde motorcykel och kraschade i diket, ett år sedan nu.
Men alla stjärnor stod mirakulöst rätt den dagen. Vi rundar detaljerna men efter sekunder från döden och fyra veckors intensivvård är han nu till 99 procent återställd.
– En på miljonen sa läkarna, berättar han.
Tomas, han som alltid hade sådan vanvettig otur under uppväxtåren. Det som kunde gå fel gick ofta fel. Nu var det hans tur att ha tur.
Han fick extra stora, långa och varma kramar, Tomas.
Ty så är det. Döden är en faktor, många i årskullen finns inte kvar. Janne miste sin storasyster, tre år sedan nu, det höll på att bryta ner honom, intensiv terapi fick honom upp från botten.
Tärda är vi, ärrade, tiden läker alls inga sår men det får en att glömma bort hur ont det gjorde.
Som jag skriver den här artikeln tar jag ännu en paus och lyssnar nu på Mikael Wiehes ”Basin Street Blues". Gör det du också. Den handlar om dig. Och mig.
Polarna som bildar ett band – ett år är en epok – och sedan skiljs åt, kanske av ingen anledning alls mer än att vissa saker har sin tid, inte mer med det.
”…Kenneth har blitt nån slags kulturbyråkrat, men det är ingen som vet var Harry blev av” sjunger han.
Och så är det, förstås.
Man hamnar i samma klass, samma skola för att man råkar bo där man bor och är i samma ålder. Sedan för livet en åt olika håll.
Nästa år nollar vi. Det är märkligt. Vi är ju bara tjugo. Men spegeln säger så klart annat. Fotsvett och finnar har blivit grått, vitt och höga hårfästen. Det är bra, det blir bra, det också.
Det är bara Bengt som bor kvar. Det blev så. Vi andra flög ut och skapade nya universum.
Jag har ingenting kvar i staden men åker gärna dit någon gång om året. Det finns ett tryggt vemod i att gå genom stan, se att inget är som förr men att allt ändå är som det ska.
Jag frågade vad staden betyder för de andra, svaret var samstämmigt:
Det var en trygg och bra uppväxt, en tacksamhet över att ha tillbringat sina viktiga år i en småstad. Vi kom och gick hos varandra, fick ett givet sammanhang, kände varandras föräldrar...men det var också skönt att flytta därifrån.
Inte som Visby och Gotland, tänker jag, dit de flesta som flyttar därifrån åtminstone har i begreppsvärlden att någon gång återvända.
Det är dock därifrån vi har våra värderingar och referenser. Vi hittar överallt, till Nymans träskofabrik, till Capri, vet var Camilla bodde och var Minilivs låg.
Minilivs är stängt sedan länge. Där gick att köpa folköl utan leg. Men Patrik tog ändå det säkra före det osäkra och lade en Piggelin på bandet bredvid sitt sexpack.
För att det inte skulle verka så misstänkt, som han efteråt förklarade med tonåringens klarsynthet.
Nåväl.
Magnus Ihreskog under gymnasieåren, i skiftet 70-80-tal.
När min pappa gick ur tiden slog det mig, jag minns det tydligt: Nu försvinner de, en efter en kommer de att försvinna.
…så då ringde jag på hos Patriks föräldrar, pappa var ännu i livet, de satt ensamma i villan, den som just nu är såld, fyra ungdomar utflyttade, vi satt där och pratade i över timmen, de blev så glada, vi kramades i hallen.
…sedan till Magnus mamma. Mona. ”Nämen hej, så roligt!” sade hon och så blev det ännu mer kaffe. Jag var ofta där under uppväxten, då var det livat i huset, ”Hey you, the rocksteady crew”, nu saknade hon det, inte ens radion stod på.
Jag var så glad den dagen, mitt i sorgen. Glad att ha kunnat glädja.
Genesis, förresten. Och Abba. Samma helg som vi sågs publicerades en Genesis-doku på BBC inför kommande reunion. Strax dessförinnan var det Abba med sin generationsöverskridande musik. Vi är inte ensamma i återförening.
Nu, på Österlen, pratade vi om våra ungdomar, de av oss som har barn. Hur ser de på oss? Ser de tjugoåringarna i oss, de som finns bakom rynkor och förmaningar?
Vi tyckte ju bevars att våra föräldrar var rätt mossiga – Minns du förresten, Janne, när du hade FF och vi gömde tomma ölburkar bakom kopparkittlarna på väggen som din morsa hittade sen när hon dammade! Jaså, det minns du, jaha, hon var inte glad, nähä. – men tycker våra unga att vi är det också?
Inte, väl?
På den frågan finns sannolikt inget ärligt svar.
Så många gånger som jag läst om olika återföreningar, nu var vi själva där. Vi skrattade, vi som uppenbart betytt mer för varandra än vi tidigare trott. Vi kände vemodet fukta ögonen, lät ibland tystnaden ta vid i tanke och reflektion.
Det var vi. Och alla andra. Du också.
Alla kommer vi någonstans ifrån, alla har vi våra rötter och våra sammanhang, vi har våra sår, skavanker och egenheter, vi har någon eller några som tycker om oss.
Patrik berättade att en familj med tre barn och ett fjärde på väg ska flytta in i villan. Det blir precis som under hans uppväxt, fyra ungar, allting går igen.
Och nästa år ska vi ses på nytt. Det blir inte samma sak, det kan det aldrig bli, förtrollningen är bruten, men det blir fint det också.
Ett liv är en glimt i oändligheten, det gäller att passa på. Det här är vår stund på jorden.
