I dagarna startar OS i Pyeongchang och i två veckor kommer världens blickar att riktas mot den sydkoreanska vintersportregionen.
GT har istället riktat fokus bakåt, för även om Gotland inte är något vintereldorado så finns det en del olympiska lämningar runt om på ön.
Mats Näslunds matchtröja från finalrysaren mot Kanada i Lillehammer-OS 1994, till exempel.
Vi återkommer till den.
I stället börjar vi i Gustavsvik i norra Visby. Här står tre hotell-längor som en gång i tiden hyste atleter under just dessa vinterspel, de i norska Lillehammer för 24 år sedan.
Det var Gotlandsbolaget och Gotlandsresor som såg till att investera i de små moduler som var till salu när spelen var över, var och en innehållande två rum och därmed fyra bäddar.
I slutet av april det året anlände 40 små baracker till ön, skeppade från Oslo med fartyget m/s Sigyn. De lossades i Visby hamn och kom att bilda den anläggning som kallades Hamnhotellet.
– I slutet av maj var bygglov beviljat och den 15 juni flyttade de första gästerna in, berättar Carina Hammander (runda bilden), vd på Gotlandsresor som driver anläggningen vid Gustavsvik.
När fantasin tar fart kan vad som helst hända, för vilka atleter hade egentligen bott i de små rummen? Kanske tyske störtloppsesset Katja Seizinger? Kanske Nancy Kerrigan eller Tonya Harding, ”skönheten och odjuret” som konståkningsrivalerna kom att kallas? Eller rent av Håkan Loob, den – så vitt GT och Gotlands idrottshistoriska förening vet – ende gotländska vinterolympiern någonsin?
Dessvärre måste detta fortsätta vara höljt i dunkel.
– Vi har försökt, men namnen har inte gått att spåra, säger Carina Hammander.
Men fantisera går ju, som sagt, alltid.
2009 påbörjades byggandet av det som i dag är Scandic Visby och 2013 flyttades de forna Lillehammer-barackerna till Gustavsvik där 32 moduler nu bildar de tre bed and breakfast-längorna om totalt 64 rum. Även på Suderbys i Västerhejde finns några av dessa en gång olympiska bostäder.
Okej, nu till Näslunds tröja. Mats Näslund är en av Sveriges främsta ishockeyspelare genom alla tider. Åtta NHL-säsonger i Montreal Canadiens, 173 A-landskamper, tre SM-guld, ett VM-guld och så den olympiska triumfen den 27 februari 1994.
Det är en match som gått till historien genom sitt gastkramande straffavgörande, Peter Forsbergs fint som blev frimärke sedan, Tommy Salos makalösa räddning som till slut fick en hel nation att jubla. Minnen, minnen, minnen.
Efteråt fotograferades Mats Näslund sittandes på isen framför de olympiska ringarna, guldpengen i handen, lite skit på matchtröjans vänstra arm.
Och jodå, det finns där än, slitaget från holmgången, lite stel av svett är tröjan men lukten har med tiden försvunnit.
Det är så klart andäktigt att, om än bara för en stund, ikläda sig denna OS-historiska Tre Kronor-dress.
Tröjan är del av en samling ishockeyhistoriskt mäktiga attiraljer som en gotländsk entusiast samlat på sig genom åren, en samlare som vill vara anonym.
Men glasklart och utan tvivel är att tröjan är tillhandahållen ur den lille vikingens, som han kallades i Montreal, känsliga händer.
I samlingen finns även en av de klubbor som varje spelare och ledare i ishockeyturneringen fick som en slags souvenir. Exakt denna klubba är numrerad som nummer ett av totalt 600 och tillhörde Håkan Loob, som också skrivit sin autograf på bladet.
Om vi fortsätter på det inslagna ishockeyspåret så finns i Slite ishall en klenod som även den tar plats i den svenska idrottshistorien, den ismaskin som spolade isen under OS-finalen i ishockey i Turin 2006.
Det var då ett proffsspäckat Tre Kronor tryckte till Finland med 3–2. Det avgörande målet dundrade backen Nicklas Lidström in, framspelad av Peter Forsberg och Mats Sundin. Tre av Sveriges främsta ishockeyspelare genom alla tider, alltså.
– Jo, skrattar Fredrik Malmqvist, jag brukar säga att ”Foppas” ludd ännu sitter kvar i filtret!
Det var Fredrik som såg till att maskinen, en Zamboni-kärra, verkligen hamnade i den ishall i Slite som just då byggts.
Han fick korn på den via en säljare men var först tveksam till köp, att transportera den på trailer genom hela Europa var som gjort för strul längs vägen.
– Men när priset sedan prutades ner 150 000 kronor slog vi till och den kom hit utan problem.
Är du säker på att just den maskinen spolade isen till själva finalen?
– Absolut. Det bekräftades av en service-kille som var här, den hade just de dekaler som endast finalmaskinen hade, så den har verkligen varit en del av svensk OS-historia.
Lite cool, eller hur?
– Ja, visst är det!
Och faktum är att maskinen även spolade isen för Damkronorna som tog silver efter förlusten mot USA. I det laget spelade Maria Rooth, vars mamma är gotländska. Det får väl sägas vara i alla fall en gotländsk fjäder i den olympiska historien.