Malin sammanfattar året:
I höstas ringde en reporter från vår egen facktidning Journalisten till mig för att prata om att NTM, som är den koncern vi tillhör, bara har en enda fotograf kvar i tjänst och att han finns i Uppsala. ”Jaha, vad är jag då?”, frågade jag honom. Inte fotograf i alla fall, för det står inte på ditt anställningsbevis, svarade reportern. Där står det multireporter, och då är man inte en fotograf. Det hade han bestämt. Efter en lång diskussion, där jag förklarade att Gotlands Media har fyra utbildade journalister/fotografer som arbetar minst halvtid med renodlat foto, avslutade vi samtalet i oenighet. Några veckor senare läste jag i facktidningen att Gotlands Media helt saknar fotografer.
Den här fördomen möter jag ofta i mitt arbete. Trots att jag dagligen följer med reporterkollegor ut på jobb för att fotografera, är jag tydligen inte fotograf. Trots att min kollega Dennis studerat bildjournalistik tre år, är han inte fotograf. Trots att min kollega David anställdes just för sin specialkompetens inom foto, är han inte fotograf. Lite som att säga till en snickare att han inte är just det eftersom att han är bra på att måla också...
Nåväl. Oavsett om jag anses vara en fotograf eller ej, har 2018 varit ett spännande och roligt fotoår. Jag har fått göra allt från att bevaka nazisternas närvaro i Almedalen, till att hänga med ett gäng härliga kvinnor som trotsade den dimmigaste novemberkylan och tog ett dopp i havet. Nu siktar vi mot ett 2019 som jag hoppas bjuder på mindre hat och strömavbrott, och mer värme och ännu fler starka kvinnor. För de förtjänar sin plats i tidningen de också.
Dennis sammanfattar året:
Man vet aldrig vad dagen kommer att bjuda på. Det är fortfarande därför jag valde att jobba som journalist. Eller som fotograf. Och som min kollega Malin förnuftigt skriver här intill så finns det fortfarande fotografer kvar på de gotländska tidningarna. Jag ser mig själv lika mycket som båda.
Något av det häftigaste med det här jobbet är att få vara med när det händer, där det händer. Men nästan ännu roligare är det att få åka hem till folk och komma undan med att ställa dumma frågor till de vi intervjuar. För det är ju vårt jobb.
Just i år har väl varit ett helt normalt år, och samtidigt liknar det inget annat. Jag har träffat kungen på officiellt Gotlandsbesök, och jag har träffat Hilding, 10 månader, på sagostund i Hemse. Du hittar båda på bilderna här intill.
Efter att jag valt ut mina bilder till den här lilla årskrönikan insåg jag att de på ett rätt bra sätt visar bredden i mitt jobb. Jag har hängt med 77-åriga Barbro som leder gympapass för gamlingar, och krupit ner på huk i jorden bredvid ett skelett med minst 1 000 år på nacken för att försöka ta den perfekta bilden.
En av årets mest dramatiska nyhetshändelser för min del var den våldsamma ladugårdsbranden i Lokrume nyligen. En djupt tragisk händelse, men där det var viktigt för oss att vara på plats och fånga händelsen på bild. Lika viktigt var det för oss att finnas på plats på valkvällen i september hos de partier som gick som vinnare ur valet. Centerpartisterna som du ser här intill hade anledning att fira.
Jag hade ljugit om jag sa att jag hoppas på att 2019 blir ett lugnt år. För utan några händelser, både glada och sorgliga, skulle vårt jobb som journalister tappa sin mening. För jag hoppas att ni läsare anser att vårt jobb som journalister på Gotland fortfarande har en mening?
David sammanfattar året:
Mitt fotoår 2018 har varit relativt kort då jag var föräldraledig från årsskiftet fram till september. Men året har ändå gett mig den ständiga påminnelsen om att ingen dag är den andre lik när man jobbar med journalistiskt foto på en lokaltidning. En dag kan man regissera två helt olika personer, i allt mellan ålder, kön och politisk tillhörighet, för att få dem jämnt vägda till en dragande förstasidesbild. En annan dag kan man stå med stövlar och regnkläder djupt ner i gyttja, för att stelfrusen och genomvåt försöka fånga galna motorcykelåkare på bild i världens största endurolopp. Där emellan grips man så pass mycket av en livsberättelse att det känns svårt att ens lyfta kameran. Vilken bild man än tar skulle kännas som undermålig den historia man just fått höra. Att vara journalistisk fotograf är utmanande på fler sätt än vad jag kunde ana när jag klev in i yrket i mitten av 2017. Man måste vara ständigt alert och förberedd att fånga bilder precis när som helst, under oerhört varierande förutsättningar.
Från 2018 tar jag med mig fotominnen från skenande hästar, vilsna kor, radioapparater, glada studenter och högtflygande gymnaster och kliver förberedd in 2019 i fullt brandställ med gurkor på ögonen och lera mellan tårna.