Strandridaregården lyser med sin gula färg i förmiddagssolen. Christina Rydegran och Ulf Gustafson har några timmars paus från husarbetet. Sedan de fick tillträde till Strandridaregården den första april 2015 har de flesta lediga dagar lagts på underhållsarbete.
– Mest har vi skurat. Skurat, skrapat, låtit torka och sen börjat om igen, säger Ulf Gustafson.
Gården, som fram till förra året drevs som ett museum av Bungémuseet, har inte fått en ordentlig storstädning på närmare hundra år.
– Det finns två falanger inom museivärlden, en där de inte använder vatten alls och en där det gör det. Bungemuseet tillhör den första falangen, så det är inte så att de varit lata, de har bara inte velat skada huset. Men vi tänker att folk har skurat med såpa i alla tider, så då gör vi också det, säger Christina Rydegran.
Christina Rydegran och Ulf Gustafson bor till vardags i Stockholm. Christina jobbar på bank och Ulf jobbar med fastigheter – bland annat äger han ett fyrtiotal på ön. Ulf har tillsammans med sina bröder en gård på Stora Hammars i Lärbro, som tidigare har tillhört hans föräldrar.
– Så vi åker emellan. Det är väldigt skönt för då kan vi vara här mycket trots att det inte riktigt är beboeligt än, säger Christina Rydegran.
Vattnet från den egna brunnen på gården har en lite märklig färg och det finns ingen värme i huset. El finns det, men bara ett vägguttag.
– Nästan hela huset är k-märkt så vi låter allt ta tid. Just nu väntar vi på en åtgärdslista från Fornsalen och sedan ska vi börja ta itu med allt som behöver fixas, säger Ulf Gustafson.
När Bungemuseet förra året gick ut med att de inte längre hade råd att behålla Strandridaregården blev reaktionerna starka. Det bildades en förening i bygden som verkade för att gården skulle fortsätta vara i allmän ägo. De privata spekulanter som fanns skrämdes bort av den stundtals aggressiva stämningen och till slut var det bara Ulf och Christina samt föreningen kvar.
– Vi var väldigt tydliga med att om föreningen la ett bud så skulle vi inte buda över, säger Christina Rydegran.
– Jag har ju varit här varenda sommar sedan jag var fyra år gammal så jag förstår verkligen att många vill fortsätta ha tillgång till gården, säger Ulf Gustafson.
Men föreningen drog sig ur och Ulf och Christina stod plötsligt som enda spekulanter.
– Det är klart att vi blev superglada. Läckrare ställe är svårt att hitta, säger Ulf Gustafson.
– Och alla har verkligen varit otroligt trevliga och gästvänliga här, fyller Christina Rydegran i.
Parets tanke är att behålla huset som det är, men göra det beboeligt.
– Vår vision är ett slags levande hem som både bevarar historien så att folk kan komma och titta och fungerar för oss och våra barn att bo i, säger Ulf Gustafson.
Hembygdsföreningens populära midsommarfiranden får gärna fortsätta, liksom guidningar av huset, tycker Ulf och Christina.
– Vi har sagt till hembygdsföreningen att vi gärna hjälper till med midsommar, men att vi inte kan dra i det själva. Och nu när ordföranden har slutat finns det inte riktigt resurser hos dem, säger Christina Rydegran.
Men turisterna tittar förbi ändå.
– Vi vill hålla det öppet, bäst blir det förstås om människor ringer oss först så vi kan visa dem huset eller arrangera något, säger Ulf Gustafson.
Det stora stenhuset innehåller flera stora salar. Med lutande trägolv, hög takhöjd och stora målade kakelugnar ger huset intryck av att ha stått orört de senaste 100 åren.
– Det är så vi vill behålla det. Vi har gett tillbaka en del möbler till museet och så har jag köpt möbler från 1700-talet på aktion, säger Ulf Gustafson.
Möbler är ett stort intresse och Ulf Gustafson är speciellt intresserad av de som kommer från Gotland.
– Jag vill att de riktigt gamla gotländska möblerna ska få ett hem i rätt anda, säger han.
Det största problemet i huset är fukten från källaren.
– Vi behöver ha flera avfuktare igång dygnet runt, annars börjar luftfuktigheten stiga mot 85 procent varje gång vi lämnar huset, säger Christina Rydegran.
Men på att göra-listan står också att reparera fasaden, väggarna, kakelugnarna, vinden och några hundra punkter till.
– Ekonomiskt är huset ett svart hål, det finns hur mycket som helst att göra. Men vi brinner för det här, vi tycker det är jätteroligt, säger Ulf Gustafson.
Paret har två barn, Mikaela och Niklas. Niklas Gustafson jobbar på Gotland i sommar och hjälper till så mycket han kan på gården.
– Jag är helt kär i det här huset. Det finns så mycket spännande historier kring det och det är så vackert, säger han.
Bland annat har huset besökts av Carl von Linné som övernattade där under sommaren 1741. Hans skisser av ägorna finns att se på "Linnean Society of London" i England.
– Det finns så många sägner om Strandridaregården och jag försöker undersöka de flesta, säger Ulf Gustafson som varit i London och tittat på skisserna.
Vinden har Christina och Ulf tänkt göra om till ett lite modernare boende, Niklas Gustafson har riktat in sig på drängstugan.
– Jag är lite orolig för hur det ska bli om jag vill bo där på vintern, men det löser sig nog, säger han.
Just nu råder eldningsförbud i husets samtliga kaminer och spisar men familjen hoppas att det ska gå att få in värme i huset ändå.
– Allt tar väldigt långt tid och det är helt okej, vi tar en sak i taget, säger Christina Rydegran.
I den stora trädgården med raukar, backar och växtlighet finns en kryddträdgård som är bland Gotlands äldsta. Den ligger i en liten sänka omgiven av en stenmur.
– Det blir ett nästan tropiskt klimat som är väldigt gynnsamt för växterna, säger Ulf Gustafson.
– Kryddträdgården vill vi också bevara och vårda och vi har tagit hjälp av experter här på ön, säger Christina Rydegran.
Christina Rydegran och Ulf Gustafson hoppas på många långa år på Strandridaregården. Och en dag hoppas de att barn och barnbarn tar över.
– Våra barn har lärt sig att semester för oss innebär att måla, snickra och renovera så de är vana vid att hugga i. Strandridaregården behöver mycket underhåll, så det är tur att barnen redan är inställda på det, säger Ulf Gustafson och skrattar.