I 13 år satt Gunhild Bolander i riksdagen för Centern, 1981-1994. Nu ses vi i hennes trädgård i Roma för att prata om förr och nu, tillsammans med Lars Thomsson som just avslutat sitt första verksamhetsår sedan C efter valet tog Moderaternas riksdagsplats.
Gunhild är 87, briljant i tanken, hänger med i allt som försiggår inom politiken.
– Och jag följer Lars och läser allt han skriver, säger hon.
Hur sköter han sig, tycker du?
– Bra, mycket bra. Han har hamnat på precis rätt plats, i försvarsutskottet, det är bra.
Så. Då är det avklarat. Nykomlingen får godkänt av veteranen, en god grund för denna intervju.
Ursprungstanken var en träff i samband med Thomssons inträde i riksdagsarbetet i september i fjol. ”Gunhild ger goda råd till sin efterträdare”, ungefär så.
Av olika skäl sker inte intervjun förrän under den intensiva sommarsolen och Thomsson är ingen duvunge längre, med riksdagsmått mätt.
– Men, säger Gunhild, jag hade inte kunnat ge honom några råd ändå, det är en helt annan tid nu. Då visste man precis vart var och en hörde, det var tydligare...ja, till Ny Demokrati kom in, ja, jisses! Nu är det annorlunda.
Gunhild Bolander från Atlingbo hade en bred lokalpolitisk bakgrund inom såväl kommun som landsting när hon kallades till riksdagen 1981, som ersättare för Torsten Gustafsson från Stenkyrka då denne utsetts till försvarsminister.
På många sätt var hon under hela sin politiska gärning pionjär då ytterst få kvinnor fanns på samhällets toppbefattningar.
Men med skinn på näsan och tydliga ståndpunkter navigerade hon gott genom patriarkatet.
Så många minnen har hon, efter att ha drivit politik under Fälldins, Palmes, Carlssons och Bildts regeringar.
– Mest fokus lade jag vid frågor som berörde Gotland, Gotlandstrafiken, Sockerbruket...det gäller att hålla i det som finns, säger hon.
Hon minns också, som medlem av försvarsutskottet, delaktigheten i 1982 års försvarsbeslut vilket innebar satsning på Jas 39 Gripen, hon minns initiativet till det som utmynnade i licenstvång för metalldetektorer liksom att göra 6 juni till nationaldag, vilket röstades igenom 1983.
Men mycket av det där är så länge sedan, i dag följer hon politiken på avstånd. Hon gör det noggrant, ingenting undgår henne. Ingen KAN undgå.
– Vi hade inte den mediabevakningen, i dag är de så påpassade och hamnar i media för minsta lilla.
På gott och ont, kan man tänka?
– Jo, så är det, förstås. Jag skrev en månadskrönika i Gotlänningen där jag berättade vad jag arbetat med, Lars gör på helt andra sätt.
Lars Thomsson, med snart 30 år inom politiken bakom sig och liksom Bolander uppvuxen inom lantbruket, gör ibland livesändningar på Facebook för att berätta om sitt värv, avsnitten har mellan 500 och 1 000 följare.
– Politiken är en förtroendebransch, man måste ligga i, ta egna initiativ och jobba stenhårt, det är först när man blivit väl ansedd som man kan göra skillnad på riktigt, säger han.
– Ja, säger Gunhild. Mycket ensamarbete och förmågan att känna av stämningar, det är det viktiga.
Hon längtar inte tillbaka, säger hon. 1994, när Centern förlorade sitt mandat, var den tiden av livet över. Efter så många år av att ge av sig själv var kraften dränerad.
24 år utan gotländskt C i riksdagen, hur tänker du kring det?
– Att det varit förfärligt. Den kvällen vi förlorade mandatet, oj, oj, oj, jag sov ingenting. Hade jag gjort så dåligt jobb eller vad var felet?! Och dessutom två Socialdemokrater...det var tungt.
I dag, i nuvarande mandatperiod, får Centern får göra sin röst hörd via Lars Thomssons livserfarenhet, det är bra, tycker hon.