På söndagskvällen njöt 1 350 gäster Sveriges mest kända middag i Blå hallen i Stockholms stadshus. Nobelpristagare, kungligheter och andra inbjudna serverades där gastronomi av högsta klass, tillredd av renommerade kockar.
Råvarorna har hämtats från landets alla hörn, däribland Graute gård i Hejnum.
Den första reaktionen, vid det där telefonsamtalet i somras, var att det nog var ett slags skämt. Inte kunde det vara möjligt? Nobelfesten?
– Jo, det var lite overkligt, medger Kjell.
Kjell Nilsson växte upp på den gård där han nu driver verksamhet tillsammans med hustrun Jenny Andersson.
Det som startade med 75 tackor för 22 år sedan har vuxit till dagens storskaliga satsning om just nu 410 tackor, vilka i år gav upp emot 700 lammungar.
Djuren har 1 800 hektar naturbetesmark på Hejnum hällar till sitt förfogande, vilket är ett av landets större betesprojekt.
Närmast i framtiden ligger att bygga om ladugården för möjlighet till styckning och rökning av kött.
Men, det där samtalet, från grossisten i Farsta: Har ni möjlighet att leverera filé och racks till runt 1300 gäster?
Jodå, visst hade de det, Kjell och Jenny.
– Ända sedan midsommar har vi sänt djur till slakt i Uppsala, sammanlagt nära 400 individer, berättar de.
Filén och racksen har tagits om hand, totalt runt 300 kilo. Resten har sänts tillbaka till den gotländska gården och saluförts där.
Av vikt har varit djurens genuina uppväxt och att de alla kommer från samma besättning.
I ett halvår har de därför också tvingats leva på en slags lögn. Restriktionerna har varit tydliga, ingenting får yppas i förväg som skulle kunna röja festligheternas meny.
– Många kunder vill ha just filé och även racks men vi har inte haft något att sälja eftersom vi skickat i väg allt. ”Tyvärr, men ni kommer att förstå”, har vi fått säga, berättar Jenny.
När det här reportaget görs är det fyra dagar kvar till den ståtliga middagen och än lever de i ovisshet.
En stor del av den tv-sända middagen bygger ju på vad som ligger på tallriken och matsedeln är alltid extremt hemlig.
– Tänk om det blir fisk! säger Kjell. Men så kan det väl inte vara? De har köpt kött för väldigt mycket pengar, då måste de väl använda det också, tycker ni inte? Snacka om blåsning, annars!
Jenny är intresserad av hantverk, design och inredning och tycker om att i tv studera klädseln på Nobel-gästerna. Kjell har väl också slängt ett öga då och då, men den här gången är intresset så klart större.
– Jag har aldrig varit så intresserad av Nobel-priset som i år, säger Kjell.
Kommer ni att sitta vid tv:n och titta?
– Jo, så blir det väl. Ett tag, i alla fall. Man vill så klart se vad de använder köttet till.
Någon egen festligt uppdukad Nobel-middag blir det inte hemma på gården. Däremot kommer de att äta lamm. Det gör de alltid.
– När jag träffade Kjell åt jag hirsbiffar och linser, nu skulle jag kunna äta lamm alla dagar i veckan, säger Jenny.
Vi går ut i hagen sedan, bondeparet uppklätt och fint med bubbel i glasen. För bildens skull, förstås.
Ett av lammen har dottern Alva gjort till sitt eget. Kliar man det bakom örat viftar hon på svansen som en hund.
– Hon skulle egentligen följt med och blivit middag, men är man så här tillgiven så får man stanna hemma, säger Kjell Nilsson.