I dag följer han dem som en hund och skulle gärna, om det gick, hänga med in och ligga i soffan.
Året var 2009 och man kan säga att Yngve och Elisabeth ”Lillan” Martis föll för Topper lika snabbt som en Ford Mustang V8 accelererar från 0-100 km/h. Det var bara det att han inte var till salu. Men, det här är en saga med ett lyckligt slut, efter flera vädjande telefonsamtal ändrade ägaren sig och Topper fick lov att flytta till Ganthem.
I dag följer han Yngve som en hund men vägen dit har varit lång.
–Man brukar säga att har du väl fått en mustang som en vän så blir den dig trogen, säger Lillan och klappar Topper på halsen.
Vi står ute på gårdsplanen och han är nybadad och vit, rena sagohästen. Yngve berättar och visar på forna skador som med största sannolikhet är orsakade vid det ofta mycket brutala, för att inte säga grymma, infångandet av vilda mustanger då gamla hästar spränger sig till döds för att undkomma helikoptrarna och utpumpade föl lämnas att dö i massinfösningens spår.
Det tog timmar och åter timmar, dagar och veckor, innan Topper överhuvudtaget lät någon komma nära hans högra sida. Något som kan förklaras med den skada som han har på bogbladet och som han, vildhäst som han är och med det en kraftig överlevnads instinkt, ville dölja för fienden eftersom det skulle göra att han visade sig svag.
–Mustangen är en vaksam häst, det är nästan som att de har ett sjätte sinne. De bedömer alltid situationen, berättar Yngve och förklarar sedan hur svårt det egentligen är att importera mustanger till Europa.
Topper fångades visserligen in som hingst men kastrerades direkt, att få tag i en vild mustanghingst är mycket ovanligt. Det är överhuvudtaget svårt att importera vildfångade mustanger till Europa eftersom det innebär att gå en lång, kostsam och komplicerad väg. Det för att undvika att vilda mustanger köps i horder för att sedan slaktas och säljas dyrt till de länder som efterfrågar hästkött.
Genom entusiaster och vänner i Danmark lyckades dock Lillan och Yngve för något år sedan få tag i ett dräktigt vildfångat sto, dessutom har de i dag en egen hingst, Chestnut eller Vims som han kallas, och driver sedan några år tillbaka mustanguppfödning på Gotland. I dag finns det sex mustanger i Sverige och fem av dem finns hos familjen Martis i Ganthem.
–Många frågar oss varför vi har mustanger och vi brukar svara att man kan ha dem till vad som helst, ja möjligen inte till att hoppa, men de vore ypperliga till exempelvis distansridning, säger Lillan och kisar i solen. Hon fortsätter ivrigt:
–Sedan så är det så att antalet mustanger minskar i USA, en del ser på dem som det vi på Gotland kallar för ”stor-råttor” medan andra som mustangen en nationalsymbol.
Trots det kärva läget som hästuppfödare i allmänhet, och som uppfödare av en ”smal” ras i synnerhet, hoppas och tror Lillan och Yngve Martis att folk ska få upp ögonen för den ras som de själva fallit så pladask för. Som helt och hållet vunnit deras hjärta tack vare Topper.
–Det vi har är amerikanska mustanger som tyvärr inte anses som en ras, inte ens i USA. Trots det är jag övertygad om att en dag kommer amerikanerna be OSS om hjälp att behålla sina mustanger genom blod från vår uppfödning. Det kommer inte ske om tio år utan kanske om 50, säger Lillan med övertygelse och tillägger:
–Man behöver inte vara rik för att göra det här. Det räcker att du tror.