Fascinationen väcktes redan när han som liten pojke storögt betraktade de sällsynta glänsande amerikanska bilarna som rullade förbi på vägen utanför hemmet i Vallentuna. Han såg dem som märkliga och fantastiska väsen, nästan som rymdfarkoster i sin design, form och färg.
Förtrollningen har aldrig släppt och allt sedan han började teckna och måla har hans motivvärld kretsat kring dessa bilar och motorcyklar.
– Det är någonting med de här fordonen, motorns dova ljud, en laddning och mystik som inte lämnat mig, säger John Eyre.
De nya blanka fordonen som glittrade i barndomens solsken är idag gamla, nötta, rostiga och buckliga och det är just förfallet och patinan som står i fokus i hans bildskapande.
– Det hänger väl ihop med ens eget liv också, att man själv blir gammal och nött. Fordonen speglar en tid då man var med, säger han och fortsätter:
– Jag vill försöka porträttera dem som de individer de är och berätta deras historia. Tänk på alla drömmar och färder som fordonen gett upphov till, alla som älskat, grälat, skrattat och gråtit i dem. Precis som oss människor bär de sina spår av den tid de levat och verkat i.
Han hittar dem på bakgårdar, i garage och på bilskrotar under upptäcktsresor i Sverige och USA och senast i Havanna. Resan till Kuba resulterade i en stor utställning i Stockholm på Galleri Eva Solin förra våren och nu i vår visas verken i sörmländska Hälleforsnäs.
Intill sommarhuset i Ireviken delar han ateljé med sin fru, konstnären Carina Moberg-Eyre. Johns morfar köpte marken redan på 1940-talet och han har tillbringat sin barndoms somrar här.
Parallellt med konstnärskapet arbetar han som frilansande grafisk formgivare, främst med böcker. Mitt i ateljén står hans klarblå Harley-Davidson från 1965, som varit i hans ägo sedan 80-talet.
– Det är perfekt här på ön för en gammal veteranmotorcykel – lugn trafik, fina vägar och korta avstånd mellan olika besöksmål, menar han.
Målningen börjar redan i kameran där han fångar in hur fordonen står och vad de utstrålar.
– I mina ögon är det patinerade och spruckna väldigt vackert. Med akvarellen kan jag fånga rostens rinningar och rosor och vattnets slump-moment bidrar till att skapa en slags poesi kring dessa motiv. Det är intressant att försöka fånga den hårda metallen med den skira, tunna akvarellen och att få liv i ytorna så känslan kommer fram.
När han valt ett motiv och börjar skissa med blyerts går han gärna nära inpå och beskär bilden, så att den rör sig mot det abstrakta. Det tar många timmar att göra en bild, som är oerhört detaljrik.
– Alla sinnen är med när jag målar. Jag minns hur det kändes när jag smög omkring där på skroten, ljuden och lukterna, säger han.
Fordonen minner om en svunnen tid, då det fanns en stark och ljus framtidstro, tiden för den amerikanska drömmen och det svenska folkhemmet.
– De representerar en period i människans historia då man tänkte att allt bara kunde bli bättre. Sedan blev det ju inte riktigt så, men den här positiva tron genomsyrade min uppväxt, säger John Eyre.