Ronehamns livs har funnits ”alltid”. Redan 1864, för över 150 år sedan alltså, öppnade butiken i samma hus som den ligger i dag, invid stora vägen.
Elly Lagerin började som anställd 1969 och tog över ruljansen 1980. Ett helt liv har hon tillbringat mellan hyllorna och praktiskt taget varje dag är hon där.
Kunderna kommer och kunderna går, men det har med tiden blivit glesare och glesare mellan besöken.
Affären är inte, säger hon, den samlingspunkt den tidigare varit. Storskaligheten på andra orter har tagit kunder från henne, det är baksidan med att driva öns kanske minsta livsmedelsbutik i en socken med knappt 400 invånare.
Många handlar i de större butikerna i Hemse, vissa som pendlar längre gör de flesta inköpen i Visby.
– En del som bor här ser man aldrig här inne, säger hon. Jag ser dem när de åker förbi eller slänger glas i glasigloon. Ibland har jag lust att säga att de gärna får handla här också, som hon säger.
Trots det väljer hon att oförtrutet att arbeta vidare, även om pensionsåldern gott och väl är överskriden.
– Vad ska jag annars göra, om jag inte är här? funderar hon.
Klockan nio om morgnarna slår hon upp dörren. Då kan kunderna köpa mjölk, diskmedel, chips och kalsonger, det mesta av vad de behöver.
Staffan Larsson är en av de trogna kunderna, han lägger fram knäckebröd, toapapper, lök och kaviar på bandet.
– Jag handlar nog det allra mesta här, säger han.
Ronehamns livs ingick tidigare i Ica-kedjan men de krav som sattes på henne gällande bland annat sortiment gjorde att hon valde att gå ur, det är säkert tio år sedan nu.
– Det skulle finnas sju olika sorters blöjor, men det funkar ju inte när det inte finns bebisar i socknen, säger hon.
Det är långt ifrån hur det var i begynnelsen, då såldes sockret i lösvikt och det feta fläsket var fett.
Numera kämpar hon på i mer eller mindre egen regi, dock inom ”Nära dej”-kedjans ramar, vars sortiment är anpassat till komplettering och lanthandel. Inköp i den lilla skalan, alltså.
För Elly har hennes lilla lanthandel blivit en livsstil, någon vidare lön kan hon inte ta ut, semester har hon praktiskt taget aldrig.
Någon enstaka gång om året är hon i Visby, men aldrig att hon gått in i de stora butikskomplexen där.
– Jag har aldrig varit inne på Ica Maxi, säger hon.
Som en slags tyst protest eller vad?
– Jo, det kan man kanske säga, plirar hon.
Affären har alltså rötter långt bak i tiden och Ellys egna erfarenheter går bakåt till 60-talet. Då var Ronehamn ett levande samhälle med skola och dubbla rader av laxtrålare i hamnen om höstarna.
De danska och tyska fiskarna bunkrade i affären och rökte sina cigaretter så dimman låg tät. Var vindarna hårda kunde de ligga till kajs länge, båtarna var inte så stora.
Det står ett slags skimmer om den tiden i dag när gatan ligger tom där utanför, knappt en bil passerar.
Hur länge till Elly ska orka driva sin butik vet hon inte. Varje vår säger hon samma sak: Jag kör vidare över sommaren.
...och så har även denna sommar gått och hösten kommit men ändå fortsätter hon hålla öppet för de runt 30 kunder som kommer varje dag.
Så hur länge håller du på, tror du?
– Tja, säger hon, det vet jag ju inte. Men tills vidare fortsätter jag i alla fall.
Den dagen hon slutar uppstår dock ofelbart ett hittills icke existerande problem: Var ska hon då göra sina egna inköp?
Hon har ju aldrig, i hela livet, behövt åka och handla. Och bara det, att kanske tvingas fara in på Hemse om ingen vill ta över hennes rörelse, väcker motstånd.
– Nu har jag det så bra, och saknar jag något hemma efter att jag stängt är det bara att cykla hit igen, skrattar hon.