För några år sedan läste läraren Ann Gisslevik en artikel om dumpstrare eller sopdykare - alltså personer som letar efter mat i containrar. Ofta handlar det om livsmedel med utgånget datum som butikerna slänger.
– Det var otroligt mycket mat som det egentligen inte var något fel på. Jag blev intresserad, men kunde ju inte gå till Hoburgshallen och börja dumpstra, skrattar Ann.
I stället började hon skissa på ett matprojekt och frågade personalen på Ica-butiken om de skulle vilja samarbeta genom att skänka mat som ändå skulle slängas. Det ville de.
Den 29 januari i år hämtade Ann den första kassen. Den maten har en grupp elever i klasserna 3, 4 och 5 noga följt och dokumenterat varje tisdag sedan dess.
När GA besöker matprojektet har Ann och hennes kollega, Susanne Rieem, just plockat fram tre brickor. På en av brickorna ligger oförpackad mat som har fått stå i rumstemperatur. På den andra har maten slagits in i plast. Den tredje matbrickan har förvarats i ett kylskåp.
– Det här är alltså den utgångna maten som vi fick i januari, förklarar Ann Gisslevik.
Tillsammans går de igenom och jämför allt som ligger på brickorna, livsmedel för livsmedel. De luktar och känner på bitar av bananer, bröd, kakor, groddar, färsk pasta, revbensspjäll och kyckling.
– Köttet är helt stenhårt på den första brickan, säger någon.
– Varför är det så då?, frågar Ann.
– För att det inte är inplastat, så all fukt har försvunnit, får hon till svar.
– Precis!
Ann vecklar upp ett plastpaket som innehåller Bregott.
– Är det någon som vill lukta?
Det vill de flesta och omdömet är att det luktar smör och kanske lite plast.
Efter varje genomgång dokumenteras allt. Eleverna visar upp prydliga tabeller med kommentarer om hur projektet utvecklats sedan förra tisdagen.
Så blir det rast och barnen försvinner ut i solen. Ann och Susanne förbereder nu lektion två.
– Varje vecka får vi ny mat som passerat bäst före-datumet. Vi smakar på den och sen lagar vi något av den, berättar Susanne Rieem.
Den här veckan har gruppen fått råa hamburgare, en bunt bruna bananer, kiwi, mango, en torr mandarin, ett paket färdiga köttbullar och en laktosfri drickyogurt.
– Varför har vi fått den här frukten, varför går den inte att sälja tror ni? frågar Ann.
Gruppen konstaterar att mangon har en brun fläck på sidan, att kiwin har en liten skada på skalet och att bananerna är väldigt bruna. Men det är inget som bekymrar eleverna.
– Mmm, vad gott! Vi väljer alltid bruna bananer i affären. De är mycket godare, berättar en elev.
En annan avslöjar att de planterat en mangokärna hemma.
Man pratar om ursprungsland, om vad laktosintolerans innebär och om vikten att tillreda mat som man känner sig osäker på.
När allt utom de råa hamburgarna, som alla luktar på, är avsmakade har det blivit dags för matlagning.
Eleverna planerar själva matsedeln och snart osar i hela klassrummet. Plötsligt står det bananpannkakor pyntade med köttbullar formade som en blomma, fruktsallad i drickyogurt och hamburgare på borden.
Den här veckan ska matprojektet avslutas och summeras. Men redan nu berättar Ann och Susanne att eleverna blivit modigare och vågar smaka på fler saker.
– Det är bra att börja med de som är små. Det är svårare med nya vanor när man blir äldre, säger Susanne.
– Vi har bland annat lärt oss att viss mat håller mycket längre än vad man kan tro och att mat som förvaras i plast möglar lättare. I det här projektet har vi fått in ämnen som matte, samhälls- och miljökunskap. Vi har experimenterat och utvecklat våra sinnen, summerar Ann Gisslevik.