I många år hade frågan om en kongresshalls vara eller inte vara i Visby diskuterats inom den gotländska politiken. Men i maj 2003 togs till slut beslutet att riva den byggnad intill Almedalen som fram till slutet av 1970-talet var Ica-lager och senare kom att fungera som ett ungdomshus för att ge plats åt en toppmodern konsert- och evenemangsanläggning.
Lördagen den 15 april 2007 invigdes Wisby strand, som anläggningen kom att heta, med Carola på scen.
Hon inledde inför en fullsatt hall med sina stora hits, bland dem ”Tommy tycker om mig” och ”Främling”.
– Härligt att Gotland äntligen fått den här kongresshallen. Vilken underbar lokal, det känns direkt att man hör hemma här, glittrade hon från scenen.
Glam och jubel där, alltså. Men vägen fram till den färdiga hallen var allt annat än enkel. In i det sista kämpade människor för att försöka visa byggets orimlighet.
Torsdagen den 12 maj 2005, då det var tänkt att det första symboliska spadtaget skulle tas ockuperades den röda tegelbyggnaden av demonstranter vilka kallade sig ”Gotlands svarta får”.
Protestbanderoller vecklades ut från fönstren och på gatan höll ett 20-tal ungdomar upp en lång svart banderoll med texten ”50 milj åt helvete!”.
Det finns annat att använda pengarna till, menade de. Ungdomsverksamhet, till exempel, liksom skola, vård och omsorg.
Arrangörerna av byggstarten började samtidigt flytta alla bord, blomkrukor och entreprenörskyltar till andra sidan huset, medan ungdomarna följde efter.
En talesperson för demonstranterna lät dock meddela GT:s reporter Eva Bofride att de inte hade något syfte att störa eller förstöra mer än genom sin närvaro:
– Det här är som ett sista andetag för att visa att det finns en stark opinion mot kongresshallen.
– Det är tråkigt att behöva ta till sådana här medel.
Andrea Ranglén utbildar sig i dag till socialpedagog vid folkhögskolan i Fårösund och arbetade tidigare med ensamkommande flyktingbarn på ett av regionens Haiman.
Då var hon 19 år och en av de demonstrerande ”svarta fåren”. Hon minns händelsen så här, när vi så många år senare träffas vid platsen för tumultet:
– Vi ville visa vårt missnöje, helt enkelt. Ett skrytbygge för etablissemanget samtidigt som det fanns bostadsbrist, skolor stängde, sjukvården gick dåligt, det var ju helt galet. På sätt och vis var allt precis som det fortfarande är i dag.
Aktionen var noggrant planerad. Banderollerna vecklades ut i samma stund som media anlände för att bevaka byggets symboliska start.
Ockupanterna hade till och med skrivit ett pressmeddelande med sina ståndpunkter vilka delades ut som flygblad.
Demonstranterna, som sade sig inte vara organiserade i något parti eller organisation, menade att politikerna fattat beslutet om ett kongresshallsbygge mot många gotlänningars vilja.
Det var något som störde kommunalrådet Jan Lundgren (S):
– Bästa sättet att påverka saker är att vara aktiv i de politiska partierna, det finns inga genvägar, sade han.
Ockupanterna gav sig dock inte. De stannade kvar i byggnaden tills polisen slutligen gick till attack.
Efter att ha försökt få kontakt med ungdomarna via megafoner forcerade polisen med hjälp av skylift och kravallutrustning fönsterrutorna med kofot så glaset yrde. Lugnt och stilla fördes sedan demonstranterna ut och kördes efter visitation till polishuset för förhör, något rättsligt efterspel blev det aldrig.
Mats Holst från polisen beskrev händelsen så här, vid en efterföljande presskonferens:
– Det gick lugnt till när vi gick in. Det var fyra män och en kvinna där inne och de ställde sig i skyliften utan att göra motstånd.
Det har gått 13 år sedan ockupationen och Andrea Ranglén säger att den civila olydnaden är något hon är stolt över. Att ungdomarna faktiskt visade var de stod. Det krävdes mer än insändare, det insåg de. Och så ville de ha uppmärksamhet kring rivningen, vilket det fick.
Lokaltidningarna skildrade ockupationen på helsida efter helsida och på ledarplats i GA löd rubriken ”Gatans parlament!”.
– Jag tror att alla lägen där människor visar sitt missnöje ger ringar på vattnet.
– Men tyvärr är det ofta som att sparka på ett berg, kapitalet styr och klyftorna ökar i samhället, då precis som nu, säger hon.
Andrea Ranglén håller fast vid Wisby strand som ett skrytbygge:
– Hur kan man lägga tiotals skattemiljoner på något som som varje år går back när vi anser oss inte ha råd att ta emot människor på flykt. Så tänker jag. Det finns en verklighet utanför de polerade fönstren man inte får glömma. De som jag ser gå in och ut är mest kostymnissar.
Du är så kategorisk, alltså? Det har ju ändå ordnats en hel del folkliga arrangemang.
– Det kanske låter hårdraget men faktum är att vårt ungdomshus revs för att bli ersatt av en svindyr kongresshall byggd av våra skattepengar till förmån för i de flesta fall företag med företagsjippon. Dessutom är kongresshallen väldigt ful, det får du gärna skriva.
Har du själv varit där inne?
– Det har jag faktiskt, men det har tagit emot. Jag har stått på gästlistan vid några konserter så jag har i alla fall aldrig betalat!
Wisby strand ägs av Region Gotland och drivs av bolaget NT Management med Tobbe Larsson i spetsen. Åtminstone ett litet tag till.
I mars tar Sten Carlgren, vd för Stockholmsbaserade Mister French-gruppen, över driften för såväl kongresshallen som intilliggande Kallis. Larsson blir dock kvar som minoritetsägare och styrelsemedlem.
Sten Carlgren har tidigare sagt så här i en GT/helagotland.se-intervju:
– Kallis är en juvel, men även en juvel tar du fram och putsar litegrann. Det är Wisby Strand som är kärnan i själva verksamheten.
– Utmaningen är inte Kallis, utmaningen är Wisby Strand. Självklart vill få hit fler konferenser och kongresser. Det är för låg beläggning i dag.
Sedan invigningen hade Wisby strand, enligt sin hemsida, vid årsskiftet hyst 1801 konferenser och 144 konserter. Håkan Hellström, Lena Philipsson, Mando Diao, Ulf Lundell och Timbuktu är artister som stått på scenen.