Det är full aktivitet på Kroks gård när Gotlands Tidningar kommer på besök i mitten av mars. Ett år och fyra månader har gått sedan ladugården brann ner med halva besättningen. Där byggnaden en gång stod håller två markarbetare på att grusa upp en gårdsplan. Gårdsägaren Bertil Olofsson, 66 år, har precis tagit emot leveransen av de nya kalvboxarna. Perfekt tajming konstaterar Fredrik Bjersander, 39, som driver gården tillsammans med sin morbror Bertil. Kvällen innan föddes nämligen gårdens första kalv. Det blev en kvigkalv, en Kata.
– Det gick bra, det skötte sig självt. Jag kunde se via kameran att den hade fötts, säger Fredrik Bjersander och visar på mobilen.
Att säga att Fredrik och Bertil haft ett tufft år är en underdrift. Sedan branden har de jobbat i ett. I väntan på att ladugården skulle bli klar har de fått sköta mjölkningen på en gård i Bäl.
– En kväll, när jag hade gått och lagt mig, larmade roboten klockan halv tolv. Så det var bara att åka, och jag var inte hemma igen förrän halv två. Då gick larmet igen. Halv fem var jag klar. Det tog hela natten, berättar Fredrik.
Men nu har de otaliga resorna till Bäl fått ett slut. För den 11 mars, 462 dagar efter branden, kunde djuren flytta hem igen.
– Det var hemskt skönt, då var man glad, säger Bertil.
Fredrik och Bertil går längs foderbordet i den nya ladugården. De stannar till vid ungdjuren och Fredrik pekar på en kviga med halva öron. Dagen efter branden hittade han henne, som då var liten kalv, ute i skogen.
– Hennes öron hade börjat brinna, konstaterar Fredrik.
Vi går vidare och slår oss ned i ladugårdens nya fikarum. Intill ligger omklädningsrum, kontor och mjölkrum. Genom ett fönster från kontoret har de full uppsikt över de två mjölkrobotorna. Och det är inte de enda robotorna i den toppmoderna ladugården. De har även en som föser ihop maten på foderbordet, och en robot som skrapar ner gödsel från spaltgolvet.
– Korna gillar sitt nya hem. De har fri tillgång av mat och gott om plats, säger Fredrik.
Att de trivs visar sig inte minst genom mjölken. De 98 korna har redan börjat mjölka mer, på en dag får de ihop 3,5 kubik. Men den 2 750 kvadratmeter stora ladugården är inte bara bekväm. Den är också mycket mer brandsäker än den förra.
– Hela den delen vi sitter i är gjord som en brandcell, berättar Fredrik.
Vad som orsakade branden i den förra ladugården kommer de aldrig helt säkert få veta, polisen la tidigt ner förundersökningen. Men Bertil Olofsson, som var den som upptäckte branden, är övertygad om att branden startade i mjölkrummets tvättmaskin.
Det är tack vare hans modiga insats som hälften av djuren kunde räddas.
– Jag hörde dem aldrig skrika. Men de hostade, berättar Bertil när han tänker tillbaka på den där decemberkvällen.
– Det var overkligt, jag fattar nästan fortfarande inte att det har hänt, säger Fredrik.
Trots traumat var de båda redan dagen efter branden rörande överens om att gården skulle byggas upp igen.
– Vi har hela tiden haft något att jobba för eftersom vi hade så många djur kvar. Det hade varit jobbigare om alla djur brunnit inne, säger Fredrik.
Samtidigt som Bertil och Fredrik satsar väljer fler och fler gårdar att lägga ner. För tio år sedan fanns 277 mjölkgårdar på Gotland. I dag är de 143 kvar.
– Då känns det väldigt bra att satsa, säger Fredrik.