Varje månad betalar regionen ut flera miljoner kronor i försörjningsstöd till personer som har svårt att klara vardagen med allt vad räkningar och utgifter heter. Pengar som främst går till att handla mat och betala hyra.
I juli 2014 införde alliansregeringen en extra fritidspeng för familjer så att barnen lättare skulle kunna delta i fritidsaktiviteter. Men från och med januari i år är den pengen slopad och istället har man höjt riksnormen för barn inom försörjningsstödet.
– För vår del på Gotland var det inte alls många som utnyttjade den extra pengen. Den nya nationella riktnormen ska räcka till barns fritidsintressen, säger Christina Godarve, avdelningschef på Socialförvaltningen.
Totalt i landet fanns år 2014 över 400 000 biståndsmottagare, varav cirka 38 procent var mellan 18 och 29 år gamla. På Gotland står ungdomarna för cirka 17 procent av den totala kostnaden för försörjningsstödet som 2015 låg på närmare 53 miljoner kronor.
– Vi ligger lägre än riksgenomsnittet trots att vi har Sveriges lägsta löner, säger Mari Bergström, chef för stöd- och försörjningsenheten.
Enligt Christina Godarve varierar siffrorna från månad till månad men är generellt lägre på sommaren då många lyckas skaffa sommarjobb. När sedan hösten kryper inpå och pengarna är slut så ökar antalet personer i behov av stöd.
– Men antalet sjunker hela tiden vilket är jättebra. En god arbetsmarknad de senaste åren är vad som gör den stora skillnaden, säger Christina Godarve.
Särskilda insatser spelar också roll, även om de inte ger lika stora utslag.
I december 2015 hade 633 hushåll försörjningsstöd på Gotland. Arbetslöshet, arbetshinder av sociala skäl samt sjukskrivningar är de främsta anledningarna till varför personer söker hjälp.
– Det är vanliga människor som kommer till oss och det är en mänsklig rättighet. Har man själv inte varit i en liknande situation är det svårt att föreställa sig. Det finns fortfarande lite skam i att komma hit och så ska man verkligen inte behöva känna, säger Mari Bergström.
Hon säger också att det är lite av en generationsfråga. Ungdomar har lättare att se det som en rättighet, medan vissa äldre fortfarande drar sig från att söka hjälp.
– Det kan vara vem som helst som hamnar i tillfällig knipa, och det finns en mängd människor i samhället som med sina inkomster redan lever precis på gränsen till normen, säger Mari Bergström.