Den ryska aktivistgruppen Pussy Riot springer in på fotbollsplanen i Moskva under pågående finalmatch i världsmästerskapet i fotboll för herrar.
Matchen pausas och aktivisterna förs bort av vakter.
Händelsen gör att jag under resten av söndagskvällen tänker mer på politik än sport. Så deras aktion har i någon form lyckats.
Denna text kommer inte handla om huruvida aktivism är bra eller dåligt. Utan den handlar om den makt som kulturella uttryck har och att jag önskar att vi släppte fram ännu fler röster i Sverige.
Vi befinner oss i en tid med ett stort informationsflöde och de kommande månaderna lär det öka genom valet.
Människor översköljs av information. Det ställs krav på individen att själv kunna granska och ta ställning i svåra politiska frågor.
Att både förstå budskapet bakom informationen och att fundera vidare kring vad den egentligen betyder för dig själv och andra.
I detta har kulturen en viktig funktion genom att den förmedlar intryck och information på ett annat sätt och för att den ”lyfter på lock”.
Det bubblar på den norrländska kulturscenen och det finns många skickliga kulturutövare som gör konst kring orättvisor och kolonialiseringen av Norrland.
Det är unga, smarta, normkritiska skapare som med olika uttryckssätt förmedlar sin bild av sina platser.
De knyter och höjer handen och säger - nu är det nog. Det sker en revolution genom kulturen i detta nu.
Ett exempel är bandet ”Northern Indians” från Piteå som ringar in några centrala frågeställningar i debatten med sin låt ”Northern Indians”:
”Det handlar om att ta sitt ansvar
Nåt politikerna knappast gör
Där de sitter med sin budget och
planerar
och lyckas lämna halva landet
utanför.”
Andra exempel på norrländska röster är poeten Lo Lindström, artisten Maxida Märak, filmskaparna Mirja Palo och Clara Bodén, konstnären Jenny Laiti, artisterna Sara & Samantha och bildkonstnären Jonna Jinton. Detta är för att nämna några.
Lo Lindströms diktsamling ”Att stanna” är i mina ögon mitt i prick när det gäller att ifrågasätta den rådande urbana normen. Hen ställer djupa frågor i sin poesi:
”Går det att bo kvar i orten du växte
upp i?
Vem blir du om din ursprungsplats
inte blir något du lämnar bakom dig?
Hur är det att bli kär i orten du lärt
dig att avsky?”
Ett konstverk som påverkat undertecknad är Mirja Palos ljud och bildinstallation om platsen Oajevagge i fjällvärlden.
I verket berättar hon om vad som skedde efter att ett norskt postflygplan kraschade där i snön i januari 2016. Mirja gestaltar platsen utifrån känslor och sinnesstämningar hos de personer som har anknytning till platsen och ställer stora frågor om platsers olika värde.
Jag önskar att utrymmet för kulturutövare var ännu större och att fler röster hördes över hela landet.
Det är en rörelse som reser sig nu och vi måste se till att det finns scener och utrymme för den.
Kulturen är befriande och det är skönt att få ta tills sig ett budskap på ett annat sätt än vi vanligtvis gör med till exempel politiska budskap.
Skapandets kraft utmanar oss och ger oss möjligheten att tänka klarare och framförallt längre.
Pussy Riots aktion i Moskva påminner om att världen ser olika ut. Demokrati är ingen självklarhet. Vi ska vara stolta över det kulturella utrymmet som Sverige erbjuder.