Bosse Björkman, Socialdemokraterna, tyckte det verkade som att den borgerliga delen av regionfullmäktige trodde att Socialdemokraterna var företagsfientliga.
Därefter höll han ett brandtal för privata utförare i välfärden och hur Socialdemokraterna på Gotland varit med och fattat stora beslut om att öppna välfärden för dessa.
Ändå är utmaningsrätten som ett rött skynke för samma parti.
Det var obegripligt när de som första åtgärd vid maktskiftet 2010 tog bort utmaningsrätten innan den hunnit prövas. Personligen trodde jag då att det var för att man inte förstått vad utmaningsrätten är och fungerar.
Men nu, nio år senare, är utmaningsrätten fortfarande samma röda skynke. Tyvärr med samma argument som jag då, 2010, tyckte visade på att man tror att utmaningsrätten fungerar på ett sätt den inte gör.
”Det är regionen, inte vem som helst, som ska bestämma vad som ska upphandlas” är en sammanfattning av alla de argument och farhågor den rödgrönrosa oppositionen framförde.
Så att de rödgrönrosa kommer att rösta nej till utmaningsrätten är helt klart för alla. Lika klart är att de kommer att förlora den kampen.
Men istället för att låta förslaget gå till omröstning valde oppositionen att kräva återremiss, en omröstning de, till skillnad från en omröstning om själva sakfrågan, var säkra på att vinna eftersom det bara behövs en tredjedels majoritet för att få igenom en återremiss.
Så agerandet hade inget annat syfte än att förhala beslutet.
Samma attityd till de privata aktörerna i välfärden visade sitt ansikte när beslutet om efterhandskompensation för privata vårdcentraler skulle behandlas.
Samma konfrontation märktes när styrkorten skulle behandlas. En process som pågått under lång tid och där alla partier varit med, jämkat och kompromissat. När det så var dags att anta målen ville oppositionen lägga till nya mål.
Det finns så klart en oerhörd betydelse och tillit i det faktum att hela fullmäktige kunde enas kring de mål man jobbat fram tillsammans. Under processen har alla fått ge och ta, nu skulle de rödgröna i sista stund få igenom sina önskemål och valde konfrontation. Igen.
Det är bara att beklaga.
Att då i nästa stund buttert och bittert anklaga ledningen för att ”inte vilja samarbeta” för tankarna till skolgården och relationsdramatiken som kan äga rum där.
Den fråga där konfrontation ska synas och har en självklar plats är när budgeten för regionens verksamhet ska behandlas.
Vill man belysa ideologi och skillnaden i politiska värderingar är budgeten ett ypperligt tillfälle.
Den debatten var också helt och hållet förutsägbar. Regionledningen påtalade vikten av återhållsamhet medan oppositionen menar att denna återhållsamhet är onödig.
En annan återkommande argumentation är att de som allra mest behöver välfärden kommer att drabbas av effektiviseringarna. En annan infallsvinkel kan vara att just dessa ska värnas och att resurserna gå till dem som behöver dem bäst.
Om det är omöjligt att hålla sig inom de ekonomiska ramarna måste också slutsatsen bli att låta bli att ta fram en budget. Det är bara att räkna på vad resultatet blir i slutändan och skjuta till de pengar som fattas.