Vi åker över bron, Pepparholmen, ner i tunneln, fortsätter genom Danmarks jordbrukslandskap, tar båten över Fehmarnsundet och fortsätter genom Tyskland.
Raka vägar, kuperade landskap och fält och skogsmark som är stora till ytan. Vi svänger höger innan den Schweiziska gränsen och tar oss genom Frankrike som bjuder på bördiga landskap och vinodlingar för att tillslut mynna ut i bergskedjan Pyrenéerna. Vi tar oss över bergen och så är vi framme i Spanien och i regionen Katalonien med Barcelona som huvudstad. Jag har gjort denna resa i buss så många gånger att jag känner igen varje kurva längs vägen. Min och Barcelonas relation är en stormig och omöjlig kärlekshistoria. Trånande, passionerad, intensiv, stundtals komplicerad för att sedan brytas och i dag mest bestå av vackra minnen.
Katalonien och Barcelona delar med sig av sin plats på ett frikostigt sätt tillmånga besökare. Men jag ser att det har hänt något under de 15 år jag har haft en relation till platsen.
Jag har följt hur turismen växt och attityden har förändrats. Nu hänger skyltar med texten ”Barcelona är inte till salu” från balkongerna och en antiturism-grupp stormade nyligen en sightseeingbuss och vecklade ut en banderoll med texten ”Stoppa massturismen i katalanska områdena”. Gruppen menar att turismen förstör det vardagliga livet för ortsborna.
Helgen som gick är en av årets mest intensiva resehelger. Flygbolaget SAS var tvungna att ställa in avgångar till orter runt Medelhavet på grund av sjukskrivningar. Denna nyhet kommer samtidigt som nyheter om att Barcelona, Palma de Mallorca och den grekiska övärlden blir sjuka av mängden besökare. Paradoxalt på något sätt.
Forskaren Josefina Syssner vid Linköpings Universitet säger att ”Turism gör platsen till en produkt.” En företagare inom det gröna näringslivet sa till mig ”Är det Skansen de vill ha och betala för så är det Skansen de ska få”. Hela Gotland är i dag levande, men hur ser vi till att ön inte förvandlas till vad vissa kallar ”Skansen” där civilsamhället är statister? På Gotland är det underförstått att nya satsningar helst i någon form ska gynna besöksnäringen. Finns det en turismvurm på Gotland?
Turismen genererar så oklart oändligt många positiva saker. Men det är inte bara positivt, utan det är viktigt att stanna upp och reflektera. Av vissa pekas turismen ut som ”räddningen” för landsbygden. Men turismen kan inte frälsa hela ön. Vi behöver ha platser där det går att bo och leva året om. Väte har inte samma förutsättningar eller ambitioner när det gäller turism som vissa andra socknar och kan inte kapplöpa med till exempel Bunge eller Tofta. Var lämnar det oss och vår självbild? Våra #gotlanddifferentdays kanske bara är vanliga dagar?
Varför satsar Gotland på en näring som inte är hållbar? Hur vet vi när vi ska dra i handbromsen så att vi fortsätter att vara en hållbar och frisk destination och plats?