Ni som lyckats undvika att läsa, se eller höra om ”Glassgate” borde egentligen få fortsätta leva utan kunskap om vad det handlar om. Men även om det är en debatt på sandlådenivå så är det är bra exempel på hur politiskt påverkansarbete av somliga plötsligt kallas ”aktivism” och därmed något dåligt.
Det handlar om något så simpelt som att ett populärt glassföretag valt att ta ställning för de ensamkommande unga genom att hylla beslutet i sin marknadsföring. Detta har fått SD-kollektivet att gå i taket och kräva bojkott. Partiets lista på allt som ska bojkottas börjar bli väldigt lång.
Värre är att de som annars vill framstå som ”vuxna” i debatten, sänkt sig till samma nivå. Många moderater häcklar och rasar över att företaget valt att ta ställning. Något som företaget i fråga dessutom har gjort i många andra frågor tidigare.
Men det intressanta är inte sandlådetjafs om glassmärken utan hur det blivit något fult eller i alla fall ifrågasatt att ta ställning som företagare.
Alla företag tar ju ställning till en massa saker som kan anses politiska. Men inte alla använder det i sin marknadsföring.
Det som kallas politisk aktivism menas vara ett dåligt sätt att påverka, nästan lite suspekt, i närheten av utpressning.
Man kan också kalla det demokrati. Opinionsskapande insatser av olika grupper för att påverka politiska beslut har förekommit i alla tider.
Det kan knappast anses populistiskt att ändra sig eller ta ställning för ett kontroversiellt beslut. Det gör man inte lättvindigt utan efter noggranna överväganden.
Det finns företag som lobbat och jobbat strategiskt för att påverka politiska beslut som går i riktning mot de partier som nu är så arga över glassbolaget och driver högljudda kampanjer för att ett annat glassbolag. Självklart påverkar det konsumtionsmönstret, åtminstone kortsiktigt. Det tänker jag är bra. Kanske inte att bojkotta nån bara för att den inte tycker som jag, men att kanske köpa lite extra mycket glass av en annan.
Snart är de flesta problem glömda till fördel för nån annan fråga och ingen människa orkar bojkotta saker man egentligen vill ha hur länge som helst.
Om det politiska påverkansarbetet bara ska få äga rum inom den politiska apparaten blir det trångt och medborgarnas möjlighet till inflytande liten.
Allt färre är organiserade i politiska partier, att engagera sig i enskilda frågor är vanligare. Det är nya strukturer och processer för att påverka beslutsfattarna än tidigare när man gick med i ett parti, la en motion som sedan skulle hanteras genom hela partiapparatens delar.
Problemet är inte att människor engagerar sig och använder olika metoder för att försöka påverka. (Självklart ska det ske inom lagens gränser och helt utan våld eller hot).
Problemet är hur de politiska partierna ska kunna fånga upp detta engagemang. Fler och fler partier öppnar sig och jobbar transparent även utanför själva medlemsskaran.
Det är viktigt och spännande även om de formella besluten kring politiska handlingsprogram ännu måste gå genom det demokratiska interna partisystemet. Men innan man hamnar där kan man jobba brett.