Apropå skogsbränderna påminns det om i nyhetsinslag att nästan alla drabbade kommuner, i Sveriges inland, är små i befolkningsstorlek.
Detta även om de är stora i yta. Och de har ofta dålig ekonomi.
Kommunen Ragunda, i östra Jämtlands län, nämndes. En av de största bränderna är i Ljusdals kommun och några är i Älvdalen och Härjedalen.
Det diskuteras om att dessa kommuner kan få svårt att klara de ökade kostnader som skogsbränderna för med sig.
För även om stora insatser görs av frivilligt arbetande, och det har skänkts många nyttiga saker, så uppstår ändå ökade kostnader för kommunerna.
Det gäller även om staten tar en viss kostnad i och med insatser av dess myndigheter.
De drabbade kommunerna är inte bara glest befolkade. De som bor där har hög snittålder och hög andel pensionärer i sina små befolkningar.
Kommunerna har därmed svag skattekraft i sina invånare, som till stor del är låginkomsttagare snarare än medelinkomsttagare.
Ragunda, och Älvdalen, är dock kommuner med stora naturtillgångar i vattenkraften, vid sidan av exempelvis skogen.
Men den beskattas på statlig nivå. Med det system som finns i Norge skulle en kommun som Ragunda vara väldigt rik. För då hade den fått skatteintäkter från vattenkraften.
Vilken nivå i ett land som har olika typer av beskattningsrätt är inte samma över allt i demokratierna.
Det är till exempel inte mer rätt, eller fel, att beskatta vattenkraft på statlig nivå än på kommunal eller i ett län eller i en region.
9 september är det val till de tre nivåerna: riksdagen, landstinget (regionen) och kommunen.
Sverige har av tradition haft mycket makt förlagd till statens nivå. Särskilt fram till 1970-talet var det så.
Sedan dess har en viss decentralisering skett, till främst kommunerna. Det gäller ansvaret på en rad områden, som gällande skolan. Men sällan har beskattningsrätt eller tillräckligt med resurser följt med. Det talas om att Sverige gått från välfärdsstat till välfärdskommuner.
Ofta finns staten kvar i bilden för kommunerna, som stiftare av lagar och regler på olika områden, som skolan. Och som finansiär, vanligen delvis.
Staten är dock ovillig att lämna ifrån sig makt, som beskattningsrätt, till andra nivåer.
Vi talar här om till kommunerna, eller landstingen (regionerna). Men EUs nivå finns också som alternativ.
Socialdemokratiska linjen har varit att staten ska ha stor makt, och beskattningsrätt.
I det senare fallet nästan på alla områden utom på främst löneinkomster.
Moderaterna är på den linjen också, även om de vill ha lägre skatter.
Främst Centerpartiet har drivit att decentralisera och då kanske göra det gällande skatter på olika områden, som exempelvis vattenkraft.
Demo-delen i demokrati syftar på demos, folket. Men hur stor del av folket det ska gälla har alltid varit ett avgränsningsproblem.
Anhängare av en stark statsmakt, med omfattande beslutande- och beskattningsrätt på statens nivå, har anledning att fundera över sin hållning.
För om staten styrs av en politiskt sett Trumpliknande makthavare, som är maktfullkomlig och med extrem politik, kan det vara bra om en del makt inte ligger där utan på en annan nivå.