Förberedelserna inför Allhelgonahelgen är i full gång på öns kyrkogårdar. Bland guldgula lönnlöv i Lärbro möts de fyra kollegorna i Norra Gotlands pastorat, för att berätta om det märkliga som hände.
Inom loppet av ett halvår miste de sina pappor: Sven, Bengt-Åke, Viktor och Paul, alla gick de bort under vintern 2021 och våren 2022.
– I december dog min pappa Sven, sen var det Juanas pappa Bengt-Åke i april, och Pias pappa Viktor och Renées pappa Paul i maj, säger kyrkoherde Martina Åkeson Wollbo och berättar att hon och kollegorna sitter i samma ledningsgrupp.
Alla är de som kyrkans anställda vana att möta människor i sorg. Pia Jacobsson är klockare, Juana Baumann diakon, och Renée Strage Nylander pedagog. Nu möttes de i samtal kring den egna sorgen.
– Med de jobb vi har kunde vi prata med varandra, det är en sån styrka i det. När någon ber för ens familj tar det tag i hjärtat, säger Renée Strage Nylander om tiden då mycket kretsade kring att mista en far.
Alla fyras pappor hade varit skruttiga och sjuka på olika sätt. En jobbig tid för alla, där sorgen blev en pågående process. Pia Jacobsson berättar hur hennes pappa Viktor fick öppna sår och blev liggande.
– Det var inte värdigt. Han var klar in i det sista, och var färdig med livet. Det var som en bakvänd förlossning, säger hon om hur hon upplevde döden.
Hon får medhåll av de andra. Att dela döden blev för kollegorna också ett sätt att möta livet, med både sorg och glädje över det som varit. Martina Åkeson Wollbo berättar hur hon bjöd hem kollegorna på mat, bubbelbad och massor av prat.
– Alla hade bilder med av sina pappor, det kändes så härligt, säger hon om den kvällen.
Att möta andra i samma situation och att dela livet kring döden hjälpte dem vidare.
– När jag satt där mindes jag min pappas mjuka händer och hur det kändes när jag var liten och han tvättade mitt hår. Det kändes så stort, säger Martina Åkeson Wollbo och får tårar i ögonen.
Att våga prata om sorgen och den som dött gör deras minnen levande.
– Genom att prata om dem håller vi dem vid liv, säger Juana Baumann medan Pia Jacobsson börjar berätta som sina föräldrar, som när de var unga köpte ett torp i Hamra.
– De fick låna pengar av handlaren. Min pappa byggde ett rum till mig och min syster uppe på vinden, med sovalkov, sängar och en sminklåda med spegel. Han var så himla mjuk och kärleksfull, även om han inte pratade så mycket om känslor, säger hon.
Juana Baumann berättar att hennes pappa fick en demenssjukdom och att döden när den väl kom var väntad. Hon värdesätter kollegornas förmåga att lyssna.
– Jag tyckte att det var så skönt att få prata med dem. Jag hade jobbat genom hela sorgeprocessen med att ta hand om andras sorg och med alla praktiska saker kring begravningen, säger hon.
För Martina Åkeson Wollbo kändes det som präst naturligt att själv hålla i griftetalet, assisterad av en annan präst, under begravningen.
– Det hade jag sagt till pappa att jag skulle göra. Vi kunde verkligen prata om döden, han och jag.
För de fyra kollegorna handlade det om pappor med långa liv bakom sig. Att mista ett barn är annorlunda.
– Jag förlorade ett barn som skulle fylla sju år 1999. Han var då yngst i syskonskaran. Pontus har alltid fått finnas med oss och vi har alltid pratat om honom, säger Pia Jacobsson och berättar att hon sedan fick två barn till.
Att inte skydda vare sig dem eller andra barn från döden, vare sig de upplevt förlusten av ett syskon eller inte, menar hon och kollegorna är viktigt.
Som diakon har Juana Baumann en specialutbildning i att möta barn i sorg, något som hon kan relatera till själv eftersom hon hade en syster som dog ung.
– Dela sorgen och de stora frågorna med barnen. Och ta in någon annan utifrån som pratar med dem, säger hon och menar att det är viktigt att låsa upp och få tillgång till alla sina känslor för att kunna gå vidare.
Inför Allhelgonahelgen har kyrkan förberett sin personal, där döden kan förena och vara grund för samtal om livet.
– Vi har fyllt på, så att vaktmästarna kan fråga den som har sorg hur de mår, säger Martina Åkeson Wollbo och menar att det är viktigt att våga närma sig den som har mist någon i sin närhet.
Någons flagga på halv stång kan i vardagen bli en signal till samtal med omgivningen:
– Vi som jobbar i kyrkan vet att vi inte kan göra andra mer ledsna, genom att fråga hur de mår och att prata med dem – även om reaktionen ibland blir gråt, säger hon.