Sanda skola har i dag knappt 100 barn från förskoleklass till och med årskurs fem. Hit kom Kerstin Molin för 41 år sedan som ung lärare. Då hade hon utbildat sig på lärarhögskolan i Kalmar och jobbat ett år i Fole, samt vikarierat i S:t Hansskolan under en termin.
– När man har varit här i över 40 år trivs man på en landsortsskola. Men vart tog alla åren vägen, utbrister hon, omgiven av barn i matsalen.
I dag undervisar Kerstin flera av barnen till de föräldrar som hon en gång haft i skolan.
– De säger att jag ser likadan ut och inte har ändrat mig så mycket. Barnen ger ärliga svar, om de tycker att jag ser trött ut eller om jag var snyggare i håret innan jag klippte mig, säger Kerstin Molin.
Isabella Åkerbäck i årskurs tre är glasklar över slutbetyget när hennes lärare nu lämnar skolan.
– Hon är vår bästa fröken, för att hon är så snäll, säger hon och avslöjar att hon såg tårar på frökens kind redan på morgonen.
Kerstin Molin skulle ha slutat jobba redan för två år sedan när hon fyllde 65 år, men hon kunde inte.
– Det här är det svåraste när man ska sluta, att lämna de här guldpluttarna, säger hon och förklarar att hon älskat att gå till jobbet varje dag.
Med i snitt 20 nya elever varje år handlar det om fler än 800 elever som har passerat Kerstins vakande öga. För henne innebär att vara lärare också att vara kurator, skolsköterska och lite av en extraförälder.
– Barnen och föräldrarna är med mig i tanken både dag och natt, säger Kerstin Molin.
När skolan nu har svårt att rekrytera utbildade lärare, är arbetsbörda och de ökade kraven något som Kerstin Molin tror är avgörande.
– En del yngre slutar och hittar andra jobb utan den pressen. Det är många lärare som inte orkar utan går in i väggen, säger hon.
Själv skulle hon gärna se en vuxen till i varje klassrum som avlastning.
Att skolan finns kvar i Sanda, och andra socknar på landsbygden, tror hon är viktigt för Gotland.
– Föräldrar flyttar till landet för att det finns en skola. Våra barn får en lugnare start här, alla känner varandra och det är skönt, säger Kerstin Molin.
I morgon laddar hon fickorna med näsdukar och servetter – den allra sista examen lär bli en tårfylld tillställning för både barn och lärare. Med tre egna barn och sex barnbarn har Kerstin Molin inga problem att fylla sitt nya liv som pensionär. Hon börjar långsamt förlika sig med att tiden i yrkeslivet är över.
– Jag ser tillbaka på alla de här åren med glädje och någon gång måste man sluta, säger hon.