Sara Nilsson, lantbruksveterinär, tar emot i personalrummet. Hon är egentligen ledig idag, men ska besöka dressyrryttaren Louise Etzner Jakobsson för att besiktiga hennes häst inför resan till Paralympics i Brasilien.
– Hästen ska parasit-behandlas och avmaskas. För transport till utlandet krävs en så kallad Traces-dokumentation, ett slags hälsointyg för resande med djur. Det blir mycket pappersexercis vid sådana här tillfällen, säger Sara Nilsson.
Innan veterinärstudierna jobbade hon som driftledare på en stor gård i Sörmland.
– Jag har haft mycket nytta av mina år som driftledare, det ger mig ytterligare ett perspektiv från lantbrukaren sida, säger Sara Nilsson.
Distriktsveterinärerna är den enda verksamheten på Gotland som bistår med en dygnet-runt-jour.
-Eftersom vi är ganska isolerade på Gotland, finns det inte samma möjligheter att remittera patienter till andra kliniker. Därför tar vi hand om de flesta patienter själva, vilket resulterar i att det finns en stor kompetens i verksamheten, säger Sara Nilsson.
Högsäsongen börjar lida mot sitt slut, de har haft mycket att göra i sommar.
– Ja, turisterna har ju såklart också djur som ska tas hand om så det blir mycket att göra på sommaren, säger Sara med ett leende.
Juverinflammation, avhorningar och kastrering hör till de vanligaste patientfallen för en lantbruksveterinär. Men yrket har en stor bredd och för Sara Nilsson är rådgivningen den mest intressanta biten.
– Yrket förutsätter ofta god kommunikation, det är minst lika viktigt som den medicinska kompetensen. Mitt största intresse inom yrket är att jobba med rådgivning i förebyggande syfte. Det känns meningsfullt att hjälpa lantbrukare att utveckla sin hållbara djurhållning.
Smådjursveterinären Evelina Johanssons första patient är en hund som ska bli av med sin tandsten. Hon fyller sin spruta med lugnande medel.
– Att ta bort tandsten på hundar och katter är vanligt förekommande, säger Evelina med ett leende. Annars är arbetet väldigt dynamiskt. Jag behandlar cirka tio individer per dag, alla med olika åkommor.
Akutfallen spär ut de inplanerade besöken. Plötsligt står en djurägare i hallen med sin krampande hund. Förståeligt uppriven över situationen bli hon hänvisad in till ett undersökningsrum.
Trots oplanerade akutfall försöker de samlas i personalrummet för en gemensam frukost klockan nio. Snart bjuds det på kaffi med mjölk från gotlandsproducerande gårdar. Stämningen är mysig, frågor om patienter blandas med privata samtalsämnen. Det talas engagerat om den krampande hunden. Ung, endast ett år gammal och kanske går den förlorad.
Lantbruksveterinärerna samlas efter en stund runt bordet. De går igenom dagens besök, och delar upp patienterna efter geografiskt läge.
Lantbruksveterinär Petter Schwans första patienter står stallade på Kristian Gustafssons gård Skradarve i Grötlingbo. Ja, kanske känner ni igen hans namn. Han medverkade i TV4s satsning Bästa bonden, som sändes under 2015.
Hos Kristian finns det en del att pyssla med. En kviga med en dräktighet på 180 dagar misstänks ha råkat ut för ett missfall. Rektalhandskar på, och Petter konstaterar snart att så är fallet, dessutom har hon dragit på sig en livmoderinflammation. Behandling sätts in med medel som hjälper till att stöta ut fostret samt febernedsättande.
– Det är såklart alltid en förlust när något sådant händer, säger Kristian Gustafsson. Jag vill alltid ha 200 dräktiga kor, och alla missfall innebär ju produktionsbortfall. Men det händer inte så ofta som tur är.
Nästa kviga har en misstänkt juverinflammation. Petter spritar höger bakspene och fyller provröret med mjölk. Odören letar sig upp i hans näsa, konsistensen ser heller inte bra ut. Spenen kan i värsta fall behöva tas bort.
– Det lustiga är att en mindre spene bara resulterar i ett produktionsbortfall på ungefär 5-10 procent. Blir två spenar borttagna blir mjölkningen däremot betydligt sämre, säger Petter.
Under dagens första besök hinner Petter Schwan behandla en kviga, undersöka ytterligare tre och avhorna en drös kalvar. Ändå är det inte högsäsong.
– Det är ett otroligt flexibelt och fritt arbete, säger Petter. Vissa dagar jobbar man till sena kvällen och andra dagar kommer jag hem vid två. Vi arbetar under så kallad förtroendetid, vilket passar mig väldigt bra.
Han är uppvuxen i Gammelgarn och i Visby med en pappa som veterinär. Äpplet faller inte långt från trädet och som 21-åring påbörjade Petter sin utbildning vid Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU i Uppsala. Där mötte han sin fru Ebba.
– Vi är både veterinärer och efter utbildningen ville vi hitta en gård att slå oss till ro på. Vi snurrade runt i Linköping ett tag men insåg efter en stund att vi skulle få mest för pengarna på Gotland.
Nu bor de i Katthammarsvik och har en lammgård om 45 tackor samt Gotland enda djurkrematorium.
På en gård i Vamlingbo väntar nästa patient, en kviga som lider av en varböld på höger framben. Varbölden kommer sig av en bakterie som smugit sig in i klövspalten.
– Antagligen har hon trampat på något i hagen, eller så har huden spruckit till följd av torrhet, och sedan trampat omkring i lervällingen.
Petter sätter in behandling med penicillin och smärtstillande.
– De här varbölderna är svårt att komma åt, eftersom kor kapslar in infektioner i kroppen, säger Petter och tillägger;
– Under sensommaren är det visserligen inte lika mycket att göra, men såren är alltid desto äckligare. Vi är inne i en riktig rötmånad som förvärrar infektionerna, och ute på bete går de ibland ganska länge med infektionen innan den upptäcks.
De ska vänta på resultat efter behandlingen, men risken finns att hältan inte blir helt bra. Petter ger order om att ge kvigan penicillin vid ytterligare två tillfällen.
Han har alltid velat bli veterinär. Men han är noga med att påpeka att det inte är riktigt så glamouröst som det kanske verkar, särskilt inte för en lantbruksveterinär.
– Det är ett väldigt kladdigt arbete med avföring och var, och gräsliga odörer, säger han och brister ut i skratt. Det är inte många veterinärstudenter som viger sitt yrkessamma liv åt lantbruksdjur, de flesta vill jobba inne på klinik med katt och hund.
Själv trivs han ute i fält, även om arbetet kan bli ganska monotont.
– De flesta besök är rena beställningsjobb. Lantbrukaren har redan ställt diagnos och jag åker rätt och slätt ut och behandlar. Privata djurägare med större djur som hästar är oftast inte lika insatta i den medicinska delen och ringer inte in med en ställd diagnos. Då kan det bli riktigt spännande, att åka ut på ett besök där man inte vet vad man kan förvänta sig, säger han med ett leende.
Petter påpekar att det är en ynnest att jobba som lantbruksveterinär i Sverige.
– Vi har en oslagbar standard i Sverige med låg antibiotikaanvändning och strikta djurskyddskrav. Därför har vi också friskare djur i Sverige, sjukdomar som andra länder fortfarande kämpar med att utrota har vi blivit av med för länge sedan tack vare äldre kollegor som har gjort ett fantastiskt jobb med att sanera och övervaka epidemiska sjukdomar. Det gör att vi hela tiden ligger i framkant, berättar han.
Att vi lägger mer tid och pengar på våra djur idag är en utveckling som beror på flera faktorer.
– Djurägare är mer medvetna idag, de flesta har råd att lägga ner mer pengar på sina djur och tekniken har utvecklats.
Men utvecklingen ställer också vissa krav på förmåga att tänka etiskt och utmynnar ofta i moraliska dilemman.
– Det är något som man måste ha med sig i bakhuvudet, vad räddar jag det här djuret till? Ett drägligt liv? Eller att hålla produktionsdjur vid liv för att några månader senare låta de gå till slakt. Det är en ständig avvägning som kan vara nog så svårt, säger Petter.
När det ändå inte finns något kvar att göra, och det mest rimliga är att ta bort ett djur, känns det värdefullt att kunna avsluta dess liv så värdigt och smärtfritt som möjligt menar Petter Schwan.
– Jag försöker att inte involvera mig för mycket i djuret känslomässigt, men har självklart ett engagemang för att se till att patienten får det så bra som möjligt. Det som känns riktigt tråkigt är att behöva ta bort fullt friska individer på grund av att ägaren inte längre har tid för sitt djur eller att djuret inte har någon ägare alls. Det är annat med sjuka djur, de ska inte behöva lida.