Det började på 1960-talet, Gertinge Petterson hade slutat åttonde klass och var trött på skolan. Hans pappa tyckte att den 14-årige pojken behövde komma ut och jobba istället för att gå hemma och driva, så sagt var gjort och Gertinge Pettersson gick till arbetsförmedlingen.
– Där fanns det två jobb att välja på. Ett på färghandeln och ett på växthuset Linds. Eftersom jag alltid varit intresserad av blommor och växter valde jag att bli springsjas på Linds, säger Gertinge Pettersson.
I dag, 50 år senare, sitter Gertinge Pettersson i det stora växthuset och ser ut över snittblommor och krukväxter.
– Det var väldigt annorlunda då. Vi låg mitt på Stora torget och åkte ut till bondgårdarna och i skogen för att hämta halm och mossa att binda buketterna med, berättar han.
Från början var han bud. Eftersom han inte hade fyllt 15 än så fick han cykla medan de andra budpojkarna åkte moppe. När budfirman tog över fick Gertinge Pettersson komma in i butiken.
– Jag var på upplärning, satt i fikarummet och lärde mig vad alla kunderna hette. Så när de kom kunde jag säga ”vill landshövdingskan ha buketten större?” eller ”tycker fröken Larsson att den passar?”. Och jag behövde alltid fråga ”får jag ta middag, herr Lind?”.
Gertinge Pettersson ler vid minnet. När du-reformen kom på slutet av 60-talet försökte han bli mer informell med kunderna.
– Jag minns att jag frågade biskopinnan vad hon tyckte om buketten utan att använda titel och hon vände sig om, spände ögonen i mig och sa ”herr Pettersson, vi är inte du med varandra”.
Gertinge Pettersson började tidigt med sorgbuketter och gravsmyckning, och det har han fortsatt med. I dag är han expert på hur blommor ska kombineras på bästa sätt, men ibland önskar han att han fick använda sig mer av sina kunskaper.
– Jag tycker att människor ofta fastnar i begravningsbyråernas kataloger, säger han.
Allra bäst tycker han att det blir när de anhöriga kommer in och får berätta lite om den som dött så att han får göra något som passar dem personligen.
– Är det till exempel någon som älskar att orientera så kanske det är bättre att ha mycket grönt och mossa än röda rosor. Och är det någon som tycker om att dansa så varför inte ha med dansskorna på kistan.
Gertinge har gjort kistdekorationer till både vänner och familj och han möter ofta människor i sorg.
– Det finns stunder som stannar hos mig. Som när jag skulle dekorera en kista tillsammans med den avlidnas dotter. När vi hissade ner kistan sa dottern ”nu kommer det kittlas i magen mamma” och för varje blomma vi häftade på locket sa hon ”nu häftar vi mamma”, det tyckte jag var väldigt fint.
Det är egentligen bara en typ av dekorationer han tycker är riktigt svåra.
– Barnkistorna, de är så små och det känns i hjärtat att smycka dem.
Gertinge Pettersson har trivts bra på sitt arbete i alla år, förutom en gång:
– När jag var i tjugoårsåldern så blev jag så trött på all övertid så jag sökte ett jobb på Ericsson. Men jag slutade direkt och bad herr Lind att få komma tillbaka, det var för enformigt.
Men nu när pensionen närmar sig tycker han ändå att det är rätt skönt.
– Jag kommer aldrig att lämna blommorna helt. Men jag ser fram emot att studera, resa och lära mig nya saker. Jag skulle vilja åka till Island till exempel och min partner Bertil kan redan isländska så det passar bra, säger Gertinge Pettersson och ler.