RIKSKÄND OCH ÖKÄND (GT)
Det kom en ansökan om provridning till Beridna högvakten häromsistens: ”Kvinna 50+, mycket vältränad och orädd”. ”Jag ville inte skriva ut att jag fyllt 61. Åldersdiskrimineringen, du vet”. Carin Götblad har det som krävs för att sitta säkert i sadeln. Liten och lätt, men omvittnat stark. Fråga polisgubbarna på Gotland om det. Dom vet. Snart också paradhästarna i Kungens kortege.
Om jag hävdar att Carin Götblad togs emot med en viss surmulenhet och häpen undran i flera läger, är det absolut ingen överdrift. Ung, kvinna, blond med en röst som inte lät som om den var ämnad för att ryta. Oerfaren som ledare. Det var inte höga odds på den karriären. I synnerhet inte bland en del konstaplar med väl insuttna kontorsstolar i stans blåmålade polishus.
Hur det gick? Det vet vi idag.
– Bra, men jag höll på att knäcka mig på kuppen, berättar Carin när vi sitter i hennes trädgård i Visby innerstad. Carin säger att hon ogillar uttrycket gå-i-väggen, men det var precis vad hon höll på att göra.
– Jag var så dum. När jag kom till Gotland tänkte jag så här: Va´ bra. Här känner jag ingen, då kan jag jobba sju dagar i veckan, hur mycket som helst. Jag hade aldrig varit med om att mina krafter inte räckte till, men jag höll på att ta helt slut. Som tur var tog jag hjälp, men då var klockan fem i tolv.
Ytterligare 10 kilo Carin hade då försvunnit. Men styrkan var trots allt intakt, vilket framgick av den genomgripande förändring som skedde i det gotländska polisdistriktet. Carins för många omtumlande syn på polisens samhällsroll gav snabbt avtryck.
– I kåren hade man längtat efter en ny chef, men många medarbetare var ovana, kanske mer ovana än jag själv, vid vad förändringar innebär och vad det kostar att genomföra dem. Jag gjorde för många saker för snabbt och för samtidigt.
Poliser och polisanställda, säger Carin, är oftast en grupp som är engagerad och tar ett stort ansvar. Det gjorde medarbetarna på Gotland. Bilden av ett stelbent och otidsenligt Gotland Yard förändrades under Carins befäl.
Lärdomarna från Gotland tog hon med sig till Stockholm drygt tre år senare. Den erfarenheten från ett tufft ledarskap kom snabbt väl till pass.
– När jag kom till Stockholm och fick 7000 anställda mot några få hundra på Gotland, kunde jag kanske mer än många av mina kolleger som bara varit i Stockholm alla år. Inom gotlandspolisen får man som polis nämligen vara beredd att ta i allt Men fördomarna fanns där i början: Hon kommer från Gotland, hon kan väl inget…
Tji fick dom. Inte minst i samband med mordet på utrikesminister Anna Lind, attentatet som skakade om hela Sverige i djupet. Många fördomsfulla journalister och andra undrade högljutt hur det här skulle gå, med en polischef som just kommit från Gotland och som såg så rädd ut.
Carin var första kvinna på posten. Föregången av Idel gubbar - 36 stycken för att vara exat i en obruten succession sedan 1700-talet.
Men rädd?
– Det gjorde mig skitarg, för jag var inte det minsta rädd. Dessutom visste jag att vi hade de bästa mordutredarna och att jag själv var duktig. Vi skulle ha en fruktansvärd otur om vi inte skulle lösa mordet. Vi gjorde det på 14 dagar och vi gjorde det bra.
Men den här aviga attityden möter man om man är litet ovanlig, enligt Carin. Det krävs stryktålighet och övertygelse. Det har hon.
– Det finns en typ av män, de är inte så många, men som retar sig omåttligt på mig. Jag överstämmer inte med deras kvinnoideal. De gillar inte kvinnor som sticker ut, tar plats och har egna tankar.
Carin har drabbats, inte bara en gång, av lögner och baktaleri. Ibland på gränsen till stalking.
– Men de flesta människor är oerhört vänliga, tillägger hon. Jag möter nästan dagligen uppskattande ord från människor på gatan som kommer ihåg saker jag gjorde som länspolismästare, ibland för flera år sedan.
– I början som chef var jag så naiv att jag trodde att om jag bara ansträngde mig tillräckligt så skulle alla komma med på vagnen. Numera lägger jag ingen kraft på de som kastar grus i maskineriet. Jag satsar på alla medarbetare som vill något, de andra är i fåtal och får dö svältdöden.
– Jag är inte rädd att låta människor pröva nya saker, men jag är tydlig med vilka ramar och värderingar som gäller. Då behöver man inte hålla så hårt i tyglarna. Människor är kloka. I synnerhet i verksamheter som polisen och vården.
Förtroende och värderingar är viktiga komponenter i Carins syn på ledarskap. Och mänsklig samexistens över huvud taget.
När Carin var 19 år var hon tvåbarnsmamma, ensamstående med nioårig grundskola, bosatt i en förort i det så kallade miljonprogrammet.
– Jag vet hur det känns att bli bemött med fördomar. Att bli betraktad som ett problem och inte som en möjlighet. Det där sätter sig i ryggmärgen, betonar Carin. Men jag vet också att det finns bra människor precis överallt. Jag brukar säga till utsatta ungdomar: Ta häng på dem som är bra och strunta i dom andra.
Carin utbildade sig först till förskollärare. Hårt engagerad och radikal på 70-talet. Säkert skitjobbig för många av kollegerna, tror hon själv. Sedan blev det juridikstudier efter Komvux.
– Jag ville lära mig mer om hur man kan lösa problem i samhället.
Efter juristexamen och tingsmeritering blev det jobb som bland annat chefsjurist.
När en kompis föreslog att Carin skulle söka polischefsutbildningen häpnade Carin. Hon polis. Polisen var ju ofta motståndaren när Carin demonstrerat, protesterat mot husrivningar och miljöförstöring.
– Polis? Aldrig i livet. Jag var full av fördomar.
Trots avsaknaden av körkort, vilket var ett av kraven, blev hon efter mängder av tester antagen som en av de elva av totalt 200 sökande. Regeringen gjorde sitt val och Carin började polischefsutbildningen. Körkortskravet var förstås ett krux.
– Jag hade ju varken pengar, barnvakt eller bil. Dessutom kuggades jag i körskolan två gånger, men polisen visade prov på den vidsynthet som finns i organisationen och jag blev antagen till utbildningen. Mina fördomar kom på skam. Jag har aldrig träffat så mycket människor med både hjärta och hjärna i god samklang som inom polisen.
Nåja, Carin klarade körkortet så småningom men hennes trafikkunskap kan man undra över. Inte minst sedan hon i Bisons krönika i GT påstod att gotlänningar kör bil på samma sätt som de kör skottkärra. Det var långtifrån alla på ön som drog på munnen åt den liknelsen, men Carin såg ju hur illa somliga – inte så få – körde i rondellerna runt Visby. Sånt som kan skrämma även den mest rutinerade chaufför till skräck och tandagnisslan.
Carin skrattar åt minnet. Lika väl som åt historien om gotlandsdricken. Den är det få som glömmer.
Under medeltidsveckan såldes nämligen kringlor på stan. Till detta smaklösa bakverk fick man ett stop med den alkoholstarka, mustiga gotlandsdrickan. Ett livselixir och en kulturdryck på ön.
Men, sa vän av ordning i skepnad av en sommarvikarierande radioreporter. Det här strider väl mot alkohollagen? Frågan ställdes till nyligen anlände länspolismästare Götblad som svarade enkelt och rakt:
”En liten klunk dricke är väl inte så farligt.”
Det blev ett Herrans liv, långt utanför Gotlands farvatten. Reportern försvann skyndsamt från ön, medan Carin vann alla sanna gotlänningars hjärta.
– Men det var kanske inte mitt mest lyckade uttalande i media, skrattar Carin som den gången hade att övervaka nykterheten på ön.
Numera kan Carin titulera sig regionpolischef för Uppsala, Västmanland och Gävleborgs län, där hon minst en gång i månaden kliver ut ur chefsmodulen och jobbar på stan ”som vanlig polis”. Det ger henne närgången kontakt med polisens vardag och verklighet. Det handlar oftast om att hjälpa, betonar Carin. Tyvärr blir våldsbrott och skjutningar allt vanligare.
– Efter varje sådant pass kan jag känna att jag och kollegerna varit med om att göra något viktigt och bra för sex – sju människor, åtminstone för stunden.
Annars är det mest utredningar och projekt mot grov gängkriminalitet, insatser för att minska övergrepp mot kvinnor och barn, stöd för hbtq-personers rättigheter plus väl markerade inlägg om stöd för psykiskt sjuka, utredningar och en hel del lagförslag som signerats av Carin Götblad på senare år.
Just när jag skriver dessa rader kommer en nyhetsflash i min mobil:
”Man skjuten i Uppsala. Skadeläget är oklart. Mannen förd till sjukhus.”
Återigen, denna gång i Carins eget distrikt. När vi möttes sa hon:
– Jag är orolig för alla dessa unga män som kommit hit och som på grund av tokigt bemötande och brist på meningsfull sysselsättning hamnar snett. Det finns massor av jobb som dessa killar kan ta tag i. Stränder och sly som måste rensas, insatser både för miljö och medmänniskor. Hjälp åt gamla… Det finns oändligt med uppgifter och vad är det för fel i att kräva motprestation. Ingen frisk människa mår bra av att inte jobba. Gör inte människor till offer.
– LO-basen får skärpa sig och fatta att allt inte kan gå enbart i de vanliga fackliga rören. Inte som läget är nu.
– När det gäller skjutningar i förorterna är det sida upp och sida ner i media, alla vill jobba med det, alla kommer springande, ministrar står i trappuppgångarna och pratar med de drabbade. Men fram till helt nyligen hade vi fler kvinnor som blev mördade av sina män/exmän än unga killar i kriminella närverk. En mamma som huggs ihjäl med kniv får på sin höjd en notis. Då kommer ingen politiker till det barn som kanske sett sin mamma dödas mitt framför ögonen. Det där tycker jag är förfärligt.
– Allt sånt som är pulshöjande med vapen, det är häftigt. Det är biljakter, det är blåljus – det är inte svårt att få människor engagerade då. Spänningen. Jag förstår det, men jag tycker inte det är polischefens sak att vara frontfigur där. Min uppgift är att lyfta fram de andra perspektiven. Peka på grupper som saknar egna röster och där ser jag utsatta kvinnor, särskilt i socialgrupp 3 och 4, barn, handikappade, många äldre.
Carin arbetar mycket med hedersvåldsfrågorna, Stora, stora dolda problem, poängterar hon.
– Alla de grupper som tycker att det inte görs tillräckligt har givetvis rätt, men man har ofta för kategoriska lösningar. Det är inte riktigt så vi jobbar i Sverige. Vi satsar mycket i min region och vi har hedersärenden hela tiden. Kidnappningar, tvångsgifte, könsstympning och även mord…
Vi har allt att vinna på tidiga och samordnade insatser, betonar Carin. Inte minst för att upptäcka radikaliserade ungdomar och terrorhot. Alla samhällsfunktioner är berörda. Lösningen är sällan fördubblade insatsstyrkor och fler helikoptrar, de kommer ändå att vara sist på plats. De som är i första ledet är ju den vanilge polismannen eller poliskvinnan. Det är de som upptäcker problemen, poliser och socialarbetare som är hemma i området och knyter nära kontakter. De måste få vara tillräckligt många – så är det inte idag.
– Det finns så många bra människor inom polisen och polisen är betydligt mer vidsynt och välutbildad idag än i min ungdom. Men man ska alltid ha en sund skepsis. Det är självklart att det i organisationer som polis och militär kommer in människor som inte skall vara där. Idag upptäcker vi dem mycket snabbare. Där har vi god hjälp av media.
Carin återvänder alltid till Gotland, tillsammans med sin man Erling. Målet är att inom överskådlig tid flytta till Visby för gott. Nu till ett rymligt hus i innerstaden, till skillnad från den minikåk på 19kvadrat på Klinten som var Götblads första hus på ön.
Innan vi skiljs åt i Carins lummiga trädgård uttrycker hon bekymmer över de tecken på alltför hård kommersialisering och exploatering av världsarvet Visby. Det är viktigt med en balans mellan kulturarv och kommersiella intressen.
– Visby får inte bli en köp-, slit- och släng-stad. Eller enbart en plats för konferenser. Med det menar jag inte att Visby ska vara ett reservat för privilegierade människor som jag. Men en här vackra, speciella miljön kräver eftertänksamhet och varsamma händer för att det unika ska bestå.
Sportig är hon som få. Vandrar, cyklar och rider. Det senare är favoritsporten förstår vi.
Nu sitter hon också i Vakparadens styrelse och får hon godkänt på sin ansökan, blir Carin inom kort kallad att ”rida upp” för ett eventuellt tillstånd att motionsrida högvaktens välskötta hästar på K1 i Stockholm.
Som sagt: 61. Vältränad och orädd.
PS. Ridprovet genomfört. Carin klarade uppridningen och är godkänd motionsryttare i Beridna vakparaden DS.