Det har gått ett år sedan inspelningen av säsong två avslutades. I veckan hade den premiär.
– Sedan dess har jag spelat en monologföreställning på Teater Brunnsgatan Fyra i Stockholm. Jag har rest ganska mycket också, varit i Marocko och Brasilien på lite långresor. Gud tiden går så fort!
Och det har den gjort i serien också, mellan säsongerna har nämligen fem år passerat. Tindra Monsen spelar Klara Rapp, som fortfarande pluggar juridik och längtar efter ett liv som är stabilt, men suktar samtidigt efter något galet.
– Det var väldigt enkelt att komma in i karaktären igen, som att det satt i ryggmärgen. Jag tycker att man ser det på oss alla, att vi har landat i våra karaktärer och i sammanhanget. Det kändes lite som att komma hem på något vis, igen.
Men vissa saker har förändrats hos Tindra.
– Jag kan känna att jag har större självsäkerhet. Jag tror att om man får bättre självförtroende genom att man har filmat lite och fått kött på benen, så vågar man också ta ut svängarna och prova saker, vilket jag nog inte vågade i säsong ett.
Varför?
– Då kände jag att jag behövde göra rätt och att det skulle bli bra hela tiden. Men genom att sluta tänka så, skapar man ett utrymme för sig själv som är väldigt roligt.
Hon menar att det även blir ett härligare arbetsklimat när fler tänker så. Gänget i "Barracuda Queens" beskriver hon som en liten familj.
– Det känns som ett gäng med jättekonstiga typ halvkusin-syskon som man träffar några gånger om året, men varje gång man ses är allt som vanligt. Vi har ju varit med varandra en stor tid i livet för många av oss, framförallt karriärmässigt.
Vad fint!
– Ja, det har betytt väldigt mycket för mig att få vara fem i det och inte ensam. Jag känner mig stark tillsammans med dem.
Det är en tuff bransch att navigera i, framförallt som ny och ung.
– Det är jättesvårt, det finns inte någon plats att utföra sin konst på och det är väldigt svårt att få jobb. Det finns så många skådespelare i Sverige och så lite jobb. Det säger sig självt att det inte går, konstaterar Tindra.
Hon extraknäcker därför på en förskola vid sidan av skådespeleriet.
– Det är faktiskt mysigt, men sjukt slitigt, säger hon och skrattar.
Vi pratar om teaterdebatten, något hon har mycket att säga om.
– Man kan säga vad man vill om teatrarna och att det är svårt att komma in där, men jag förstår ju någonstans att det bara handlar om kulturpolitiken, att det inte finns några pengar och att alla bidrag är strypta.
Tindra betonar att det är ett utbrett och allvarligt problem.
– Det är ett jättestort problem för det finns ingenstans att ta vägen och om det inte finns någonstans att skapa någonting, så kommer vi ju sluta skapa och då kommer konst dö.
Men ingen gör något åt det?
– Det är svårt att göra något åt det. Man kan ju göra grejer själv, jag har gjort monologer men då har jag tagit pengar ur egen ficka och hoppats på att man går plus minus noll på biljettintäkter, men det är ju kämpigt.
Hon pausar och säger:
– Man måste typ glömma hur jobbigt det var innan man kan göra det en gång till, lite så känns det.
Vad motiverar dig då?
– Det är nog att jag tycker att det är så fruktansvärt roligt. Än så länge så tycker jag verkligen det, jag har lusten kvar och drivs av att jag verkligen vill berätta.
Hon tillägger:
– Och sen så är det också att jag verkligen inte vill göra någonting annat.
Tindras framtid är oviss, just nu har hon inga planer men vill både filma och spela teater.
– Jag hoppas ju att jag ska få mer jobb, det är typ det enda jag vill. Jag skulle vilja jobba så mycket att jag inte har en enda tid över till något annat, det är typ mitt mål, säger hon och skrattar.