När Helena Levin flyttade till Kräklingbo för åtta år sedan och blev granne med marknadsplatsen hade hon ingen aning om vad det skulle medföra.
– När man flyttar till Kräklingbo blir man automatiskt medlem i Torsburgs bygdegårdsförening och får hjälpa till, säger hon medan bygdegården fylls med morgonpigga sockenbor.
Det är tradition att träffas lördagen innan marknadshelgen för att bygga marknadsstånd. Tack vare marknaden är det ingen som behöver betala medlemsavgift. Socknen har löst det problem som många andra bygdegårdsföreningar har med att klara sin ekonomi. Marknaden ger bygdegårdsföreningen en strålande inkomst och kanske ännu viktigare – en fin gemenskap.
– En gång i veckan träffas vi i bygdegården och har fredagsmys och äter ihop. Vi har filmvisningar och umgås, gamla som unga, säger Helena Levin.
I fjol blev hon tillfrågad om att ta över som ansvarig efter Barbro Olofsson, som skött bokningar och det administrativa i mer än 25 år.
– Att organisera tycker jag är jätteroligt. Samtalen med knallarna och att vi får så mycket beröm är allra roligast, säger Helena Levin.
Stånden hyrs ut till de andra marknaderna runt om på ön, annars står de hela vintern magasinerade i det gamla såghuset mittemot bygdegården. Men det är inte bara Torsburgs bygdegårdsförening som får sin ekonomi att snurra tack vare marknadsstånden.
– De är viktiga för hela öns föreningsliv, som Röda korsföreningar, Parkinsonföreningen och Kommunals pensionärer. Elimförsamlingen säljer bröd, Dalhems IF hjälper oss med tivolit och Östergarns IK har hand om varpan och parkeringen, säger Helena Levin och drar på sig sitt gröna regnställ och försvinner ut och för att hugga i med att få de tunga marknadsstånden på plats.
Med inspiration från Fårönattas lyckade koncept för att förlänga säsongen, jobbar bygdegårdsföreningen tillsammans med det lokala utvecklingsbolaget Nygarn och traktens företagare.
– Tanken är att hålla Östergarnslandet öppet hela marknadshelgen. Jag tror att det skulle betyda en hel del. Då inser folk att det finns en levande landsbygd och att allt inte händer i Visby, säger Marie Wallström, ordförande i bygdegårdsföreningen.
Hon bor på prästbacken i Kräklingbo och ser Östergarnslandet som ett Gotlands Gnosjö.
– Under mina 13 år har det blivit mycket mer företag och längre öppettider. Man stänger inte längre den 31 augusti, säger hon.
Marknaden ger bygdegårdsföreningen en vinst på drygt 50 000 kronor om året. Pengarna har gått till bland annat underhåll och att köpa in mer mark till marknadsplatsen. Men det är ändå andra värden än pengarna som är viktigast.
– I och med att antalet som bor på landet minskar har vi insett att vi måste samarbeta. Det här är helgen som enar bygden. Då går alla man ur huse och hjälper till. Alla i bygden känner en stolthet i att vi har marknaden, säger Marie Wallström.
Kräklingbo marknad började som kreatursmarknad 1883. Den har ställts in något år och i början på 1970-talet var intresset svalt.
– Då var det kanske 50 marknadsstånd. Nu är det mättat och går inte att få in fler, säger Irene Pettersson.
Tillsammans med Berit Larsson, och god hjälp av sitt 13-åriga barnbarn Olivia, steker hon lunchkorvar i bygdegårdens kök till arbetslaget.
– Vi har jobbat med marknaden i urminnes tider. Det måste komma en ny generation, säger Irene Pettersson.
Det är precis vad som sker i Kräklingbo. Efter flera år på Öland, i Göteborg och Kalmar, flyttade Joel Richardsson hem för några år sedan. Han tog över gården Stenstugu, där han driver snickerifirma och bor tillsammans med sin sambo och deras tre barn.
– Jag har varit med på marknaderna som barn och för mig är det självklart att hjälpa till, säger han och reser ett av stålskeletten till marknadsstånden.
24 kilo kaffe ska i dag passera den från Försvarsmakten inköpta vedeldade kaffemaskinen. Bygdegårdsföreningen är noga med att ingen annan än de själva får sälja kaffe.
– Det har hänt att någon tjuvsålt och det är inte populärt, säger Eva Magnusson, beredd att sätta sig i kassan till caféet i bygdegården för att ta betalt.
Ordföranden Marie Wallström hoppas på riktigt bra marknadsväder. Framåt lunch brukar då kön ringla ända upp till Alakorset.
– Vill man inte köa ska man absolut komma direkt på morgonen. Men många tycker att köerna är en del i marknaden, säger hon.
En stor del av det som säljs på öns marknader finns att köpa på nätet eller i butiker, men Marie Wallström tror att många kommer lika mycket för att umgås.
– Här pratar man med sina grannar som man kanske inte gör annars och det är mycket lättare att träffa bekanta, säger hon.