– Jag är intresserad av alla språk som inte är ord – dans, musik, färg och form. Unn var med i ateljén när jag arbetade med målningarna och nu ska hon gestalta hur de kommer till, berättar Martin Åslund.
Själv beskriver han sitt arbete som en improvisation. Först läggs tjocka lager på med starka färger, sedan kommer de mörkare lagren i tunnare lasyrer.
– Det är i grunden ett akademiskt klassiskt måleri. De underliggande färgerna ger målningen ett vibrato. Jag håller på så länge målningen talar till mig. När den inte gör det är det dags att låta den tala för andra, säger han och tillägger:
– Mörker är inte brist på ljus, utan tvärtom koncentrerat ljus. Ger man bara målningen tid så träder det fram.
Det musikaliska återfinns i titlarna på två av Martin Åslunds senare sviter med målningar, ”Efterklang” och ”Självvibrato”. De har han kompletterat med målningar gjorda särskilt för utställningen i Sundre.
– Jag har tänkt mycket på det gotländska ljuset. Det är verkligen jättekonstigt, speciellt. Det måste vara kalkstenen som reflekterar ljuset, säger Martin Åslund.
När GA tittar in i konsthallen pågår hängningen av utställningen för fullt. Det gotländska ljuset gör sig påmint när det lyser in genom de smala fönstren i konsthallens stora sal. I släpljuset blir målningarnas relief tydlig.
– Förr hade jag blivit besvärad av det. Nu är jag mest nyfiken över de effekter ljuset skapar. Målningarna behöver ses live, de är som skulpturer, man får ett kroppsligt förhållande till dem.
Att hänga utställningen verkar också vara en improviserad händelse.
– Det uppstår saker som jag inte räknat med när jag gjort målningarna. Det skapas möten och det gäller att få kombinationer som samspelar, ungefär som ackord, säger Martin Åslund.
I konsthallens övriga rum visas två utställningar som öppnade redan i april. Både Eva Jacobson och Kerro Holmberg har det gemensamt att deras konst ofta kompletteras med ord. Kerro Holmberg har givit ut flera diktsamlingar, men det som fyller hennes utställning ”Head in hands” är en mängd afrikanska skulpturer.
Det lite kaotiska intryck som Kerro Holmbergs rum ger återfinns även i Eva Jacobsons ”I ateljén”, där hon bokstavligt flyttat skulpturer, böcker, skisser från sin överfyllda ateljé till ett av Körbärsgårdens rum. Man förstår att grunden till en kreativ process kan komma från många olika håll.