När nordsjöstormarna drar in över Shetlandsöarna kan ingenting stå emot. David Clubb ler ibland för sig själv när gotlänningarna tycker att det blåser. De vet ingenting, tänker han.
– När det blåser på Shetland går det knappt att få upp bildörren, säger han.
Att växa upp på Shetland, som David och hustrun Karen gjort, är att ha vädret i sig. Det är inte ett samtalsämne i största allmänhet utan faktiskt hela ens själ.
Shetland är, där det ligger i Nordsjön mellan Skottland och Norge, nio månaders regnig vinter följt av ytterligare tre vintermånader med regn från sidan, en temp som sällan når upp till tjugo, mörker, ännu mer regn och faktum är...
– ...att vi saknar det. Att bli blown to hell och soaking wet så fort man går ut påminner en om vem man är i den här världen, säger Karen.
Det grå, det daskiga, det karga, det kalla och det gröna, bergiga och trädlösa landskapet. Trots allt är det ”hemma”...vad som nu är hemma.
Det här är den första i en serie intervjuer med människor som vuxit upp på en ö och nu bor på en annan. Från ö till ö, från Shetland till Gotland. Det här är Karen och David Clubb, bosatta i Klintehamn sedan oktober 2009.
Det var för att testa något nytt de hamnade på Gotland, David har ägnat sig åt socialt arbete hela livet och hade redan 1990 kontakt med behandlingshemmet Hassela på Gotland.
Efter ett besök på ön kunde han inte få Hassela ur tanken, redan då grodde ett litet, litet frö att någon gång kanske flytta hit, om så bara för en kort tid.
När sedan även Karen var på Gotlandsbesök för snart 20 år sedan nu, blev den där inre rösten allt mer stark för de båda.
Och för att skissa lite och göra lång tid kort flyttade de till slut verkligen från hemmet i lilla orten Brae till Klintehamn för snart tio år sedan, för att uppleva något nytt och visa sina döttrar världen.
Två år skulle det bli, knappast mer, men nu har tiden gått och de har, säger de, rotat sig i samhället.
Nu kan de skratta åt sin första tid i det nya landet, tre små döttrar, ett obegripligt språk, en kultur de inte kände.
Men allt som inte dödar stärker och därför lärde de sig till slut vad ”Geab” betydde som stod på räkningen, de lärde sig ”tryck 1”, ”tryck 2 eller vänta kvar” när någon myndighet skulle kontaktas och kan nu hantera svenskan.
– Bland folk var vi ”den där familjen från Skottland”, vi damp ner här helt anonyma, felplacerade nästan, och det var en erfarenhet, säger Karen.
Sett över det stora hela har det gått bra, även om det funnits mörkare stunder när de undrat ”vad gör vi egentligen här?”.
Vad Gotland verkligen var för en plats hade de egentligen ingen aning om. Den betagande naturen, arkitekturen och historien är tämligen okänd utomlands, åtminstone från deras egen vy och att Gotland är ett stort och magiskt resmål för svenskar var för dem en nyhet.
Men det var alltså inte för ö-läget de kom. Det var för Davids sökande efter det ultimata sättet att jobba med socialt arbete, men alltså också för att visa Kirstie, Laurie och Jessie något annat.
– Den som upplever något nytt kommer aldrig tillbaka som samma person, det gäller våra tjejer och det gäller oss, säger David.
– Ja...och jag tror jag kommer att grubbla mig galen en dag, säger Karen.
Vi ska komma till varför.
Shetland är en framgångsrik ö i Island Games-sammanhang. När spelen hölls på Gotland första gången, 1999, ingick David Clubb i Shetlands fotbollslag som bland annat mötte Gotland på Guta-vallen.
Shetlandsöarna består av knappt hundra öar mitt ute i Nordsjön, varav 15 är bebodda. På huvudön Mainland ligger huvudstaden Lerwick och så även makarna Clubbs hemstad Brae.
De har båda varsin förälder med rötterna i den shetländska jorden, på så sätt känner de historien i varje fotsteg, varje andetag.
På 60-talet, när de växte upp, var Shetland ett gammaldags samhälle med en befolkningskurva i dalande, framtiden såg kärv och mörk ut.
Men så upptäcktes nordsjöoljan i Östshetlandsbassängen och 1978 öppnades Storbritanniens största oljeexporthamn strax norr om Brae. En hamn väl synlig via google men väl dold i det trädlösa landskapet.
– Över en natt ändrades livet för alla, terminalen gav arbetstillfällen, lönerna höjdes, folk flyttade till Shetland som fick en helt annan framtidstro. Säkert 7000 av öns 23 000 invånare arbetar vid terminalen, säger David.
Även orten Brae växte, gick från Sandas till Klintes storlek på bara några år.
Och det där håller i sig, Shetlandsöarna är i dag en välmående ö-grupp.
Men frågan är vad den är mer, för Karen och David?
Är Shetland hemma? Är Shetland rent av deras själ? Är det framtiden? Eller är det bara förfluten tid? Att lämna en ö för en annan ger inte bara svar, det ställer även väldigt många frågor.
Efter tv-serien ”Shetland”, om kriminalkommissarie Perez som löser mordgåtor i det böljande landskapet, har intresset för Shetland fått ett uppsving, det märker de tydligt. Huset i Lerwick där detektiven ”bor” ligger för övrigt bara 200 meter från Karens pappas hus.
Shetlands historia är full av fiskare och sjömän som gav sig ut i svart skummande sjö och kom tillbaka med berättelser från vida omkring. Och så har det fortsatt, öbor är av tradition ett resande folk.
De berättar om vänner och bekanta som besökt de mest besynnerliga platser på jordklotet. Som Davids gamle polare David Thomson som inte lämnade ön förrän han var 16 men då bland alla platser damp ner bakom järnridån i 80-talets Moskva!
Det går att se det hela på två sätt: Shetland ligger långt bort från det mesta eller, för den som så vill: Shetland ligger i centrum av allt:
– Förr i tiden när vikingarna färdades till sjöss låg det absolut centralt mellan flera fastland, säger David.
Även i dag är, säger de båda, känslan på Shetland inte särskilt perifer. Flygen går ofta till Aberdeen, Glasgow eller norska Bergen och tar inte mer än någon timme. Båtresan tar längre tid, 14 timmar från Skottlands fastland. Då är resan en resa, inte bara att komma fram.
I julas var familjen tillbaka i Brae för första gången på tre år, även i mars gjorde de ett besök där som barn de lekt.
Då stod de vattenögda i blåsten och allting var hemma och vant, men ändå var något förändrat. Något har gått förlorat, annat har kommit till.
David funderar en stund, det här är svåra saker:
– Det var så lätt att landa i det gamla...det är ett litet samhälle, alla känner alla, vi har en identitet...samtidigt är man alltid någons son, alltid förknippad med något, alla känner ens historia.
”Den där familjen från Skottland” har blivit en del av Klintehamn. David arbetade inom Hassela i två år men har ändå på olika sätt fortsatt inom det sociala arbetet.
Karen arbetar som konstnär i sin ateljé i Klintegården, där paret under säsong driver kafé och designbutik.
En femtedel av sina liv har de bott i Sverige nu, ännu större del av livet har döttrarna i det svenska.
Kirstie är 20 och pluggar nu på universitetet i Aberdeen efter sin svenska examen, Laurie är 18 och tar snart studenten på Wisbygymnasiet, minstingen Jessie är 10 och går i fyran på Klinteskolan.
De har sin uppväxt här, sin identitet, de har språket och sina referenser.
Hur känns det för er, att de växer upp till svenskar?
– Jag tycker det är kul, jag har inga problem med det, säger David.
Inte Karen heller, säger hon, men...:
–...vi vill ändå att de ska ha med sig Shetland, att de ska känna sig som del av dess kultur och historia. Det är Davids och min livsuppgift tillsammans, att lotsa våra flickor in i vuxenvärlden.
Det är det som gör det hela så svårt. Men trots allt, trots det Karen och David byggt upp i Sverige, är nog Shetland deras verkliga hemma. Stormarna, regnet, mörkret, lukten av hedarna och havet är en del av deras dna.
Tillhör ni dem som kommer att återvända en dag?
Det är när jag ställer den frågan som Karen säger att hon kommer att grubbla sig galen. För även om svaret är ”ja” är det därmed inte självklart och enkelt.
– Det finns som en osynlig tråd som hela tiden drar oss tillbaka, en slags hemlängtan som ligger som en ton i hjärtat, säger Karen.
Dock har de tagit beslutet att i alla fall inte återvända förrän alla döttrar gått klart skolan.
– Vi vill inte rycka upp dem, de ska få sin svenska utbildning. Samtidigt har även vi byggt upp så mycket här. Varje dag bygger man nya relationer, nästa gång vi träffar dig, Magnus, så pratar vi en stund. Det är sådant som gör allt så komplicerat. Vi kommer aldrig att bli samma människor som när vi for.
Även om ni inte kom till Gotland för att det är en ö...har det någon betydelse att det faktiskt är just en ö?
– Ja, säger Karen, jag älskar att vara en öbo, det är en identitet...det är skillnad att komma från en ö och att bo på en ö, det är svårt att definiera, men det har med känslan att göra. De som föds och växer upp på en ö har den känslan i sig hela livet.