Strax före klockan åtta på morgonen rullar bussen in vid daglig verksamhet på Korpen i Visby. Handledarna, eller pedagogiska stödassistenterna som de egentligen tituleras, hämtar Maria Bjernestad och Fredrik Lerberg. Vid Terra Nova kliver resten på.
Den tre kvart långa resan mot Gammelgarn fylls nästan alltid av diskussioner, skoj och skratt. När gänget kliver ur möts de av tuppen Buttle-Berras galande.
– Vi har humor och det brukar vara liv i bussen, försäkrar Kim Buskas, medan alla går in för att hålla frukostrast och morgonmöte.
Sedan Kim gick ut gymnasiesärskolan för snart tio år sedan har han jobbat på Haugstains, och stortrivts. Älskar sitt jobb gör också Maria Bjernestad.
– Här får vi vara de vi är. Det kändes som en dröm när jag började, det var som att komma hem, säger hon och börjar berätta den otroliga historien om hur Haugstains testamenterades till dåvarande Gotlands kommuns omsorgsstyrelse.
Delia Hanell blev tidigt änka i början av 1970-talet då maken Ture avled. Sonen Nils hade Downs syndrom och 1989 skrev Delia i sitt testamente att hennes sista önskan var att Nils skulle få leva kvar på gården med assistans, och att gården sedan skulle tillfalla omsorgen.
– Jag jobbade som assistent hos Nils, den siste arvingen på gården, säger Christer Högvall, som tillsammans med Göran Löthberg fungerar som handledare för arbetslaget.
Nils gick bort för åtta år sedan och flera av de som jobbar på gården var med på begravningen.
– Jag klarade inte av det, säger Kim Buskas och minns alla starka känslor.
I flera år skötte gänget från daglig verksamhet gravarna, med blommor från gården, men nu sköter kyrkogårdsförvaltningen dem.
Morgonfikat är över och gänget har fördelat dagens sysslor. Fredrik ska laga vägen som tagit stryk efter allt regnande. Han är full av berättande och på väg ut tittar han på alla bilder av Delia, Nils och Ture som står inramade kvar på en kommod.
– Jag brukar tänka att när vi inte är här får de ha hand om kåken som de vill, säger han och fyller på med den mustiga historien om hur Ture skulle bygga nytt hönshus.
Den nya husgrunden fick flyttas någon meter, sedan Ture ska ha stött på vadmalskläder och två nedgrävda kroppar, som då antogs höra till två ryssar som ska ha slagits ihjäl på 1700-talet.
Joakim Johansson och Marcus Krause drar igång vedkapen. Ved går åt i enorma mängder, dels till uppvärmning av gården men ved säljs också för att få in pengar till driften.
– Den här säsongen har vi sålt 70 kubik, säger Göran Löthberg.
Även om alla har olika funktionsvariationer klarar de oväntade arbetsuppgifter. Maria Bjersander gillar att klyva ved och trots synnedsättning kör hon åkgräsklipparen sommartid.
– När hon kör får vi gå framför med något färgglatt på oss. Vi får motion, försäkrar Christer Högvall.
Dennis Cederqvist visar sitt dubbla motorsågskort, som gäller även för röjsåg. Tillsammans med Maria Bjernestad, som fäller skog med handsåg, sätter han gång och röjer fram markerna som under åren har vuxit igen fullkomligt.
– Jag njuter av friheten och här kan jag gå och tänka på annat, säger han.
Personkemin fungerar fint i gruppen, och alla trivs med att få jobba utomhus. Att en hel gård sköts av daglig verksamhet är unikt i landet. Göran Löthberg riktar en tacksamhetens tanke till Delia:
– Det var ett jättefint arv och helt fantastiskt.