I september för tre år sedan flydde Ali sitt hem i krigets Syrien, tillsammans med sin fru och bara några månader gamla son. Ali hade jobbat på landets Högsta domstol, men efter allvarliga hot fruktade han för sitt liv.
Senaste gången han såg sin fru Hevin och sonen Kawa var i Turkiet då de tog farväl den 15 september, på Alis födelsedag, innan han gav sig av i plastbåten på Medelhavet.
Då trodde han att familjen snart skulle kunna återförenas igen. Men så skulle det inte bli.
– Min son var åtta månader och jag kunde inte simma, jag vågade inte ta honom över havet, säger Ali Issa.
För honom var det första gången han såg havet, Ali berättar hur han nu fick köra båten med ansvar för 52 personer varav 12 var småbarn.
– Det fanns inget val, säger han.
Den 2 oktober kom Ali till Malmö, reglerna om permanenta uppehållstillstånd och familjeåterförening gällde fortfarande då han sökte asyl. I över ett år väntade han innan han till slut beviljades ett tillfälligt uppehållstillstånd. Då hade Ali lärt sig svenska, skaffat jobb och tagit körkort.
– På första försöket, och inget fel på teorin.
Men trots att Ali tillfälligt fick stanna i Sverige beviljades han inte flyktingstatus. Den tillfälliga utlänningslagen nekade honom också rätten att återförenas med sin fru och barn på Gotland. Ali tog beskedet hårt.
– Om vi skulle ha dött tillsammans i havet hade det varit bättre. Jag var helt slut och behövde medicin för att kunna sova på nätterna, säger han.
Ali är en av dem som valdes ut av Röda Korset för att bilda underlag till rapporten. Han har fått hjälp av Röda Korsets jurister för att driva sin sak vidare.
– Jag är här för min familjs skull. Jag har gift mig med den jag älskar och hoppas leva hela mitt liv med, säger han.
Nästan varje dag pratar han i mobilen med sin fru, som är kvar i kurdiska delar av Turkiet. Att inte kunna återförenas har påverkat kontakterna med sonen.
– Han ser andra barn som har hus och pappor. Vad ska jag säga till honom när han frågar varför hans pappa inte kan komma dit?
Kawa har hunnit fylla tre år, men vill inte längre prata med Ali i telefonen.
– Han är min enda son och mitt hjärta – det gör ont så jag inte kan beskriva det, säger han.
Ali har inte gett upp hoppet om en snar återförening på Gotland. Han jobbar som språkstödjare hos Lernia och skickar varje månad pengar till Turkiet, för att frun och sonen ska överleva. Hittills har han också bekostat två pass till dem som hunnit gå ut, och två nya för sammanlagt 60 000 kronor.
Ali Issa hoppas att Sverige ska avskaffa de tillfälliga utlänningslagarna, som drabbat honom trots att de inte gällde när han kom hit.
– Jag har inte gjort något fel, men straffats, säger han.