Hunden Casper myser i Lorentz Hoas famn. Han tycker att det är mysigt att få ha husse så mycket hemma. Men Lorentz sover för det mesta och vilar ut efter olyckan.
– Läkarna är förvånade över att jag läker så snabbt, säger han.
Lorentz berättar att han redan som barn växte upp med hästar.
Då satt han och hans bröder på pappas ardenner Molly, som var gårdens arbetshäst, och det var barbacka som gällde.
– Jag red inte i en sadel förrän jag var 16 år. Det tränade min balans och det har varit en tillgång, säger han.
Lorentz Hoas sökte som stallelev till en hästgård i Mönsterås.
– Där jobbade jag mot mat, husrum och lite fickpengar sju dagar i veckan, säger han.
Tiden där gav honom erfarenhet och sedan följde jobb på Gävletravet och Solvalla.
På 1970-talet tröttnade han på dåtidens träningsmetoder inom travet. Han flyttade hem till Gotland och 1981 köpte han hästgården i Sanda, med hovslageri som huvudsaklig inkomstkälla.
– Då fanns det hur mycket jobb som helst. När jag tittar tillbaka i mina kalendrar fattar jag inte hur jag orkade, säger Lorentz Hoas och berättar att han dessutom alltid tagit emot hästar för inridning och hjälper till när dess ägare har problem.
Hans intresse för att förstå hur hästar tänker och fungerar blev allt starkare.
– Jag var mycket i Kanada och USA hos cowboys och hästtränare och jag fick nya sätt att tänka, säger Lorentz Hoas.
På Gotland hade hans bror Johnny varit med och bildat Western Riders. Att rida med enhandsfattning gav möjlighet att jobba med till exempel ett lasso i den andra.
– Vi gjorde westernshower och då kom Medeltidsveckan och undrade om vi kunde rida som Waldemar Atterdag och hans krigare. Våra hästar passade perfekt, säger Lorentz Hoas.
Riddarna gjorde snabbt succé under sitt intåg i stan och Sveriges då enda riddarsällskap kom till ön för att lära dem göra tornerspel.
– Det blev tvärtom, vi körde skiten ur dem fullständigt. Våra hästar var mycket mer vältränade och ridmässigt var vi färdiga riddare med en gång, säger han.
I dag är Lorentz den riddare i Sverige som hållit på längst och den enda som är kvar från den ursprungliga uppsättningen. Han har sett många riddare komma och gå. 61 år gammal är han säkerhetsansvarig i Torneamentum och han har inga planer på att sluta. Men olyckan förra veckan, mitt under truppens 30-årsjubileum, kunde han inte förutse. Det var under ett moment när han med hjälp av ett spjut skulle träffa ett rörligt mål på marken som det hände och allt gick väldigt fort.
– Jag tryckte ner spjutet onödigt hårt. Det satt fast i marken och jag kom inte framåt – där stod en väpnare. Till vänster stod publiken väldigt nära, säger Lorentz Hoas.
När hästen svängde höger träffades han med full kraft av spjutets skaft i bröstet.
– Det gjorde fruktansvärt ont. Jag tappade andan och det svartnade för ögonen. Jag kände själv att det var allvarligt och ville inte ha in ambulansen på arenan, så jag släppte tyglarna och hängde kvar. Jag hoppades att hästen skulle skritta tillbaka ut bakom arenan, säger Lorentz Hoas.
Där föll han av sin häst. Publiken hann inte märka mycket. Andra slet av honom hans riddarkläder och sonen Timmy tog över och fortsatte showen.
– Det enda jag hade på mig när jag kom in på akuten var mina skinnbrallor och mina boots. Det var första gången i mitt liv jag åkte ambulans och så var det bara 500 meter till akuten, säger han.
Den trubbiga änden på spjutet hade krossat åttonde revbenet och spräckt hans lever, som tursamt nog ändå hölls kvar i sitt hölje.
Efter två dygn med morfin på akuten kom han för en vecka sedan hem till Sanda, med förhållningsorder från läkarna att vara försiktig.
– Jag kan inte rida på två månader. I oktober ska jag börja träna, men det mesta går på rutin. Självklart kommer jag tillbaka och jag tänker fortsätta precis som vanligt, säger Lorentz Hoas.
Sommaren 2006 dog hans bror Johnny omedelbart sedan han träffats av blixten efter ett tornerspel i Mariefred.
– Johnny var en otrolig skådespelare och förebild för oss andra i hur man tar publiken, säger Lorentz Hoas.
Sedan starten har en halv miljon sett dem uppträda bara på Gotland. Inom Torneamentum är ridderlighet och att göra allt för sin publik en självklarhet.
– Vi har fostrat många killar. När det gäller måste man ta i och kan inte bara strunta i saker för att det är svårt eller jobbigt, säger han.
Tornerspelen har fört riddarna till platser runt om i världen de aldrig hade kommit till annars. Lorentz Hoas hoppas snart att vara tillbaka i sadeln och gemenskapen igen.
– Vi har så jäkla roligt. Det är helt jäkla otroligt och ger en sådan kick, säger han om längtan efter att rida in framför tusentals vrålande åskådare på läktarna.